Sjunde Påsksöndagen
Apg 1:12–14
Joh 17:1-11a
Det var en särskild tid, dessa dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst. Som om hela frälsningshistorien hade hållit andan i nio dagar. De elva apostlarna samlades i rummet i övervåningen i Jerusalem, tillsammans med några kvinnor och Maria, Jesu mor, och hans bröder. Kyrkan i sitt fosterstadium. Vi kan föreställa oss att det var drygt tjugo personer. Evangelisten Lukas anser det viktigt att här än en gång i detalj räkna upp namnen på alla elva apostlarna. Och han betonar att Maria, Jesu mor, var hos dem. Kyrkan är otänkbar utan apostlarnas grundval och utan Marias moderliga beskydd.
Vad gjorde dessa drygt tjugo människor? Vad gjorde den embryonala kyrkan? Inte mycket, verkar det som. De höll ihop under ständig bön. Att hålla ihop och att be. Det är det första kyrkan gjorde. Redan innan dess egentliga födelse. Redan innan den bar ut evangeliet till hela världen. Redan innan den undervisade andra i tron, döpte, delade ut de övriga sakramenten, botade sjuka, gav mat åt de hungrande, drev ut demoner osv.
Det är än i dag kyrkans allra första uppgift: att hålla ihop och att be.
Vi måste hålla ihop. Man kan inte tjäna Gud ensam i längden. Det går bara i gemenskap. I kyrkan. Om var och en vore helt på egen hand, då vore vi förlorade. Varje personlig kris, varje litet tvivel, skulle få oss ur kurs. I gemenskapen finner vi stöd och vägledning. Och när vi en gång är svaga i tron och i bönen, då stöder de andra oss och tror och ber för oss.
”Att hålla ihop” betyder inte bara någon som helst form av enhet sinsemellan. Kyrkan är ingen vanlig klubb som kan anta en stadga och sedan helt enkelt ändra den igen genom majoritetsbeslut. Kyrkans ihop hållande bygger på enheten med apostlarna. På att hålla fast vid den lära som apostlarna själva hörde från Kristus. Och på den verkliga och konkreta förbindelsen med apostlarnas efterträdare, biskoparna, vars huvuduppgift är att bevara enheten. ”Ubi episcopus, ibi ecclesia”, ”där biskopen är, där är kyrkan”, så formulerade Ignatius av Antiochia det. Och den helige Ambrosius betonade med liknande ord att aposteln Petrus efterträdare, biskopen av Rom, på ett särskilt sätt är en garant för enheten: ”ubi Petrus, ibi ecclesia”. Man kan inte följa Kristus på ett säkert sätt om man tar avstånd från biskoparna, särskilt från biskopen av Rom. Den som tror sig veta bättre än den hierarkiska kyrkan kommer förr eller senare att gå vilse.
Kvinnorna, Maria, Jesu släktingar, de alla höll ihop med apostlarna under de nio dagarna före pingsten. Det var kyrkan i sin ursprungliga form. En form som den har behållit fram till i dag och som är kännetecknande för kyrkan.
”De höll ihop under ständig bön”, står det i Apostlagärningarna. Kyrkan ber ständigt. Utan bön, ingen kyrka. Men hur ber kyrkan? Så som Kristus har lärt oss. Så som han bad inför apostlarna för att ge dem ett exempel.
”Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ’Fader!’”, så inleddes dagens evangelieläsning. Och sedan hörde vi början på den långa bön som Jesus bad i nattvardsalen strax före sitt lidande. Sonen bad till sin Fader i himlen. Så ska också vi göra. Vi ska lyfta blicken mot himlen och be till Gud, vår Fader.
För att kunna be så måste vi alla bli Guds barn. Men vi blir Guds barn endast genom den som ensam är Guds sanna Son, Jesus Kristus.
”Förhärliga din Son!” – så ber Jesus till sin Fader före sitt lidande. Kyrkoläraren Hilarius av Poitiers tolkar detta så här:
”Vår Herre hade sagt: Förhärliga din Son, och vittnade därmed om att Han inte var Sonen endast till namnet, utan i sanning Sonen. ’Din Son’, sade Han. Många av oss är Guds söner; men sådan är inte Sonen. Ty han är den rätta, sanna Sonen av naturen, inte genom adoption, i sanning, inte i namn, genom födsel, inte genom skapelse.”
Jesus Kristus är DEN Sonen. Den ende, sanna. Endast han kan i strikt mening be till Fadern. Vår bön till Fadern blir endast möjlig därför att vi genom, med och i Kristus, den sanna Sonen, ber till Fadern. I dopet adopterades vi som Guds barn, ”filii in Filio”, ”söner i Sonen”. Som sådana kan vi, tillsammans med Guds Son och med hans ord, be till Fadern. I full form är denna bön endast möjlig i den Helige Ande. Då ber vi genom Sonen, i Anden, till Fadern.
Vi behöver alltså den Helige Anden för att kunna be på rätt sätt. Därför var också den Helige Andens gåva det första som den lilla urkyrkan i övervåningen i Jerusalem bad om. I nio dagar. Tills Anden utgjöts över dem på pingstdagen, kyrkan föddes och apostlarna började frimodigt förkunna evangeliet i hela världen.
Nio dagar att hålla ihop. Nio dagar av ständig bön om den Helige Ande. Nio dagar under vilka kyrkan formades. Låt oss under dessa dagar andligt återvända till kyrkans ursprung! Låt oss hålla ihop, i enhet med apostlarna och under beskydd av Maria, vår moder! Och låt oss i dessa dagar ständigt be om den Helige Ande! Ja, det är en särskild tid mellan Kristi himmelsfärd och pingst.
