Predikningar

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Sjunde söndagen under året

2019-02-24

Årgång C: 1 Sam 26:2, 7-9, 12-13, 22-23; Ps 103; 1 Kor 15:45-49; Luk 6:27-38

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka

Kära systrar och bröder i Kristus,

Kärleken är helt central i den judiska lagen, Torahn, som den ende Guden ger till Israels folk för att det ska vittna om honom i världen, som förberedelse för sitt eget människoblivande i det judiska folket. Kärlek i biblisk mening handlar inte om känslor utan är handling baserad på viljan: att vilja det bästa för någon annan för hans eller hennes egen skull och att ge av sig själv för det, utan att räkna på kostnader eller vinster.

Tanken i Torahn är att kärleken till Gud – att vilja att Guds vilja får råda så att vi blir i harmoni med planen som skapat oss – visar sig i kärleken till andra människor, dvs i att vilja deras bästa. Det gäller t o m ens fiende. Att detta uppfattades som Lagens budskap hörde vi i vår första läsning och berättelsen om hur Israels kung Saul av avundsjuka ville förgöra David, som blivit folkkär efter segern över landets värsta fiende; men där David vägrade att svara med samma mynt. Istället ville han få Saul att förstå att han inte var något hot mot kungen. Att inte bekräfta en fiende som fiende kan ta bort energin som föder hat.

Och det här är precis vad Jesus säger i sin predikan om det moraliska livet som ett uttryck för, en konsekvens av, kärleken till Gud, och som vi hörde i dagens evangelium. Jesus säger i sak inget nytt. Och det är heller inte att förvåna. Jesus är ju också helt och fullt Gud som genom inspiration till Mose gav Israel Torahn. Vad Gud vill göra genom att bli människa i Jesus Kristus är två saker: för det första, att förklara och förtydliga Lagens verkliga innebörd, och för det andra, att ge hjälp att kunna leva den.

Låt oss börja med det första. Att förklara och förtydliga Lagens verkliga mening var nödvändigt eftersom många skriftlärdas tolkning gjorde det svårare att leva av och för Guds vilja, vilket ju Lagen skulle vara ett verktyg för. Jesus understryker ”den gyllene regeln” – att behandla andra som man själv vill bli behandlad – som en tumregel för att som David i relation till Saul bryta hämndens och upptrappningens logik, genom att föreställa sig att rollerna i en konflikt vore omvända. Det här blir ett avgörande förtydligandeav Torahns innebörd som inte bara gällande för Israel utan för alla folk, det som ord som ”fiende” och ”syndare” också kunde beteckna.

Det är därför Jesus kallar Gud Fadern, ”den Högste”, för ”barmhärtig”, som vi ska imitera, som barn imiterar sina föräldrar, för att riva skiljelinjer mellan människor. När vi förstår hur långt bort vi själva ofta är från att leva efter Guds lag förstår vi hur vi ska se på andra.

Barmhärtighet uppfattas lätt som att vara empatisk. Men det är något mycket större. Barmhärtighet är kärlekens sätt att visa sig när den möter synden, dvs när viljan av den andres bästa för hans eller hennes egen skull, möter det som den andre har gjort som rent rättvist borde förtjäna ett straff, kanske t o m ett hårt sådant. När Jesus ber ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör” för dem som spikar upp honom på korset, så är det barmhärtighet. Att döda Guds son, därtill en oskyldig människa, är obeskrivligt ohyggligt. Rättvisan kräver ett hårt straff. Men Jesus vill ge förlåtelse. Han agerar lite som i den japanska kampsporten aikido: genom att absorbera andras aggressioner gör han våldet meningslöst. Som konfirmanderna kanske kommer ihåg från undervisningen tidigare i vintras om Bibeln, behövde Gud först etablera sin rättvisa vilket framförallt görs i det Gamla Testamentet för att vi fullt ut ska kunna förstå honom som barmhärtig i det Nya.

Eftersom Gud genom Kristus och Kyrkan på hans uppdrag, påminner oss om sin vilja och plan för oss, är det inte att ”döma” att påpeka när någon agerar moraliskt fel, begår en synd. Tvärtom kan ditt påpekande vara nödvändigt för att en person ska vända om, öppna sig mer för Kristus; dvs vara en handling av kärlek för att möjliggöra för den andre att möta barmhärtighet. När Jesus varnar för att döma är det en varning mot att ta Guds plats i att uttala konsekvensen av andras synder; mot att göra Guds jobb genom att förklara människor uteslutna ur gemenskapen med Gud. Det är intevår sak. Att hänsynsfullt påpeka synd, ärdäremot vår sak.

När vi förstår att Jesus uppmaningar till oss är svåra att leva upp till, ja övermänskliga, ser vi det andra som Gud vill göra genom att bli människa i Jesus Kristus, efter att förklara och förtydliga Lagen: att själv hjälpa oss att kunna leva Lagen, hans bud; hans vilja, trots att vi ständigt sätter vårvilja främst och syndar, dvs skiljer oss från Gud.

Dagens responsoriepsalm beskrev också Gud som ”nådig”, en som ger nåd. ”Nåd” är Guds fria gåva av sig själv; ”bitar”, om man så vill, av delaktighet i hans eget kärleksfulla liv; i hans eviga gemenskap mellan Fader och Son i Helig Ande. Nåden kommer med Jesus Kristus, Gud som blir en del av vår värld, blir materia, människa, dör och uppstår och besegrar döden, syndens slutliga konsekvens, för att sedan genom den Helige Ande, dvs Guds kärlek, ge delaktighet i segern över döden i Kyrkans sju sakrament som han själv har gett oss som de ser ut. Där görs bestämd materia – som bröd och vin i den Heliga Eukaristin alldeles strax – till bärare av Gud själv; in i vår materia för att omvandla oss inifrån, till kropp och själ. Förutsatt att vi vill samarbeta. I andra läsningen ur Första Korinthierbrevet talade Aposteln Paulus om att vi som är en ”avbild av den jordiska” människan, dvs Adam, de första människorna av materia, nu kan bli en ”avbild av den himmelska” människan, dvs Kristus. Det är vad nåden ber att få göra med oss.

Jag sade tidigare att Jesus i sak inte säger något annat än den judiska Lagen. I sak. Men i form, hur Lagen kan efterföljas, säger han enny sak, en mycket avgörande. Den judiske rabbinen och forskaren Jacob Neusner, som noga studerat Jesus budskap i evangelierna i relation till de judiska tolkningstraditionerna, sammanfattar det med att Jesus inte utelämnar något, men lägger till en sak till tolkningen av Guds vilja i den rabbinska judendomen; en sak, eller rättare sagt, en person: han lägger till sig själv. Detblir den helt avgörande skillnaden. Som de bristfälliga varelser vi människor är, som ständigt faller från Guds vilja, är det bara genom Jesus Kristus vi kan få leva och vara med Gud – och därmed leva och vara som Gud lever och är. I den evighet som börjar redan nu.