Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Fjärde söndagen i Advent
2017-12-22
Årgång A: Jes 7:10-14; Ps 24; Rom 1:1-7; Matt 1:18-24
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vi vet alla att ”en bild säger mer än tusen ord”. Med tanke på evangeliet vi just hörde, kunde det också heta: ”en tyst Josef säger mer än tusen ord”. För den Helige Josef, Jesus adoptivfar, har inte en enda replik i hela Bibeln. Ändå känner vi honom, genom handlingar som tydligt visar oss hur också vi ska ta emot Herren.
Josef ställdes inför en svår situation med Jungfru Marias graviditet innan de ens gift sig. Som vi hörde var Josef ”rättfärdig”. Det betyder att han levde Israels lag, inte som en förmåga att räkna upp yttre regler utan som en inre verklighet, en hållning till Gud, sig själv och nästan, som förverkligar alla bud, men inifrån och ut, i tillitsfull handling.
Vi hörde hur den Helige Josef planerade att skilja sig från Jungfru Maria ”i tysthet” för att inte ”dra vanära över henne”. Om han tvivlade på hennes moral ville han inte skylta med det, för hennes skull. Det är äkta kärlek, att höja sig över egna behov av upprättelse.
Men det ord som grekiskan, evangeliets originalspråk, använder för ”dra vanära” kan också lite mer neutralt betyda ungefär ”ställa till beskådande”. Det kunde antyda att Josef kanske kände till Jungfru Marias helighet och anade att det rörde sig om ett mirakel. En hemlig skilsmässa skulle då bevara allt i det tysta till dess att Gud gjorde det känt. Då skulle ängelns ord bekräfta det han anat, och Josefs rättfärdighet få honom att inse att han var ovärdig ett så stort ansvar; att bäva inför att ta hand om Jungfrun och Guds Son. Men då skulle det vara denna ödmjukhet som gjorde att Gud såg honom som precis rätt man för uppgiften. För han skulle då i allt söka Guds vilja.
Ytterst är det vad Josefs rättfärdighet handlar om. För hans reaktion på ängelns budskap låter inte så här: ”Men hallå, var kommer jag in? Har någon tänkt på mina behov, min utveckling? Varför ska jag drabbas av ett barn jaginte har valt? Och vem är du att tala om för mig vad jag ska göra?” Nej, den Helige Josef förstår att hans liv handlar om något mer och större än det han vill, dvs tror han behöver. Han förstår att hans liv handlar om Gud och hur han, Josef, kan fullgöra en särskild, och unik, kallelse i Guds plan.
Bara här kan vi alla stanna upp och se på oss själva: Hur agerar vi när vi ställs inför en uppgift som vi själva inte har valt? T ex när mänskligt liv, i vilket som helst stadium där det är svagt, sårbart och hjälplöst, plötsligt behöver mitt skydd, min omsorg, min tid? När jag erfar andras ensamhet, nu så här inför Jul? En granne, en gammal anhörig, någon sjuk? Någon som alla tycker är ”omöjlig”? Vad gör jag när jag förstår att jag är nyckeln till att något eller någon kan försonas? Eller erfar en kallelse att bryta upp och leva bara för Kristus, något fler erfar sig kallade till än som svarar på? Och agerar jag när något för att bli rätt kräver en uppoffring av min bekvämlighet, min materiella standard, min heder eller min popularitet i ”viktiga” kretsar?
Det gamla Israels hopp var att Guds löfte om ett slutligt ingripande i världen skulle ske genom en ättling till Guds en gång utvalde kung David. Under Advent vill det nya Israel, Kyrkan, påminna om att detta har skett en gång, och ständigt vill förnyas i oss, för att slutligen fullbordas för allt vid tidens slut. I Jesus Kristus. Genom just Josef hör Jesus till Davids ätt. ”Mänsklig härkomst”, som andra läsningen ur Romarbrevet uttrycker det, var i judendomen en juridisk och inte biologisk företeelse. Därför ärvde Jesus naturligt Josefs familjetillhörighet, utan något biologiskt band. Genom ett gudomligt mirakel har ju Jesus sin mänskliga natur enbart från Jungfru Maria – och om Gud inte kunde åstadkomma det bortom vår fattnings- och bevisförmåga, vore Gud inte Gud.
Josef lever faderskapet helt och fullt, och visar att faderskap främst är att vara tjänare av det mänskliga livet och dess villkor, och att agera med det för ögonen. För det utsätter sig Josef för förföljelsens och flyktens umbäranden och låter alla egna behov stå tillbaka. Om vi följde den Helige Josef skulle vi inte behöva några diskussioner om mansroller eller papparoller. I Josef har vi modellen!
Vår evangelieläsning refererar till orden från profeten Jesaja i första läsningen, och avslöjar nu betydelsen av denna gåtfulla profetia om en jungfru – i vår översättning en ung kvinna, men utan referens till en man, vilket i kontexten blir detsamma – som ska föda ”Gud med oss”: Sonen, som ängeln uppmanar Josef att ta till sin egen genom att namnge honom, som ”skall frälsa sitt folk från deras synder”.
Jesus Kristus kan inte tas emot som frälsare utan att vi förstår, och erkänner, våra synder. Dvs att vi, trots goda avsikter, ändå sätter oss själva främst. I rädsla för att döden är slutet, och för att vi därför inte kommer att få uppleva tillräckligt mycket med materiella fördelar, njutningar, makt eller popularitet, innan vi dör. Vi missar målet, blir inte de som vi egentligen skulle bli enligt Guds plan; Gud som skapat oss och därför känner våra behov bättre än vi själva. Alltså: vi behöver frälsning, dvs räddning. Idag, såväl som på Josefs tid.
När Jesus längre fram i Matteusevangeliet botar en lam man som sänks ner på sin bädd genom taket, börjar han med att förlåta mannens synder, innan han botar hans sjukdom. Orsaken till det finner vi i ängelns budskap till Josef i evangeliet idag: Jesus kommer, inte som en politisk, social, ekonomisk eller ekologisk befriare, utan för att frälsa oss från förlamningen av den synd vi själva och andra väljer för oss. Då blir vi också fria för det högsta goda.
Eftersom bara Gud kan förlåta synder, förstår vi alltså att Jesus är Gud. Som ger delaktighet i sitt liv på ett sätt som vi inte kan framkalla själva, och som annars inte finns att tillgå i världen eller inne i oss. Jesus är Gud med oss, som kommer för att omvandla oss av, med och för gudomligt liv, från rädslan för döden till förvissningen om uppståndelsens eviga härlighet. Låt oss be att vi på den Helige Josefs förebild, utan tvekan och i full tillit, tar emot Herren genom att låta Guds vilja ske med oss, och därmed genom oss. Amen.
