4:E SÖNDAGEN I FASTAN A, S:TA EUGENIA
Joh 9:1-41
Vem törs?
Det är inte lätt att se verkligheten i vitögat, livet så som det är. Kanske tycker vi att det blir för mycket med världens alla orättvisor, med allt våld och hat, med förtrycket av de svaga och klyftan mellan rika och fattiga. För att inte tala om vår personliga inre värld med dess brustenhet och ångest. Om vi får se verkligheten alltför klart, kommer vi då att förtvivla? Dagens evangelium vill visa oss ett alternativ.
Om vi söker djupare ner under vår trasighet finner vi i våra egna hjärtan och i varje människohjärta vår förmåga att älska, att ge liv och att leva så i världen att vi kan bli en källa till liv och hopp. Om trons ögon öppnades för oss skulle vi upptäcka hoppet, som kommer från Kristus.
Men låt oss se närmare på det som händer i berättelsen om Jesu och hans lärjungars möte med en blind man. Jesus är djupt berörd av den blindfödde tiggaren. I den här situationen kanske mer än vanligt, eftersom han själv strax dessförinnan har varit med om en plågsam diskussion i templet med de judiska auktoriteterna. I slutet av den diskussionen känner han sig kanske lika oönskad och bortstött som den blinde. Den fattige söker och finner tillflykt hos andra fattiga, den utstötte hos andra utstötta.
Lärjungarna ställer en fråga till Jesus som ställs i alla kulturer: ”Varför föds vissa människor med handikapp?” ”Vems fel är det?” Och kanske frågar sig också föräldrarna till ett handikappat barn: ”Varför just vi?” ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (9:2). Här talar de om en människa med ett handikapp. De inleder inte något samtal med honom. De behandlar honom som en ”nolla” utan vare sig röst, hopp eller egna behov. Människor med handikapp behandlas ofta som ”nollor”. Varför trängs de undan på det här viset? Kan ett handikapp vara Guds straff för en fördold eller öppen synd? De som tror det utgår från att Gud handlar som vi: ”Du har sårat mig, alltså sårar jag nu dig. Öga för öga, tand för tand.”
Det finns ytterligare en djupt liggande känsla eller föreställning hos många av oss: ekvationen framgång, hälsa, ett bra jobb och en intakt familj är tecknen på Guds välsignelse, medan däremot misslyckande, trasiga relationer, ohälsa eller arbetslöshet är tecken på att något är fel, att något är fördärvligt i människornas liv. Och kanske är den här förklaringen så attraktiv och ligger nära till hands eftersom den är så enkel. Jag tror mig förstå och kan gå min väg.
Hur reagerar Jesus? Han avvisar den här ekvationen klart och tydligt. Han lämnar inget utrymme för spekulationer om förtjänst eller förbannelse. Gud handlar inte så mot oss som vi handlar mot varandra. Han gräver inte i det förflutna. Även om den blinde eller hans föräldrar hade syndat så skulle Gud inte ha hämnats. ”Varken han eller hans föräldrar har syndat.” Inga spekulationer alltså om ett eventuellt samband mellan skuld och handikapp. Jesus öppnar däremot ett perspektiv: ”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom” (9:3). Också den här mannen med sitt handikapp är en unik och viktig människa. Också han är skapad av Gud och för Gud. Också han har ett uppdrag, en mission. Också han är född för att Guds verk ska utföras i och genom honom.
Människor med handikapp har många nackdelar när det gäller kunskap och makt. Men när det gäller hjärtat och kärleken har de ofta ett försteg. De behöver hjälp och skriker ibland ut det högt och ljudligt. De längtar efter vänskap och kärlek och visar det otvetydigt. När vi har besökt en förståndshandikappad människa frågar hon kanse: ”När kommer du tillbaka?”, eller ”Tycker du om mig?” Två frågor som kanske hör till det viktigaste överlag: frågan om en god relation, om vänskap; frågan om någon accepterar, ja, älskar mig. Något som de, som inte har något synligt handikapp, inte vågar fråga, fastän de har samma längtan och samma behov. Vi behöver också hjälp. Vi längtar också efter vänskap och kärlek. På ett hemlighetsfullt sätt kan handikappade människor öppna oss för kärlekens Gud och för att och för kärleken till Gud. De kanske kan bryta upp vår självtillräcklighet och fåfänga strävan efter oberoende.
Jesus visar att den blindfödde är skapad till att älskas och älska. Han är utvald av Gud som Paulus beskriver det: ”Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud” (1 Kor 1:27-29).
Det betyder inte att de som är starka, smarta eller väl anpassade till samhället inte är värdefulla och utvalda av Gud. Men ibland kan man fråga sig vem som är blind eller handikappad? Den som skriker ut eller åtminstone tydligt visar sina behov eller den som alltid försöker sopa undan dem. Kanske måste de starka upptäcka hur svagheten kan dra oss till Gud. Och kanske kan de svaga och ringaktade hjälpa oss att upptäcka det.
Vi kanske kan uppleva något som många som tar hand om handikappade fått erfara: att inte bara vi kan göra något gott för dem, utan att de gör gott för oss. De vi helar, helar i själva verket oss. De kallar oss till kärlek och väcker det allra mest värdefulla till liv inom oss: medlidande, medkänsla och medmänsklighet. I mötet med dem vågar vi kanske visa att också vi är behövande. Och det är inte något att skämmas för. Kanske representerar den blindfödde alla dem som öppet visar sina behov eftersom de inte kan dölja dem som vi. Kanske representerar han våra tiggare, ensamma åldringar, flyktingar, sjuka, ungdomar med ätstörningar … De är kallade till att utföra Guds verk: alla kan leva upp till sin dubbla kallelse att älskas och älska. Vilken blindfödd finns i min närhet?
Dominik Terstriep s.j.
