Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Tolfte söndagen under året
2023-06-25
Årgång A: Jer 20:10-13; Ps 69; Rom 5:12-15; Matt 10:26-33
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Under förra århundradet blev det vanligt bland kristna att förneka helvetets existens. Jag minns själv hur en försiktig företrädare för ett protestantiskt samfund, någon gång under tidigt 90-tal, pressades av en TV-reporter till att erkänna att existensen av ett helvete, där vissa skulle hamna, faktiskt stred mot den svenska riksdagens jämställdhetspolitiska principer, och därför inte kan vara sant.
Men för att ta det på allvar, ska vi inte glömma att 1900-talet är det århundrade där gudlösheten firat de största triumferna i människans historia. Skulle inte t ex Auschwitz, Gulag, dödens fält i Kambodja, Kinas s k stora språng och kulturrevolution och Hiroshima, vara helveten nog? Kan det finnas något värre som dessutom är evigt?
I dagens evangelium ger Herren själv ett svar. Ordet ”helvete” omnämns tolv gånger i Nya Testamentet. Elva gånger är det Jesus som talar om det i varnande ordalag. Och vi noterar hur han vill att vi ska betrakta helvetet: inte som ett tillstånd som vi väljer åt andra, utan som en högst individuell realitet, som var och en ska göra sitt för att undvika för egen del.
Hur rimmar då existensen av helvetet – tillståndet av evig separation från Gud i vetskap om att det finns en evig gemenskap – med tron på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud? Ja, faktiskt utmärkt, om vi inte glömmer ytterligare en egenskap hos Gud: respekten för den fria vilja Gud själv har gett oss. En respekt som förstås inte är en sympati med allt vi gör med och av vår vilja. Men en respekt som inte gör om våra val åt oss när vi inte kan välja längre; som ger oss i evighet det vi fritt väljer här i tid och rum. Ett aktivt nej till Kristus här, kan förstås aldrig ge en påtvingadgemenskap med Kristus bortom detta.
Dagens andra läsning ur Romarbrevet är den passage som konciliet i Trient år 1546 refererade till när det formulerade doktrinen om arvsynden. Förståelsen för arvsynden fanns givetvis i den kristna tron från början men fick nu sin uttryckliga beskrivning. Kyrkans läroämbete kan ju aldrig uppfinna eller avskaffa dogmatiska satser om tro eller moral, bara beskriva, begrunda och fördjupa dem.
Vi är alla ättlingar till Adam, de första människorna med abstrakt tankeförmåga och språk, för att tala med utvecklingsbiologisk terminologi, vilka gjorde uppror mot Gud och därför gick miste om den fulla gemenskapen med Gud. Doktrinen om arvsynden säger att alla människor därefter kommer till livet i ett tillstånd av andlig död, utan förmåga att nå gemenskap med Gud, och därför i behov av räddning. Detta tillstånd sprids inte genom efterhärmning utan genom fortplantning, dvs bara i kraft av vår ärftliga förbindelse med Adam.
På motsvarande sätt, som vi hörde i läsningen, är det vår ärftliga förbindelse med Jesus Kristus – Gud inkarnerad som människa, en av oss – som gör det möjligt för oss att dela rättfärdigheten och uppståndelsen med honom; dvs det Gud gör för att upphäva effekten av Adams, de första människornas, uppror.
Och det är här vi har valet. Guds räddningsoperation kräver nämligen ett svar, precis som för den skeppsbrutne som själv måste gripa tag i livbojen som kastats ut, om han eller hon ska kunna dras upp ur vattnet. Vi har förstås inte valet attfaktiskt få dela Jesus rättfärdighet, för det avgör bara Guds dom; men vi har valet att vilja att det ska ske och göra vad vi kan med och av de hjälpmedel Gud erbjuder: Jesus Kristus och dopet med alla dess rättigheter och förpliktelser i Kyrkan, i tron på Jesus offerdöd och fysiska uppståndelse; en tro som lever i gärningar, i vad vi försöker göra och försöker undvika.
När Jesus, som vi hörde, slår fast att det inte finns något ”gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt” är det, vad beträffar våra gärningar, en stor tröst och uppmuntran. I en värld där sanningen, genom våra samlade synder, små och stora, ofta är förvrängd eller dold, är det en lättnad att veta att Gud ser och vet allt. Det vi gör i tro, också i alla dolda hörn av våra liv, utan att någon annan människa ser eller förstår, kommer aldrig att gå obemärkt förbi vår Himmelske Fader.
Vårt enda, verkliga bekymmer i livet, ja, det enda som bildligt ska hålla oss sömnlösa, menar Jesus, ska vara vår relation till Gud. Jesus gör retoriskt en distinktion mellan kropp och själ för att understryka det eviga, himmelska livets absoluta värde, jämfört med allt annat, som, för att leda oss rätt, behöver ordnas helt efter detta absoluta värde. När vi ser allt här i världen i Guds ljus, kan vi älska allt på rätt sätt, dvs utan att hålla fast vid det eller vänta oss för mycket av det. Utöver att leda oss närmare himlen, skulle det förhållningssättet göra att många sorger och bedrövelser kunde undvikas.
Ett avgörande test blir vår beredskap att offra den egna äran – bekvämligheten, populariteten – om så krävs, för Jesus skull, för tron på honom. Det blir ett val som gör oss delaktiga i hans eget lidande, det som dagens responsoriepsalm var en profetia om, och därigenom delaktiga i det enda, viktiga målet: hans uppståndelse, Faderns svar på ett liv ordnat efter himlens värderingar.
Jesus fick lida och dö för att han uppenbarade Gud, Sanningen och Kärleken, som något annat än vad den tidens tongivande uppfattningar ville ha. Som katoliker som tar vår tro på allvar, dvs förblir trogna Kyrkans lära, även i delar där vi inte alltid förstår allt eller kan argumentera, behöver vi vara beredda på precis samma öde. Den Katolska kyrkan uppenbarar och förmedlar nämligen Jesus Kristus Fader, Sanningen och Kärleken, som ofta något annat än vad vår tids tongivande uppfattningar, både i form av arvsyndens rester i oss och världens värderingar utanför, vill ha.
Profeten Jeremias bok i Gamla Testamentet är en mycket informativ läsning för den som vill ha Guds perspektiv på vad vi människor tycker, tänker och företar oss; då som nu, eftersom delaktigheten i Adams uppror, och behovet av att aktivt vända om till Guds räddning, inte minskar med smartphones, välståndsnivåer eller livsstilsliberalism; i många fall tvärtom. I första läsningen hörde vi Jeremia lista sina lidanden när människor kände sig ”kränkta” av både hans s k tonläge och budskap, bara för att därefter brista ut i förtröstan på Gud: ”Men Herren står på min sida, stark och fruktansvärd.”
När Jesus i evangeliet beskriver vars och ens oerhörda värde för Gud, det som visar Guds vilja att alla omvänder sig och tar emot hans räddning, så ger Jesus en förklaring i ord av det han senare i handling visar med sitt offer på korset. Hans vilja att tjäna den gudomliga kärleken och hans tillit till Gud Fadern blir inte bara den ultimata undervisningen av oss. Genom att låta oss konkret och fysiskt delta i detta offer, om och om igen, i gåvan av den Heliga Eukaristins sakrament, ger han oss också den ultimata hjälpen att följa efter. Om vi bara försöker ge oss själva helt och fullt till honom och hansvilja, före allt annat; dvs om vi bara säger vårt ”ja”. Amen.
