Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 26:e söndagen under året
2019-09-29
Årgång C: Am 6:1 4-7; Ps 146; 1 Tim 6:11-16; Luk 16:19-31
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Hur många gånger förra veckan tänkte ni på himlen? Inte så många? Kanske inte alls? Och ändå är det till himlen, tillståndet av evig gemenskap med Gud efter den fysiska döden, som vi vill. Själens frälsning är den kristna trons enda mål, som Aposteln Paulus idag påminner om i vår andra läsning ur Första Timotheosbrevet.
Om man har köpt biljett till en efterlängtad semesterresa, vore det ju märkligt att aldrig tänka på resmålet innan, eller på själva, resan dit. Ändå agerar vi ofta så i relation till himlen. Men det är farligt. Vi blir mottagliga för frestelser som gör att vi aldrig kommer iväg, att vi kör i diket på resan eller att vi hamnar i den motsatta destinationen. Det är därför Paulus så starkt uppmanar Timotheos att tänka på himlen som slutmålet i allt, och hålla sitt uppdrag ”obefläckat och klanderfritt”.
Hade den rike mannen i Jesus liknelse i evangeliet förstått sitt uppdrag, kunde det ha slutat bättre. Tänkte ni förresten på att han inte har något namn? Det kan tolkas som att han skulle kunna vara vem som helst – också du och jag. Liknelsen blir då Jesus varning till oss alla. Den är jobbig och skaver. Men vår frälsning kan hänga på att vi förstår den.
Den rike mannen ignorerar helt destinationen för livets resa. Därför ser han inte sitt uppdrag. Han har inte bara fått ut sitt goda under livet, han bortser från att allt det goda han får, eller skaffar på basis av egenskaper och förmågor han har fått – allt går alltid tillbaka till en gåva från Gud – ja, att alla hans strävanden, ska prisa Gud. Främst genom att, efter Guds vilja, vara verktyg i tjänst åt dem som inte har fått samma goda eller samma egenskaper, men väl andra som de i sin tur ska tjäna med. Men istället för detta sanna, mot himlen riktade, uppdrag, låter han det egna välbefinnandet här i världen ta honom ur kurs. Och slutdestinationen blir då därefter.
Just för att det inte är så uppskattat att tala om helvetet, måste vi bli påminda. På ett sätt är det också ett tecken på Guds kärlek: Gud älskar oss så mycket att han respekterar våra val och ger oss i evighet det vi fritt väljer här. Ett liv med eller utan honom; dvs med eller utan tjänst av hans vilja, manifesterad i de tidlösa bud han ger oss genom sin Kyrka.
Vi blir på ett sätt påminda om helvetets realitet av det som hände de judiska eliterna i början av 700-talet f Kr, när profeten Amos siade som vi hörde i första läsningen ur hans bok: ”Därför skall ni gå främst i fångtransporten, då blir det slut på svirarnas skrål.” Vid denna tid upplevde Israels rike en period av fred och välstånd. Men istället för att tacka Gud och använda allt det goda för att både hjälpa de mindre lyckosamma och planera för framtiden, hängav sig eliterna åt hedonism och omåttlig lyx. När Amos varnade för att detta långsiktigt försvagade nationen inför angrepp och slutligen skulle leda till eliternas exil, blev han utskrattad.
Precis som för den rike mannen i Jesus liknelse, gjorde deras välbefinnande, och jakt på mer, dem blinda för att ingen lever för evigt och för att livets sanna mening är att prisa och ära Gud med allt man har och fått. Bara 20 år senare får Amos rätt när det assyriska imperiet invaderar, ödelägger landets norra del, skingrar folket så att tio av tolv stammar förloras och för bort merparten av alla ledare i fångenskap. Nu kan vi föreställa oss dem i exilen. Fångar, ofta slavar, i ett främmande land. Fulla av ånger och, som den rike mannen, självömkan över att inte ha agerat annorlunda när de hade chansen.
Många av oss här har kanske inte varit så framgångsrika ur ett materiellt perspektiv som Israels dåtida eliter eller den rike mannen. Men alla frestas vi ibland att tro att livet ändå främst handlar om ett välbefinnande här och nu genom självförverkligande och popularitet, byggt på individuella val och måttstockar. Och det kan vara lika farligt.
För om vi lyssnar noga kan vi höra Amos varningar till vår tid. Vid sidan av kända, flitigt diskuterade tecken, låt mig nämna några som vår kultur gärna undviker: Att ca 35 000 ofödda barn dödas i moderlivet varje år, bara i vårt land, och att eliternas körer unisont fördömer varje ifrågasättande av det rimliga i detta. Eller idén som nu sprider sig, att vården ska ge giftsprutor åt gamla och sjuka som ett sätt att slippa lindra. Eller den systematiska förföljelsen av kristna, inte minst kvinnor och flickor i Mellanöstern, delar av Afrika och Asien, med kidnappningar, tvångskonversioner till islam och tvångsgiften.
Att inte höja rösten mot sådant, när man kan, även om det bara handlar om att markera utan vidare argumentation, i rädsla för att bli impopulär, är att i den sköra och hjälplösa mänskliga personen inte höra Lasaros rop på hjälp. Därmed deltar man passivt i ”svirarnas skrål”. Nej, låt oss istället hålla våra ögon öppna för kallelsen att alltid tjäna sanningen och därmed dem runt omkring oss, vilka de än är, som media och kaffepaus-samtalen inte bara ignorerar, utan som överhuvudtaget saknar egen röst. Deras röst och deras hjälp ska vara vi!
Kära systrar och bröder, tänk er om den rike mannen hade fått en andra chans, om Gud hade skickat tillbaka honom till världen i tio år till. Skulle han då ha lagt en timmes volontärarbete i veckan till sina annars oförändrade rutiner? Nej. Hans nya perspektiv skulle märkas i hela hans sätt att leva. Han skulle ha använt alla sina resurser – pengar, kontakter, förnuft, övertalningsförmåga, kunskaper, tid, engagemang – till tjänst för rättvisan i hans mest behövande nästa, och öppet förkunnat sanningen om livets mening. Kritik, impopularitet och skvaller skulle inte stoppa honom nu när han sett Guds perspektiv.
Du och jag har fått en andra chans, som den rike mannen nu aldrig fick. Därför att Jesus Kristus har avslöjat hela berättelsen för oss – vi vet hur Jesus liv slutar och vad allt ytterst handlar om! Han har stått upp från de döda och berättat! Han gör det genom sin Kyrka varje dag intill tidens slut!
Idag ber han oss att använda vår andra chans. Att undvika underlåtenhetssynderna. Att ge all vår kraft, varje gåva i och hos oss, för att låta Guds rike bryta fram genom oss här och nu. I självuppoffring, raka motsatsen till att fly från det obekväma, impopulära och obemärkta.
Vi vill till himlen. Och för att det ska bli vår slutdestination kommer himlen nu till oss under brödets och vinets gestalt, som bär sant, gudomligt liv; Jesus Kristus själv, som i oss styrker och riktar vår vilja att offra oss, och allt vårt, som han, med honom och för honom. Vi behöver nu bara säga, och sedan leva, vårt ”amen”.
