30:E SÖNDAGEN A-2017, S:TA EUGENIA, 29 OKTOBER
2 Mos 22:21-27, Matt 22:34-40
Ni är ju främlingar
»Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.« En påminnelse av Gud själv. Tänk på vad ni själva har lidit, hur ni har haft det när ni inte var hemma, när man inte ville ha er, när man förtryckte er. Det som Israels folk fick erfara i Egypten ska motivera ett moraliskt beteende. Bemöt inte främlingar så som ni har blivit bemötta när ni befann er i en liknande situation. Gör inte samma fel! Betala inte tillbaka med samma mynt! Ni vet ju hur det känns. Vill ni att främlingarna i ert land ska lida på samma sätt som ni?
Det kanske inte är helt långsökt om vi läser Guds påminnelse mot bakgrund av den aktuella politiska situationen. Visserligen har antalet migranter signifikant minskat sedan man har skärpt gränskontrollerna men i debatten verkar det som om det fortfarande vore hösten 2015. Kan eller får man tillämpa läsningen på vår situation? De svenskfödda bland oss har ju inte varit främlingar i snäv bemärkelse medan många i vår församling har varit det. Men förhoppningsvis har de inte varit med om samma sak som israeliterna i Egypten.
»Ni har ju själva varit främlingar«, påminner Herren Moses om. ›Ni är ju främlingar‹, skulle jag vilja säga. Ni har inte varit det utan är det fortfarande oavsett om ni föddes i Sverige eller inte. Ni är främlingar och kommer att förbli det. Hur då? Jag tänker på ett annat slags främlingskap som inte är knutet till nationell härkomst. Jag tänker på människor som har blivit främmande för varandra och inte kommer sig för med att äntligen tala om det som de borde tala om, den vita elefanten i rummet. Jag tänker på en sjuk som känner sig främmande i sin egen kropp som gör vad den vill och håller strupgrepp om tankarna och känslorna. Jag tänker på situationer då jag vill säga någonting men inte når fram; orden bara blir fel eller uppfattas inte som jag egentligen avsåg. Jag tänker på hur världen ser ut idag med dess många fasansfulla krig, miljöförstörelse och politiska osäkerhet.
Ja, ofta kan vi känna oss främmande bland andra människor, i vår kropp, i världen i stort eller i det land vi växt upp i. Så riktigt hemma är vi aldrig på jorden; ingenstans. Och den stora påminnelsen om denna hemlöshet är döden. Vi måste ut. »Ty här på jorden har vi ingen stad som består« slår Hebréerbrevet fast och lägger till »men vi söker den stad som skall komma« (Hebr 13:14). Två påminnelser som visar tonomfånget under de dagar då vi minns helgonen och de avlidna, Allhelgonadagen och Allasjälarsdagen. Nej, vi är inte helt och hållet hemma här, ska inte låtsas som vore jorden vår sista station. Först då får vi den distans vi behöver för att ägna oss just åt jorden med alla dess utmaningar. Vi är fria eftersom vi har ett större perspektiv, den stad som komma skall. Först där blir vi bofasta på riktigt.
›Ni är ju främlingar.‹ Det kan låta nog så pessimistiskt. Och visst lider vi av främlingskapen. Men det är inte den enda erfarenheten vi gör. När är det som bäst i vår tillvaro? Kanske när vi ibland lyckas med att glömma oss själva. Eller snarare när vi blir bortryckta från oss. För det kan vi knappast åstadkomma själva. Det är något eller någon som drar oss ut ur självbekymrets dy. Men när händer det? När vi går upp i något större. Det kan man beteckna som extas. Ordet har kanske fått en ensidigt erotisk klang men rymmer något mycket mer grundläggande. Människor går ut ur sig själva, ser inte bara det egna jaget utan blir upphöjda till något större, mer omfattande. En stark läsupplevelse kan vara extatisk eller den förlorade blicken på en målning som får oss att glömma världen runt omkring. Kärleken är extatisk av naturen: när en människa går upp i att tjäna en behövande, när ett par förenar sig eller när en troende i bön och meditation blir ett med Gud. Att glömma sig själv på det sättet – kanske är det den största nåden överhuvudtaget. Då öppnar sig parentesen vi vanligen lever i och ett oändligt perspektiv lyser upp; det vi kristna kallar himmelen, den eviga staden som ska komma.
›Ni är ju främlingar.‹ Om vi accepterar det, om vi inte talar om dåtid utan om här och nu, då blir också den aktuella politiska situationen belyst på ett nytt vis. Främlingskap är det som förenar alla människor utan undantag. Och det kan vi låta påminna oss om. Om vi ibland upplever nåden att glömma oss själva, våra rädslor, bekymmer och idéer, då kan det också hända att främlingen i vår närhet inte längre anses som främling utan som medmänniska.
Dominik Terstriep S.J.
