Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för fredagen i andra Adventsveckan
2020-12-11
År I: Jes 48:17-19; Ps 1; Matt 11:16-19
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
Vi hörde just slutorden i Jesus tal om Johannes Döparen, som har fängslats av Herodes. Jesus vill markera samhörigheten mellan sitt och Johannes uppdrag. Musiken som spelar till dans är en bild av Jesus förkunnelse om sig själv som bröllopet, föreningen, mellan Gud och människa, och sorgesångerna för klagan ska motsvara Johannes Döparens förkunnelse om omvändelse för att kunna delta i bröllopsfesten.
Men otron och oviljan att lyssna, avvisar båda förkunnelserna med personangrepp. När Jesus säger att det är ”Vishetens gärningar” som ger ”Visheten rätt” identifierar han sig själv och sitt uppdrag, genom de mirakel han utför, med Gamla Testamentets beskrivning av Guds vishet som en person. Denna vishetstradition säger att vishetens gåva bara ges till den ödmjuke. Vad betyder det då att i andlig mening vara ödmjuk? Många kristna har tyvärr missförstått det som att inte vara, eller i alla fall visa sig, säker på sanningen i den kristna tron. Att vara, som det heter, ”öppen”, och se att allt nog kan vara sant på lite olika sätt, och att därför inte vilja ”pracka på” andra sina värderingar.
Om det hade varit de första kristnas och den tidiga Kyrkans förståelse av ödmjukhet, hade vi nu inte förberett oss på att fira Kristus födelse i Julens högtid; i vår del av världen aldrig nåtts av missionen för evangeliet. Den mission som Jesus vill att vi alla bedriver, av kärlek till vår nästa, dvs viljan av vars och ens bästa. För vad kan vara bättre för alla än det eviga livet med Gud? Att vilja behålla Jesus för sig själv, att inte försöka missionera för den kristna tron, förstås på det sätt som passar person och situation, är motsatsen till kärlek. Och har inget med ödmjukhet att göra. Kristen ödmjukhet är istället att förstå att man har Gud att tacka för allt gott, och behöver Gud för att kunna vara sann människa; dvs kommer ur den lydnad som både Vishetslitteraturen och Jesus själv beskriver med att ta ett ”ok” på sig. Att så försöka disponera sig för att alltmer kunna lyda Guds vilja är, som Johannes Döparen förkunnade, att omvända sig.
Kyrkan är den gemenskap Jesus grundar med uppgiften att göra honom och hans förkunnelse närvarande i alla tider. Om vi vill veta på vilka punkter vi måste omvända oss, bli mer ödmjuka, för att allt bättre kunna leva i den gemenskap med Gud som hans Vishet, Jesus Kristus, inbjuder oss till och bjuda in andra till den; ja då försöker vi leva efter Kyrkans lära; då inspireras vi av helgonens föredöme och litar till deras förböner för oss; då är vi tacksamma för vi den tro som kyrkofäderna förklarat och som martyrerna gett sina liv för och som bär oss där vår tro sviktar; då försöker vi vara uthålliga i bönen; då vilar vi i liturgins skönhet och då närs vi av Kristus själv som verkligt närvarande i de sju sakramenten, och på ett särskilt sätt i den Heliga Eukaristin nu strax på vårt altare. Amen.
