Herrens dop C-2025
Evangelisten Lukas slår bara fast faktum: Jesus blev döpt tillsammans med allt folket, ”även han”. Som om ingen skillnad funnes mellan honom och de andra människorna. Och visst vill Lukas göra en poäng av det här. Jesus delar vårt mänskliga liv i allt – utom i synd.
Jesus skulle ha försvunnit i massan om inte något alldeles speciellt hade hänt: Andens utgjutelse över honom. Det intressanta är att evangelisten berättar om det, inte bara slår fast faktum: Anden sänkte sig ner över honom. Nej, det berättas ytterligare detaljer som får den insatte att se en stor båge från Bibeln första sida – ”Gud Andes svävade över vattnen” – till kyrkans födelsedag; kyrkan som samlar den nyskapade mänskligheten.
När kom Anden över Jesus? Också här är evangelisten mycket mån att skildra detaljerna: ”Medan Jesus bad, öppnades himlen”. Om och om igen framställer Lukas Jesus som bedjare. Jesus ber före alla stora beslut och händelser. Han söker kontakt med Fadern, drar sig undan folket och lärjungarna – ofta på natten. Han vilar i bön, ber om styrka, kloka beslut. Bönen ingår i hans urskiljning av andarna. Bönen är det ”medium” som öppnar honom för Faderns vilja och Andens gåvor.
Fokuseringen på den helige Ande är också den typisk för Lukas. Vid centrala händelser nämner han Anden som är en sorts parentes som innefattar både hans evangelium och Apostlagärningarna. I början av Jesu offentliga liv kommer Anden ner över Jesus, och i början av lärjungarnas ”kyrkliga” liv över dem. Andens utgjutelse är startskottet för den offentliga och öppna förkunnelsen. I Jesu fall inför hans eget folk, i lärjungarnas fall inför alla folk. Anden utrustar oss med de nödvändiga gåvorna för att vi ska kunna gå ut, lämna de fyra väggarna för att frimodigt förkunna det glada budskapet.
Men inte nog med det. Det speciella med både Jesu dop och pingstdagen är inte bara Andens utgjutelse utan också formen hur Anden visar sig. Anden gör sig synlig för att alla ska kunna se att det händer något. Tydligen är Lukas angelägen om att berätta det. Ordagrant översatt säger han att Anden ”sänkte sig över Jesus i fysisk gestalt som en duva”. I Apostlagärningarna är det tal om ”tungor som av eld”.
Duvan är förstås inte Andens köttblivelse utan – som kyrkofadern Johannes Chrysostomos påpekar – en konkretion, ett synliggörande av Anden för att alla som ser den ska lyftas upp till det som inte kan förnimmas med de kroppsliga sinnena. Anden kan likaväl visa sig på andra påtagliga sätt som eld och storm. Anden inger inte bara känslor eller tankar utan vill visa sig konkret, fysiskt, anta gestalt. Anden vill synas – också genom vårt sätt att bemöta andra, handla, tala och lyssna.
Den himmelska röst som Lukas nämner är Fadern som talar. Det händer ytterst sällan i evangelierna att Fadern talar. Sammanlagt tre gånger: vid dopet, förklaringen och en gång till i endast Johannesevangeliet: ”Då kom en röst från himlen: ’Jag har förhärligat det, och jag ska förhärliga det igen’” (Joh 12:28). Om den himmelska rösten talar så sällan i evangelierna måste den ha särskilt stor vikt när vi får höra den: Jesus Kristus Faderns älskade Son, Guds förhärligade namn – budskap som leder oss in i Guds innersta liv av kärlekens gåva och gengåva.
Och visst påminns vi om rösten i början av den heliga Skrift. Guds skapande röst som frambringar himmel och jord. Det som skapelseberättelsen hemlighetsfullt antyder blir uppenbart vid Jesu dop. På Bibelns första sida hör vi om Gud, Guds Ande och Guds Ord, om ursprung, miljö och medium till allt som finns. Vid Jesu dop uppenbaras den treenige Guden: Fadern som talar, Sonen som betygas vara Guds Son, och Anden som ges åt honom. På Herrens dop firar vi treenighetens mysterium.
Vi människor har genom dopet upptagits i Guds gemenskap där vi alltmer ska bli det vi är: människor som är förenade med honom och med varandra, en gemenskap av många, sammanhållna av Andens starka kärleksband.
Dominik Terstriep S.J.
