19 sö (C)
Bromma 2025 08 10
”Vi är bara gäster och främlingar på jorden, och vi söker ett hemland.” Så står det i Hebreerbrevet, och det är en genomgående tanke i hela Bibeln, från Abrahams vandringar till apostlarnas farliga missionsresor: Vi är främlingar på vår jord.
Ett motsvarande budskap hör vi i dagens evangelium: vi bör alltid vara vaksamma inför Människosonens ankomst. Liknelsen talar om husets herre som kanske sent på natten återvänder från en bröllopsfest och som borde mottas med tjänarnas beredskap. En annan liknelse, med omvända roller, visar husägaren som är på vakt inför en eventuell tjuvs inbrott.
Så måste också vi vara beredda. Vi har ingen fast boning i denna värld. Aldrig kan vi vara helt trygga och säkra i livets överraskande skiftningar. När som helst kan vi ryckas ur livet. “Mors certa, hora incerta” säger ett latinskt ordspråk: ”Döden är säker, stunden osäker.”
Varje dags nyheter påminner oss om detta. Häromdagen kom världen ihåg Hiroshimas atombomb för 80 är sedan. Ett tragiskt minne. Men tragiska realiteter möter oss nästan dagligen i de katastrofala krigen: Ukraina, Gaza, Sudan osv. Eller vi hör av naturkatastrofer som plötsligt rycker bort folk mitt ur livets lugn. Och vi kan tänka på trafik-olyckor, våldshandlingar och oväntade dödliga sjukdomar. Ifall en sådan oväntad död drabbar oss – är vi beredda? Vilket hopp har vi?
Josephinahemmet är för de flesta som bor här en sorts ”slutstation”. Förr eller senare tar vårt liv slut. Är vi då beredda att möta vår domare? För oss äldre är det viktigt att leva ett andligt liv med Kristus, med bön och bikt, med mässbesök och säkert – i god tid – med de sjukas sakrament. Vi hörde ju Jesu uppmaning: ”Där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” Vad är vår skatt? Kanske våra familjer? Våra ägodelar? Eller framgång och beröm? Eller det som ofta hör till åldern, nämligen omsorg om kroppens hälsa – och där vi lätt glömmer själens hälsa. Ja, vi alla ska vara medvetna om en andlig vaksamhet. Vårt hjärta skall vara fyllt av ingenting annat än av Guds nåd och ljus. För Gud är ju vår himmelske Fader som älskar oss och som väntar på oss bortom dödens mörka port.
För mig hjälper den helige Ignatius bön att dagligen försöka över-lämna mig åt Gud. Texten ur de Andliga övningarna är inte lätt att be. Den låter så här: ”Tag, Herre, och mottag all min frihet, mitt minne, mitt förstånd och all min vilja, allt vad jag äger och har.
Du har gett mig det; till dig, Herre, lämnar jag det åter.
Allt är ditt. Förfoga över det helt enligt din vilja.
Ge mig din kärlek och din nåd, den är mig nog.”
En liknande inställning till en inre frihet speglar Jubelårets motto ”Hoppets pilgrimer”. Vi är egentligen alltid pilgrimer, som går en lång väg, fria från onödiga belastande prylar. Eller som jag i början citerade ur Hebreerbrevet: ”Vi är bara gäster och främlingar på jorden, och vi söker ett hemland.” En pilgrim är en person som är på resa mot ett mål, mot ett välkomnande hem. Kristna pilgrimer följer en inre kompass. Den beskrivs av kyrkofadern Augustinus i hans Confessiones så här: ”Vårt hjärta är oroligt, tills det finner vila i dig, o Gud.”
Vi kristna bör alltid vara pilgrimer, hoppets pilgrimer. Påven Franciskus skrev i bullan till Jubelåret: ”Hoppet föds av kärleken och grundar sig på den kärlek som flödar ur Jesu hjärta, genomstunget på korset.”
Vårt hopp har sitt fundament i vår tro på Guds godhet och barmhärtighet. Denna inspiration har påverkat otaliga pilgrimer som under Jubelåret har letat sig fram till Rom. Det har hittills varit många olika grupper i kyrkan, olika yrken och olika nationer – i början av året åkte också många pilgrimer från Skandinavien till den heliga staden. Och under den gångna veckan samlades åtminstone en miljon unga katoliker till Världsungdomsdagen i Rom. Alla som deltagit i det här Jubelåret bör ha mött det kristna uppdraget att vara ”Hoppets pilgrimer”.
Förhoppningsvis vandrar de i vaksamhet och med glädje vidare – på vägen till det himmelska målet, vårt hemland, och sprider till medmänniskorna hoppet om den eviga saligheten. Det ska också vi göra.
