Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 4:e söndagen under året (B)
2021-01-31, S:ta Eugenia katolska församling
Mark 1:21–28; 1 Kor 7:32–35
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Det berättas om en präst som var på reträtt i ett kloster och då hälsade på en av munkarna. ”Hur är det, fader?” sade han. Klosterbrodern svarade ”djävulen är fortfarande kvar i mig”. Det kan tyckas vara ett märkligt svar, men det säger någonting om oss alla. Djävulen finns kvar i oss alla, för vi har ännu inte övervunnit vår dragning till synden: vissa kanske endast kämpar med förlåtliga synder medan andra fortfarande brottas med dödssynder.
Att djävulen fortfarande finns kvar i honom är säkerligen sant om mannen med den orena anden som vi läser om i dagens evangelium. Kanske var det ingen som misstänkte någonting. Han var i synagogan på sabbaten, och allt verkade stå rätt till. Men inombords var han fortfarande oren. Så är det med oss alla. Ingen av oss är så helig som vi är kallade att vara. I själva verket tilltar syndamedvetenheten ju mer man går framåt i det andliga livet. De stora helgonen framhöll ofta att de var stora syndare.
Mannen började plötsligt skrika när Jesus undervisade. ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?” Har du kommit hit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige.” Liksom Guds ord utmanade mannen så utmanar det även oss idag, för det kastar ljus på de mörka sidorna i vårt liv. Kyrkans morallära, det personliga mötet med Herren genom bön och samvetsrannsakan visar oss vilka vi är och uppenbarar vårt behov av rening. Det blottlägger våra svagheter och vår brist på helighet.
Sådana ögonblick, då vi får en glimt av vår egen syndfullhet, är tillfällen då Guds nåd kan verka i oss. Då kan Herren rena oss och göra oss till heligare personer. Det är just ett sådant tillfälle som skildras i dagens evangelium. Jesus renade mannen från hans orene ande. Men det var inte lätt för mannen. Anden ryckte och slet i honom innan den for ut med ett högt skrik. På ett liknande sätt måste vi gå genom en smärtsam reningsprocess för att besegra våra synder. Om det skulle vara lätt att bli fri från våra oordnade böjelser skulle vi redan vara helgon.
Problemet är förstås att vi inte vill gå genom denna reningsprocess. Det är enklare att vara kvar där vi är, för att renas innebär att vi måste släppa taget om vårt gamla jag och våra oordnade önskningar och begär. Det är därför vi stänger oss för Guds vilja och hans nåd, för att vi inte vill samma sak som Gud vill.
I dagens responsoriepsalm står det ”Om ni ändå ville lyssna till honom idag! Förhärda er inte som vid Meriba, som den gången vid Massa i öknen, där era fäder satte mig på prov, prövade mig fast de sett vad jag gjort.” I stället bör vi lyssna till en profet som i den första läsningen: ”Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till”.
Det är Jesus som är denna profet. Det är han som uppfyller denna profetia. När vi släpper taget om vår själviskhet och våra böjelse till det som är syndfullt kan Jesus ta plats i våra liv. Vi kan tänka på Johannes döparens ord ”Han måste tillta men jag måste avta”. Det är därför det är nödvändigt att den orene anden sliter och rycker i oss. Vi tar mindre plats i våra egna liv och Gud tar större plats. Det är detta som den andliga traditionen kallar för reningens väg.
En viktig del i den andliga kampen som reningens väg innebär är bikten. Biktens sakrament är en förutsättning för rening. Ibland kan man som präst få frågan: ”Varför måste jag gå och bikta mig? Räcker det inte med att jag själv ber Gud om förlåtelse i min personliga bön?” Svaret är att Gud har inrättat alla nådemedel för vår skull: från det gamla förbundets sakrament, offer och skrifter, till inkarnationen, Kyrkan, det Nya Testamentet och de många helgon han sänt för vår frälsnings skull. Liksom vi tar emot Jesus i under brödets gestalt och deltar i hans korsoffer genom en helig rit är det mycket lämpligt att vi får Guds förlåtelse genom att bekänna våra synder inför en präst som verkar som Guds verktyg. Det är sällan man som präst får motsvarande fråga om eukaristin eller dopet: ”Varför måste jag döpas eller ta emot eukaristin? Räcker det inte med att jag tror?” Det har säkerligen att göra med att det inte är så trevligt att gå till bikt utan det kräver en viss övervinnelse. Det andliga livet är en kamp mot den onde anden, som den helige Ignatius säger.
Men det är inte bara i det moraliska livet som vi måste övervinna oss själva. Ibland kan den svåraste övervinnelsen ha med tron själv att göra. För att kunna följa Kristus måste vi först och främst acceptera hans undervisning som förmedlas till oss genom Kyrkans lära. Om vi har tvivel eller övertygelser som inte stämmer överens med Kyrkans lära måste vi informera oss och lyssna till kunniga personer eller läsa katolska böcker så att vi kan förändra våra felaktiga uppfattningar och istället anamma Kyrkans lära. Det innebär inte sällan att vi måste övervinna oss själva, för Kyrkans lära är ofta obekväm och föraktad i dagens moderna och sekulariserade värld.
*
Den andra läsningen påminner oss om att de som lever i celibat har färre saker att oroa sig över än de som är gifta. Det är idag inte någon populär del av kyrkans lära att det gudsvigda livet i kyskhet och jungfrulighet är en högre kallelse än äktenskapet, men det är just det som Paulus säger i dagens läsning. Det gudsvigda och framför allt det kontemplativa livet har i traditionen setts som den högsta kallelsen. Anledningen är att det är helt inriktat på att rena oss från oordnade böjelser så att vi kan bli fria för gemenskapen med Gud. Det kontemplativa livet är inrättat just för att ge plats åt inre helgelse och bön.
Men även bland dem som viger sitt liv helt till Gud fortsätter den andliga kampen. ”Djävulen är fortfarande kvar i mig” sade den där klosterbrodern. Detta stämmer för var och en av oss. Även vi är kallade till att som mannen i dagens evangelium genomgå en inre rening och övervinna oss själva så vi kan bli fria för gemenskapen med Jesus Kristus.
Låt oss därför vända oss till Herren och be honom om nåden att bli ännu mer lika honom så att vi en dag kan nå fram till vårt mål i himlen där och skåda Gud ansikte mot ansikte. +Amen.
