S:ta Eugenia kyrka, Stockholm
18 söndagen under året 2021-08-01
Kära församling!
Företalet till Andra Vatikankonciliets dokument Gaudium et spes börjar så här:
”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest. Det finns inget äkta mänskligt som inte väcker genklang i deras hjärtan. Det är mitt ibland människorna som de kristnas gemenskap växer fram. Förenade i Kristus leds de kristna av den helige Ande på sin vandring till Faderns rike. De bär på ett budskap om frälsning som är riktat till alla. Den kristna gemenskapen vet sig därför vara nära förbunden med människosläktet och dess historia.”
Så långt citatet. Vår gemenskap, kyrkan, på vandring till Guds rike, med ett budskap om frälsning riktat till alla! En storartad vision!
Om verkligen allt som är verkligt mänskligt (”glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest….”) ska kunna väcka genklang i våra hjärtan, då behövs det ett stort hjärta hos dem som på Kristi uppdrag möter människor som herdar.
När vi i denna gudstjänst i stor tacksamhet bär fram 50 år tjänst som präst av våra medbröder Klaus Dietz och Francisco Herrera så kan det vara en bra anledning att reflektera över prästens tjänst. Och citatet från Vatikankonciliet, från ett dokument skrivet bara några år innan våra båda medbröder prästvigdes, kom jag spontant ihåg när jag tänkte på dagens jubilarer.
Redan från början när jag blev ombedd att hålla denna predikan var det klart sagt att det inte skulle bli en laudatio över våra båda medbröder. Frågan som jag vill ta upp är snarare vad som krävs för att vara en bra präst idag. Jag har under de gånga sex åren i Rom ägnad mig just åt prästutbildning. Det finns många listor på önskvärda kvalifikationer och mer eller mindre nödvändiga villkor för att en blivande präst ska få ”sitt körkort för prästerlig tjänst”. Tyvärr har kyrkan och även vår orden inte alltid skött denna gallring på ett ansvarsfullt sätt. Resultaten är väl kända!
För mig själv har det efter en biskops inspirerande predikan i samband med en prästvigning i Rom blivit en viktig testfråga huruvida prästens, resp prästkandidatens hållning präglas av ”respekt”. Det rör sig om respekt i olika avseenden:
- Först och främst borde det nämligen finnas en respekt för sig själv: ordet ”respicere” betyder ”se tillbaka, fundera på, pröva. Prästen bör pröva sig själv, känna sig själv, känna sina begåvningar, sina svagheter, sina frestelser, också sina gränser och begränsningar.
- Sedan kommer respekten för Gud. Att om och om igen träda fram inför Gud, att möta honom med respekt, med vördnad, i en anda av tillbedjan. Det kan också hända att prästen kämpar med Gud. Att möta Gud med respekt betyder också att jag har klart för mig, varifrån min kallelse som präst kommer och vem det är som kallat mig.
- För det tredje borde det hos prästen finnas en respekt för de människor för vilka han har blivit vigd. Man blir inte vigd för sin egen skull, utan i kyrkans gemenskap för människornas skull. Inte bara för församlingens skull eller enbart för katolikernas skull. Nej, för människornas skull, som det står i ”Gadium et spes”. Det innebär en förpliktelse till en stor öppenhet som inte tillåter prästen att låsa in sig i sakristian eller kyrkorummet. Kyrkan ska gå ut och inte vänta att människorna kommer till kyrkan, som påven inte tröttnar att understryka. Och klart är att det är prästen som borde vara en bra förebild på den punkten.
- För det fjärde gäller det att respektera den tid vi lever i. Vi lever inte på 1500-talet som Ignatius eller på 1900-talet, utan på 2000-talet. Det hjälper inte att beklaga tidens förfall eller drömma sig tillbaka till en svunnen tid. Vi lever i en europeisk kontext som går igenom stora förändringar, med olika hastigheter, t ex i öst och väst. Och även kyrkan kommer att gå igenom förändringar. Vad är det som Herren här och nu vill säga oss?! Säkerligen är det inte alltid lätt att tolka ”tidens tecken” rätt!. Men en generell beredskap att ompröva förmenta självklara sanningar och uppfattningar om verkligheten borde det finnas.
- För det femte ska det hos prästen finnas en djup respekt för det ämbete som han innehar. Att representera Kristus som ”den gode herden” som ger ingenting mindre än ”sitt liv” (!) för fåren är ett uppdrag som ingen präst kan dispensera sig ifrån. Men vad det konkret innebär att främja människans andliga väl är säkerligen om och om igen en fråga där det krävs ett ”urskiljande av andarna”. Det som i ett fall kan vara av stor hjälp kan vara förödande i ett annat fall.
Å ena sidan preciserar Paulus sitt apostoliska uppdrag gentemot församlingen så här: ”Det är inte så att vi vill råda över er tro, nej, vi vill hjälpa er till glädje” (2 Kor 1,24). Men samme Paulus vet om sina medarbetares frestelse att bli beroende av människornas beröm. Och så uppmanar han Timotheos, en av sina närmaste medarbetare: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodig och med ständig undervisning (2 Tim 4,2)”.
Käre Klaus, käre Francisko: 50 år som präst – det är sannerligen respektabelt! För er respektfulla tjänst i kyrkan här i Sverige tackar vi både er och Gud. Må han som då på den tiden började ett gott verk i er också fullborda det i er (jfr. Fil 1:6)
Amen.
INLEDNING TILL MÄSSAN
”All prästerlig tjänst bottna i Jesu egen prästerliga tjänst och därmed i Jesu hjärta. Där ska den vara förankrad, därifrån tar den sin orientering.” Så ungefär var det påven Benedikt uttryckt sig på Petersplatsen. Det firades Jesu-hjärta-festen. Året var 2010.
Så sant det är, varken präster eller lekmännen kan blinda för allt som förmörka detta prästerliga vittnesbörd. Så vill vi också i början av denna mässa, där vi med tacksamhet kommer ihåg 50 år av prästerlig tjänst av våra medbröder Klaus Dietz och Francisco Herrera, ber Gud om förlåtelse för allt vi har gjort och som har var förmörkat Herrens närvaro ibland oss.
