Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Tolfte söndagen under året
2021-06-20
Årgång B: Job 38:1, 8-11; Ps 107; 2 Kor 5:14-17; Mark 4:35-41
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa. Som förblir närvarande i världen genom sin Kyrka och de sju sakrament och det läroämbete han själv har inrättat åt henne, och genom den oföränderliga tro och lära som han överlämnade till apostlarna att förvaltas och föras vidare i generation efter generation. För att människor alltid ska få möta samme, dvs den sanne, Kristus.
Det går inte att lita på Jesus om man inte också tror på hans gudomliga natur, eftersom han då skulle ljuga om sig själv. Det är att bedöma Kristus ”på människors vis” som Aposteln Paulus säger i andra läsningen ur Andra Korinthierbrevet. Så som Paulus själv först gjorde. Det går heller förstås inte att hålla Kyrkans doktrin om Jesus Kristus, och allt som följer ur den, för sann, utan att lita på att han för oss, ja också mig, till Fadern. Att vara kristen är alltså att tro ”på” och ”att”, på en och samma gång.
I ”tro att” ingår tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser som bekräftar hans gudomlighet. Gud som är upphovet till materian och naturlagarna vet precis hur de kan överskridas, om han vill det för att säga oss något om sig själv. I Gamla Testamentet betonas Guds allmakt i synnerhet genom hans makt över stormigt vatten, som i en ökenkultur uppfattades som mycket skrämmande. Vi hörde det uttryckas i första läsningen ur Jobs bok. Genom att konkret utöva den makten i dagens evangelieberättelse, bekräftar Jesus alltså att han är Gud.
Men eftersom Jesus är Guds människoblivna Ord, talar allt han gjorde här i världen, dvs också de historiska, reella miraklen, till alla tider, intill tidens slut – och alltså också till oss, i vår tid. De talar om vem Jesus är. De hjälper oss förstå kopplingen till, och hur Jesus fullkomnar, Guds löften i den judiska tron. Utan den förståelsen blir det mesta av det Jesus säger och gör faktiskt helt obegripligt. Men de historiskt reella miraklen talar också till oss genom att vi i dem kan se en beskrivning av viktiga aspekter av vårt kristna liv, här och nu.
Alla vi kristna befinner oss på en resa genom tiden, full av farliga stormar, attacker och frestelser. Det gäller oss personligt och det gäller hela Kyrkan. Kyrkofäderna såg i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, en bild av hur ett liv i de kristna dygderna, dvs i enlighet med Guds bud så som de på Kristus uppdrag förkunnas och förklaras av Katolska kyrkan, förutsätter att vi dagligen övar oss i överlåtelsen till Kristus genom överlåtelsen till Kyrkan som är helig och evighetens inbrott i tiden. Inte för förträffligheten hos oss som finns i henne, utan för att Guds Helige Ande alltid på ett särskilt sätt finns närvarande i hennes synliga tecken.
En annan typ av storm som ruckar båten är ideologiskt färgade strider om ”reformer” av den Katolska kyrkan, något som påven Franciskus nyligen varnade för; och krav som idag tycks handla om att göra Kyrkan till ännu en i raden av spegelbilder av världen – med alla dess skiftande åsikter, opinioner, livsstilar och identiteter, slutligen inspirerade av allt annat än den Helige Ande – sådant man ju kan få överallt; och därmed till mindre av en förmedlare av Guds eviga vilja och eviga ordningar. Som ju förstås aldrig ändrar sig bara för att vi och tiderna gör det. Sådana krav kan man säga vill släppa in den vilda sjön i själva båten. Och resultatet kan förutsägas.
Vad vi verkligen måste göra, enskilt och gemensamt som Kyrka, är att dagligen på nytt lära oss, och på nytt bekräfta, tilliten till Jesus Kristus, som han är, och inte som vi konstruerar honom. Till att det bara är han, aldrig vi själva; bara den övernaturliga nåden och inget som finns av sig självt i oss eller naturen, som kan föra oss till ”hamnen” vi vill till, för att tala med dagens responsoriepsalm. Dvs till det eviga livet med Gud.
När han nu kommer till oss, verkligt närvarande, lika verkligt som hans mirakel, och alltså inte symboliskt, i den Heliga Eukaristin, låt oss då be att våra enskilda och hela Kyrkans liv, på Jungfru Marias förebild, ska genomsyras av den enda reform som vi och hela Kyrkan alltid behöver: en starkare tro. Amen.
