Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Elfte söndagen under året
2021-06-13
Årgång B: Hes 17:22-24; Ps 92; 2 Kor 5:6-10; Mark 4:26-34
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan) samt Katolska stiftsgården Marielunds kyrka
Kära systrar och bröder i Kristus,
Ett centralt begrepp i Jesus förkunnelse är ”Guds rike”. Det grekiska ord som evangeliernas originaltexter använder, ”basileia”, betyder emellertid inte bara ”rike”, utan ordagrant faktiskt ”kungarike”. Jesus talar alltså om en monarki. Men vad menar han med det?
För att kunna förstå vad bibliska ord säger till oss idag, måste vi förstå vad de innebar när de talades och skrevs, dvs vad avsändaren konkret refererade till och därmed vad de som lyssnade förstod. Låt oss just med ”kungarike” göra experimentet att det skulle vara tvärtom, dvs att vår uppfattning om ord idag skulle avgöra tolkningen. ”Kungarike” för oss betyder konstitutionell monarki, med folkvalda parlament och regeringar, och med monarkerna som nationalsymboler utan reell makt. I ett kungarike som vi idag förstår ordet, ska vi alltså intelyssna på kungen för att förstå riktningen av samhällets utveckling och våra liv, utan på sin höjd glädjas åt att han klipper band och säger något den 6 juni. De vi ska lyssna på är istället de valda makthavarna, folkmajoriteterna och opinionerna. Men det är nu inte riktigt vad Jesus menar, om man uttrycker sig försiktigt.
På Jesus tid, och när Jesus använder just ordet ”kungarike”, betecknar det en absolut monarki, där allt i riket anses tillhöra kungen, finns till för kungen, och har att rätta sig efter kungen som ensam riktningsgivare. Det är precis det Jesus tänker sig när han talar om Guds rike. Där råder det som de första människorna förkastade vid syndafallet. Dvs att Gud är måttstocken för allt; i Kristus den som vi och allt i våra liv ytterst tillhör och ska tjäna. I synnerhetom denna utgångspunkt upprör och skaver i oss, så som mycket av det Jesus sade upprörde och skavde i många åhörare; ja, i synnerhet då ska vi verkligen spetsa våra öron. För precis då talar Gud i ”vår tid”, mer ”relevant” än något annat.
När han talar om ”Guds kungarike” innefattar Jesus dess båda aspekter: hans egen fysiska person och Kyrkan som hans mystiska kropp, utförandet av hans vilja i världen.
I sin person är Jesus uppfyllelsen av Guds plan i frälsningshistorien med det judiska folket. I första läsningen från profeten Hesekiel hörde vi i bilder av skott och cederträd, hur Gud låter Messias, sin utvalde och världens frälsare, uppstå ur Israel, det folk han på förhand utvalt för sitt människoblivande. Vi hörde att det är Gud som tar skottet, planterar det och ser till att det växer och erbjuder ett hem för annat levande. Där har vi inkarnationen, Jesus offer och hans uppståndelses löfte om ett nytt liv. Att andra träd som t o m sett stora ut krymper och förtorkar i jämförelse med det som först inte såg så mycket ut – ett ofött barn i jungfrus moderliv i en avkrok av Romarriket – påminner om att befrielsen till det eviga livet aldrig kommer från andra religioner, politiska ideologier, sociala och tekniska framsteg eller idoler. Utan bara från den som också är uppfyllelsen av Israels ouppfyllda löfte till Gud i Gamla förbundet: löftet att se Gud som kungen, vars vilja – sanningen och kärleken – människan är kallad att göra, för hennes och skapelsens bästa.
I evangeliet beskrev Jesus hur Guds kungarike, som kommer med honom som ett korn, mognar från något litet och oansenligt till något påtagligt och synligt närvarande. Här talar Jesus om sin Kyrka, som alltså inte är en klubb eller förening, vilken som, eller en organisation bland andra, utan kungarikets synliga uttryck. Där apostlarnas förkunnelse bevaras, och sakramenten förvaltas precis så som Herren själv ordnade, för att ge varje tid och generation tillgång till den levande tron på samme Kristus.
Andra Vatikankonciliet lär oss att Kristi kyrka fullt ut bara är förverkligad i den Katolska kyrkan. Flera kristna gemenskaper som brutit sig ut ur denna Kyrka har förändrat, och fortsätter förändra, tro, lära och sakrament. De tolkar ordet ”kungarike” mer som vi idag förstår det, med kungen som en symbol i toppen och människors skiftande opinioner, åsikter och tolkningar som verkliga måttstockar och riktningsgivare. Deras öde förskräcker. Trösklarna har sänkts som tänkt, men besökare och kallelser blivit färre och den samlade missionen för Guds kungarike tappar kraft.
Alla människor, oavsett tro, har något som är deras livs centrum, högsta värde. Något som de lyder, dvs lyssnar och agerar utifrån, försöker ordna allt annat i livet efter. Även i vår tid, där vi inbillar oss att vi är autonoma. Där blir nämligen just denna inbillning det högsta värdet, som allt vi har och gör vill förverkliga, bevara och stärka.
I Guds kungarike lyder varje hjärta Gud av tillit och kärlek. Av tro att Gud som har skapat oss, älskat oss till existens, vet bättre också än vi själva vad som är bäst för oss, och kärleksfullt uttrycker det genom den Katolska kyrkans oföränderliga tro och morallära.
Den Helige Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, gjorde tidigt en erfarenhet som sedan blev en grundförutsättning för hans urskiljning av Guds vilja: om jag, eller du, eller t o m en enskild biskop eller kardinal, upplever att Gud säger något annat till oss än det han säger genom Kyrkans samlade urskiljning, så har den individuella upplevelsen tagit fel. Då har det inte varit Gud som talat i ens inre, utan t ex de egna åsikterna. För Gud kan inte ha ett budskap i Kyrkan och sedan tala emot sig själv i oss. Denna insikt – som är den kristna ödmjukhetens första och nödvändiga steg – kallar en tillbaka till Guds kungarike. Där var och en av oss, sedan, genom den egna personliga och direkta relationen till Gud i Kristus, och den egna viljans prioriteringar, alltmer kan ordna livet för att kunna ”vara honom till behag” som Aposteln Paulus beskrev den kristnes livsprojekt i andra läsningen ur Andra Korinthierbrevet. Dvs konkret, i uttrycken av det vi tänker, säger och gör, låter den evige kungens värdeskala vara absolut centrum och måttstock. När det blir obekvämt för, och skaver i, oss, och när Gud tillåter att det blir en kamp mellan hans och världens kungarike i oss, så är det Guds sätt att kultivera oss i kungarikets dygder. Dvs hjälpa oss att aktivt säga vårt ja till alltmer av honom i våra liv.
Varje gång vi gör det – och det får vi ständigt nya chanser att göra så länge vi finns i tiden – kommer han att göra alltmer av jobbet för oss, i oss. Jesus vill inte att vårt hopp ska ha några gränser. Han vill att vi ska lita på kraften i Guds kungarike som visar att döden inte är slutet utan bara en påminnelse om att förtrösta. Ytterst på att det lilla frö av gudomligt liv vi bär i oss, genom Guds kraft, aldrig vår egen förträfflighet, en dag ska få fylla hela vårt väsen. Det är alltså Gud själv som bygger upp sitt rike också i oss, om vi bara tillåter det, för att vi, för att tala med dagens responsoriepsalm, slutligen som rättfärdiga, en dag ”grönskar som ett palmträd”. Amen.
