19:e söndag C
Luk 12:32-48
”Er fader har beslutat att ge er riket,” hör vi Jesus säga i dagens evangelium. Det känns tryggt. Ett beslut har fattats som säkerställer vår himmelska framtid. Men jämfört med NT:s original är det svagt uttryckt. Egentligen borde det heta ”Det har behagat er Fader”, ”Det är Faderns glädje” att ge er riket. Eller som den katolska engelska översättningen säger: ”It is your Father’s good pleasure to give you the kingdom.”
Fadern är inte någon som kyligt fattar ett beslut. Han inte bara vill utan har sin lust och glädje i att dela med sig. Det han ger är ”riket”, den fullkomliga gemenskapen med honom, och i honom med allt skapat: Gud blir allt i alla. Det är vår salighet. Gud låter sig inte pressas, nej, han skänker av idel glädje det största vi människor kan tänka oss: kommunion.
Det är inte någon obetydlig detalj. För det som följer i dagens evangelium bygger på denna ursprungliga givarglädje. ”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga.” Förutsättningen för att vi ska kunna dela med oss frikostigt är Guds generositet som vi får erfara. I likhet med Fadern, är vi inte kallade att ge något utan främst oss själva, för att andra ska kunna leva. Den som lever av den glade givarens frikostighet behöver inte längre bekymra sig om själv. Ty har vi Gud, har vi allt.
”Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör.” Jesus påminner om vår framtid, vårt mål: himmelen. Ibland kan det vara värt att stanna upp en stund och fundera över vilka skatter vi skaffar, vilken penningpung vi är upptagna med. Vårt hjärta är förmodligen väldigt mycket hos denna världens skatter. Saker och ting som förgås, som ständigt är i fara att tas ifrån oss. Ändå saker och ting som hela vår strävan inriktar sig mot och som tar upp väldigt mycket av vår vakna tid.
Tänk på att du måste dö. Du kan inte ta något materiellt ting med dig. Ett tyskt talesätt säger ”Den sista skjortan har inga fickor”. Nej, du kan inte stoppa in i den dina favoritgrejer, pengar eller föremål. Kyrkan har under historien påmint de troende om att i stället skaffa en skatt i himmelen genom allmosor och goda gärningar. Det är ett rörligt ”bagage” som följer med dig.
Ibland verkar det som om vi i det praktiska livet levde som ateister. Visst, vi tror på Gud, försöker följa Jesus och lever ett liv i kyrkan. Men när det kommer till det praktiska, tiden och resurser vi spenderar kan det hända att tron inte längre spelar någon större roll. Lite tillspetsat: vi lever som om himmelen inte fanns, som om vi bara hade detta jordiska liv. Även om vi inte förnekar Gud kan vi leva som vore vi ateister, eftersom han i våra praktiska beslut kring ägandet inte spelar någon större roll.
Kan det hända att vi ibland har förlorat känslan för Faderns givarglädje? Den skulle kunna göra oss glada och obesvärade. Visst är det ofta tufft ekonomiskt. Men även med få tillgångar kan vi svara med glädje på det Gud ger gratis. Eller är det den djupt sittande rädslan att det inte räcker? Jag måste göra allt för att få det ena eller det andra. Då tar överlevnadsdriften över helt och hållet.
”Var inte rädd”, upprepar Jesus många gånger. Är din inre kompass riktad mot Fadern, söker du först och främst honom, så får du allt det andra också. Var inte rädd, ty du har en Fader som gläds åt att överösa dig med mer än du kan ana eller tänka.
Dominik Terstriep S.J.
