Blicken som räddar
Hon sitter vid sin fars sjukhussäng. Slangar, droppställning, pipande maskiner. Döden känns nära. Hon vet inte vad hon ska be. Hennes ögon fylls av tårar. Plötsligt fäster hon blicken på det lilla träkors som hänger på väggen. Och där, i mörkret, händer något märkligt: hon känner sig buren. Inte för att lidandet försvinner. Men för att hon påminns om någon som redan burit det.
Det är detta dagens fest handlar om. Att lyfta blicken mot det tecken som världen förkastar men som Gud har förvandlat. Att se på korset och upptäcka att mitt i döden finns liv, mitt i nederlaget finns seger, mitt i mörkret finns ljus.
Men för att förstå det behöver vi följa med på en resa – en resa genom öknen, genom korset, genom Guds hjärta.
Korsets anstöt – varför vi helst vänder bort blicken
Det tog tid innan de första kristna började upphöja korset.
Lärjungarna flydde det.
För judarna var det förbannelse: ”Den som hängs upp är förbannad av Gud” (5 Mos 21:23).
För romarna var det förnedring: korsfästelsen var reserverad för slavar och rebeller.
För filosoferna var det dårskap: hur kan man följa en korsfäst Messias?
Och kanske är det inte så annorlunda idag. Vår kultur vill gärna tala om framgång, självförverkligande och kontroll – men vi vill inte tala om död, lidande och skuld. Vi vill helst slippa korset.
Men Gud väljer inte vår väg. Gud väljer korset. Gud väljer att rädda världen genom det som ser ut som nederlag. Och därför ställs vi idag inför ett val:
• Att vända bort blicken och fortsätta som om vi klarade oss själva.
• Eller att våga lyfta blicken och se på Kristus, han som upphöjdes på korset för vår skull.
Öknen, ormarna och kopparormen
I dagens första läsning (4 Mos 21:4–9) möter vi Israels folk i öknen.
De har blivit otåliga, hungriga, trötta. De klagar mot Gud och Mose: ”Varför förde du oss hit? Här finns varken vatten eller bröd!” Och då händer det: giftormar sprider sig i lägret. Människor dör. Paniken växer. Folket inser sin skuld och ropar:
”Vi har syndat! Be till Herren att han tar bort ormarna!”
Men Gud tar inte bort ormarna. I stället ger han Mose ett märkligt uppdrag: han ska göra en kopparorm och sätta den på en stång. Alla som ser på den blir botade.
Här ligger en djup hemlighet, en gudomlig pedagogik. Folket måste lyfta blicken. De blir inte räddade genom att hotet försvinner, utan genom att de ser upp mot det tecken som påminner dem om giftet, döden, deras egen sårbarhet – och Guds makt att rädda.
Jesus själv tolkar detta i dagens evangelium:
”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14-15)
Detta är korsets mysterium. Kristus blir upphöjd, inte för att undvika vår död, utan för att möta den och besegra den. Därför kan vi, mitt i vår egen öken, mitt bland våra egna ormar – rädslan, skulden, tvivlet – lyfta blicken och leva.
Kristi självutblottelse – kärleken som går hela vägen
Men varför denna väg? Varför korsets skandal?
Här hjälper oss dagens andra läsning ur Filipperbrevet (2:6–11). Paulus citerar en gammal kristen hymn som beskriver Kristi väg:
”Han ägde Guds gestalt men avstod från allt och tog en tjänares gestalt. Han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden på ett kors.”
Här ser vi något revolutionerande: Gud vinner inte genom att kliva högre upp, utan genom att gå längre ner. Han går ner i vårt mörker, ner i vår skuld, ner i vår död – och just där uppenbaras hans kärlek.
Och därför, säger Paulus, har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom namnet över alla namn. Det är korsets upphöjelse: förnedring blir ära, nederlag blir seger, död blir liv.
Men här finns också en kallelse: Paulus säger innan hymnen börjar:
”Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus.” (Fil 2:5)
Det betyder: vi följer inte bara den upphöjde Kristus, vi följer också den ödmjuke Kristus. Vi kallas att leva som han – i tjänande, förlåtelse och kärlek, också när det kostar.
Prefationen – när trädet blir liv
I dagens prefation sammanfattas allt vi firar:
”Du gjorde förbannelsens träd till livets träd i paradisets mitt, för att livet skulle uppstå där döden en gång föddes. Så skulle Satan, som segrade över människans på kunskapens träd, för alltid besegras på korset genom Jesus Kristus, vår Herre.”
Det är mäktiga ord. Redan i Eden, vid kunskapens träd, kom döden in i världen. Men på ett annat träd – korsets träd – föds livet.
Och här sker något ännu djupare. När vi om en stund firar eukaristin, bär vi fram bröd och vin till altaret. Där, i denna heliga måltid, blir korsets frukt närvarande för oss. Vi tar emot Kristus själv – hans kropp som bröts, hans blod som utgöts – och vi får del av hans seger.
Korset i våra liv – och i världen
Men vi måste tala klarspråk: korset är inte bekvämt. Vi b
är det gärna som smycke, men vi ryggar tillbaka när det blir verklighet. Och ändå … just där, i våra egna kors, vill Gud möta oss.
När livet känns som en öken.
När ormarna slingrar sig runt våra hjärtan: sjukdom, skuld, sorg, ensamhet, tvivel.
När vi inte vet var vi ska vända oss.
Då säger Gud till oss:
”Lyft blicken.”
Inte för att fly från smärtan. Utan för att se att vi inte är ensamma i den. Kristus är där. Han bär det vi inte kan bära. Han går där vi inte kan gå. Han förvandlar det som ser ut som nederlag till en början på något nytt.
Och här är korsets hemlighet:
• Där vi ser nederlag, ser Gud möjlighet.
• Där vi ser död, ser Gud liv.
• Där vi ser slutet, ser Gud början.
Vi lyfter blicken
Dagens texter, dagens liturgi, dagens fest – allt pekar mot ett och samma centrum:
Lyft blicken!
• Folket i öknen räddades genom att lyfta blicken mot kopparormen.
• Vi räddas genom att lyfta blicken mot Kristus på korset.
• Och när vi lyfter blicken mot honom, möter vi kärleken som är starkare än döden.
När vi nu går fram till altaret, låt oss inte bara se ett kors av trä eller metall. Låt oss se livets träd, hoppets tecken, kärlekens seger.
Låt oss därför inte skämmas för korset, utan som Paulus säger:
”Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors.”
(Gal 6:14)
Ty på korset – där börjar vårt liv.
Dominik Terstriep S.J.
