Sjunde Påsksöndagen
Apg 7:55–60
Upp 22:12–14, 16–17, 20
Joh 17:20–26
I torsdags firade vi Kristi himmelsfärd. Man kan säga att Kristi uppdrag på jorden avslutades i och med hans himmelsfärd. Guds Son steg ner från himlen, blev människa, kallade alla till omvändelse och tro på honom, blev korsfäst för oss, led och blev begravd. Uppstod på tredje dagen, steg upp till himlen och sitter nu på Faderns högra sida. Nu väntar vi bara på att han skall återkomma i härlighet, för att döma levande och döda.
Både Markusevangeliet och Lukasevangeliet slutar med Jesu himmelsfärd. Så vad mer ska komma efter himmelsfärden? Man skulle faktiskt kunna avsluta påsktiden, ja hela kyrkoåret, med himmelsfärden.
Det passar bra att vi fick höra de allra sista raderna i Bibeln idag: Slutet av Uppenbarelseboken. Kristus är ”A och O, den förste och den siste, början och slutet”. Han lovar: ”Jag kommer snart”. Vår uppgift är att förtrösta på Kristus, vår Herre och Gud, domare och frälsare, medan vi väntar på hans återkomst. ”Amen, kom, Herre Jesus!” Bibeln slutar med dessa ord. Det är egentligen allt som behövs. Eller hur?
Men varför fortsätter påsktiden ytterligare några dagar efter Kristi himmelsfärdsdag? Jo, det finns ju fortfarande pingsten kvar, högtiden då den Helige Ande utgöts över Jesu lärjungar och då kyrkan grundades. Men den kan också firas någon gång senare. Varför är pingstnovenan kopplad till påsktiden som ett slags ”tillägg”?
Det är inte bara en fråga om att ge en historiskt korrekt bild av händelserna: Lärjungarna fick då den Helige Ande när de samlades till en judisk högtid, som firas exakt femtio dagar efter påsken.
Sambandet mellan påsk och pingst är också innehållsmässigt betydelsefullt. Kristi uppdrag på jorden slutade inte med hans himmelsfärd. Kristus dog och uppstod igen för att alla skulle bli ett med honom, med Fadern och med varandra. Endast genom den Helige Ande och genom kyrkan fullbordar Kristus detta uppdrag. Eller bättre: Han är fortfarande på väg att fullborda det.
De två andra läsningarna som vi har hört illustrerar detta.
Den Helige Ande spelar en avgörande roll i Stefanus martyrdöd. Lukas betonar att Stefanus var ”fylld av helig ande” när han ”riktade blicken mot himlen”, när han ”såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida”, och när han meddelade detta till folket: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Den helige Ande öppnade Stefanus ögon. Och det var också den Helige Ande som gav honom modet att berätta om det för andra. Den tröst och glädje som han kände vid åsynen av Kristus i himlen var starkare än rädslan för stening. Om vi tror att Kristus är hos Fadern i himlen som ”Människosonen”, dvs. i sin mänskliga natur, som han tog på sig från oss, då kan vi vara säkra på att också vi kommer att bli frälsta. Att ingenting kan skilja oss från Gud, inte ens döden. Stefanus trodde på det. Och med hjälp av den helige Ande såg han bokstavligen att det verkligen är sant. Så tydligt att han inte kunde låta bli att ropa ut det högt så att alla andra också skulle kunna tro det. Han ville inget hellre än att alla människor skulle få se frälsningen så som han kunde, fylld av den Helige Ande. Han dog för sin tros skull. Men han dog också som ett vittne om enhet bland alla människor, eftersom han till och med kunde be för sina förföljare.
I slutet av sitt avskedstal bad Jesus till Gud, sin Fader. Han bad för sina apostlar som var samlade runt honom. Men han bad också ”för alla som genom deras ord tror på mig”. Alltså också för oss som har tagit emot apostlarnas ord genom kyrkan.
För att apostlarnas ord skulle vara trovärdigt bad Jesus om en sak i synnerhet: enhet. ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”
Den kristna missionens trovärdighet är baserad på enhet. På enhet med Kristus och Fadern, men också på enhet med varandra. På kyrkans enhet. När vi försöker leda andra till Gud, hjälper vi inte bara en annan själ att få kontakt med Gud, utan vi går också själva in i en särskild gemenskap med denna andra själ. För vi delar det viktigaste vi har med dem: förbindelsen med Kristus. Att komma till tro kan aldrig bara vara en individualistisk handling av en person. Att komma till tro leder alltid till gemenskap. Och kyrkans enhet gör i sin tur frälsningsbudskapet trovärdigt för den enskilde. På så sätt leder tron till enhet och enheten till tro. Båda är målet för Kristi mission, och han förverkligar båda genom kyrkan. Andra Vatikankonciliet formulerade detta på följande sätt: ”I Kristus är kyrkan som ett sakrament eller som ett tecken och redskap både för en mycket nära förbunden med Gud och för hela människosläktets enhet.” (LG 1)
Låt oss under dagarna fram till pingst be om den Helige Ande, utan vilken kyrkan inte kan förverkliga sitt uppdrag att skapa enhet. Och låt oss särskilt tänka på vår påve Leo, som i sin roll som påve har särskilt anförtrotts omsorgen om kyrkans enhet. Låt oss be för att enheten skall fullbordas så att världen kan tro på Kristus.
Amen.
