Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Heliga Trefaldighets dag
2020-06-07
Årgång A: 2 Mos 34:4-6, 8-9; Till Dan B:29-33; 2 Kor 13:11-13; Joh 3:16-18
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Jämfört med Jul och Påsk kan Heliga Trefaldighets högtid verka ganska abstrakt. Men tänker vi efter lite är varje söndag faktiskt Heliga Trefaldighets dag. Inte bara för att vi börjar den Heliga mässan med korstecknet, utan för att Treenigheten sammanfattar allt vi förstår om Gud, skapelsen, oss själva och frälsningen. Katolska kyrkans katekes uttrycker det så att hela den kristna tron faktiskt vilar på Treenigheten.
Om Guds människoblivande i Jesus Kristus, och Kristus liv, lidande, offerdöd på korset och uppståndelse, beskriver vad Gud gör, handlar treenighetsläran om vem denne Gud som gör allt detta för vår frälsning i sig själv är. En mångfald, en gemenskap, i en total enhet. Guds treeniga väsen ligger dolt och antyds genom hela Gamla Testamentet – t ex i vår första läsning idag ur Andra Moseboken, där Herren som går förbi Mose pekar mot Sonen och molnet mot den Helige Ande – men uppenbaras först med Kristus och det Nya Testamentet.
Fadern, gudomlighetens ursprungliga grund, genererar en perfekt bild av sig själv, av sin egen väsensvärld, som till skillnad från en ytlig spegelbild har medvetande och personlighet, i sig är perfekt och äger allting som finns i Fadern: Guds eget och helt levande Ord, ”av samma väsen som Fadern” som vi snart säger i trosbekännelsen.
Sonen, dvs Ordet, och Fadern, dvs den som talar, betraktar perfektionen, skönheten, godheten och sanningen i den andre på ett sätt som får var och en att vilja ge sig helt och fullt till den andre. Den perfekta kärlek som är detta ömsesidiga självutgivande, en gemensam andning, är den Helige Ande. När Sonen blir människa och offrar sig på korset för att döden ska kunna besegras för alla som vill tro, dvs det som dagens evangelium påminde oss om, blir detta evigt pågående självutgivande kärleksdrama i Treenigheten synligt i tid och rum. Och tillgängligt för oss att kunna bli delaktiga i. Med start i tiden och rummet där det visar sig.
Som en perfekt förening av självutgivande kärlek har Gud allt han behöver i sig själv. Därför är det av fri vilja, och för att dela denna kärlek, som Gud skapar världen och oss att återspeglande delta i hans kärlek. Och av fri vilja frälser Gud oss från konsekvensen av vårt fritt valda nej till honom, och helgar oss i hela vår materia genom erbjudandet om en ständigt förnyad delaktighet i sin kärleksgemenskap. Det går inte att förstå varför Gud skapar, frälser och helgar, om man inte förstår att Gud är kärlek. Och det går aldrig förstå varför Gud är kärlek om man inte förstår det enda sätt på vilket han verkligen kan vara kärlek: nämligen genom att i sig själv, sitt enda väsen, vara relation, gemenskap. Dvs treenig. Det vi förstår att Gud är genom sin uppenbarelse, kan rent logiskt inte vara samme Gud som den som förnekar Guds treenighet tillber.
Vi människor är skapade till Guds direkta avbild, vilket betyder att vi har potentialiteten till förnuft, fri vilja och en förmåga till självutgivande kärlek. I den mänskliga sexualitetens natur och syfte visar sig denna, tyvärr i dagens kultur vanställda, avbild. Man och kvinna vars förening ger potentialitet att skapa liv, blir, när denna potentialitet skyddas av det oupplösliga, sakramentala äktenskapets band som gör dem till ett kött, till treenig kommunikation.
Från insikten om människan som Guds avbild kommer idén om de mänskliga rättigheterna, av vilka rätten till liv, som först och främst innebär rätten att få födas, är fundamental. Sekulära föreställningar har plockat upp, byggt vidare på och ganska många gånger förvanskat denna idé. Men den skulle aldrig finnas utan kristen teologi och antropologi. Och den samhälleliga mångfald som rättigheterna ger när vi är fria att söka sanningen, kan bara vara fruktbar för enskilda människors växt och det gemensamma goda, om den vilar fast på en relation och gemenskap, dvs enheten som kommer av en bestämd syn på människan. Dvs den kristna.
Kyrkan, i hennes enhet i obruten tro från apostlarna, med sju sakrament och Petrusämbetet som Kristus själv har inrättat – en enhet som håller samman en myllrande mångfald av andliga traditioner, karismer, tjänster, apostolat och personligheter – har Gud på en och samma gång gjort till den starkaste avbilden av sin treenighet i tid och rum, och till vägen in i vår fulla delaktighet i dess kärleksgemenskap. För att Gud ska kunna vara med alla, som Aposteln Paulus uttryckte det i andra läsningen ur Andra Korinthierbrevet. Alla som säger sitt ja.
Så påminns vi också om hur ekumenik aldrig kan vara att låtsas som att kristenhetens splittring är en kanske vildvuxen, men berikande och småcharmig, mångfald som är trevlig bara i sig. Tvärtom kan vi med utgångspunkt från Treenighetens varande, och Kristus görande, dra slutsatsen att ekumenikens enda och sanna mål måste vara samlandet och kultiveringen av all mångfald under de enhetens synliga tecken som fullt ut, så som Andra Vatikankonciliet så tydligt lär oss, bara har bevarats i den Katolska kyrkan. Amen.
