[Rom 13:10]
(6 söndagen u året (A) i S:ta Eugenia 2023)
”Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket”.
I FARISEERNA – ENSAMMA I SIN KLASS
Om de skriftlärda och fariséerna bara hade varit dessa förljugna existenser som vi gjort dem till och evangeliernas författare är nog inte helt oskyldiga på den punkten! – , ja, om de hade varit så skenheliga som deras dåliga rykte säger – då vore det kanske inte så svårt att ”överträffa” dem! Men – så enkelt är det inte!
Fariséerna avskydde all form av moralisk ljumhet och slätstrukenhet. De levde ett radikalt och synnerligen konsekvent liv. De var stränga mot sig själva och gav rikligt med pengar till de nödställda, med följden att deras egen levnadsstandard inte var den högsta.
Men vad menar då Jesus när han säger: ”Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket”??
II ”JESUS SKÄRPER LAGENS BUD”
”Jesus skärper lagens bud”, är rubriken för dagens läsning i Bibel 2000. Nåväl…Att ”skärpa” lagen tolkar vi spontant som: att vara ännu mera restriktiv, att in i minsta detalj reglera saker och ting.
Ofta är det ju så det fungerar: En lag utfärdas. Sedan kommer förordningar som ska garantera att lagen efterföljs. Dessa föder i sin tur nya direktiv. Till slut har vi ett finmaskigt nät av lagbestämmelser. Men för varje ny förordning som kommer till så uppstår det också nya kryphål i nätmaskorna.
Jesus är inte det minsta intresserad av att göra nätet mer finmaskigt. Snarare än att ”skärpa lagen” vill han skärpa vår blick (!) på lagen. Han riktar strålkastarljuset på det väsentliga,
och det är människans hjärta. Det är där, i människans hjärta den nya, ja större rättfärdigheten skall födas.
Den rättfärdighet som Jesus efterlyser når man varken med bud eller förbud. Det är frågan om en grundinställning i livet, där man antingen av hela sitt hjärta bejakar det som lagen vill skydda (t ex livet eller sanningen) eller nonchalerar, ja t o m motarbetar det.
En sådan attityd ”överträffar”, det vill säga ”överstiger” allt lagtänkande.
III KRISTUS ÄR VÅR LAG
Men vad händer om man ”överträffar” lagtänkandet och därmed i viss (!) mån ”lämnar lagen bakom sig”? Vad har man då framför sig?
”Kaos!!”, säger somliga: ”När folk inte längre har regler att hålla sig till blir det fritt fram för var och en att göra vad som helst…. Och kom inte med ’samvetet’ och sånt där… Det vet vi ju alla hur tänjbart det är…”
Utan tvekan: Jesus propagerar ingen ”låt-gå-mentalitet”, står sannerligen inte för andlig slapphet eller moralisk uppmjukning. Tvärtom: Det han själv gjorde var inte ”föreskrivet” i någon lag. Inte de välgärningar han gjorde och allra minst den självuppoffrande död han led. Och ändå så gjorde han allt detta – av kärlek till oss!
Jesu, inte fariséernas rättfärdighet, är vårt rättesnöre, vår förebild. Ja: Kristus är vår lag.
”Den som säger att han förblir i honom
måste själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6)
Lever vi som han levde och lärde, stirrar vi oss inte blinda på paragrafer och bestämmelser. Budorden blir inte ett fängelse, utan en kallelse.
IV EXEMPEL: ”DU SKALL INTE DRÄPA”
Jesus väljer själv femte budet för att förklara vad han menar.
”Du skall inte dräpa!” ”Så sant, säger vi och lutar oss tillbaka: ”Jag är ingen mördare. Denna lag har jag uppfyllt.” Men stämmer det verkligen? Vårt vardagsspråk avslöjar motsatsen:
- Vi säger att nån har skapat en ”förgiftad atmosfär” omkring sig och att vi är beredda att ”ge någon dödsstöten”.
- Vi ”kastar mördande blickar” och vet precis hur vi ska framföra våra ”dräpande argument”.
- Mig veterligen finns det ingen lag, varken i Sverige eller någon annanstans, som förbjuder en människa att ”gå över lik”.
- Ja, hur står det till med vår respekt för livet, den respekt som femte budet värnar om?
V KÄRLEKENS LAG
Frågan hur både lag och evangelium ska komma till sin rätt i kyrkan ställs för många kristna på sin spets när det gäller sexualitet och äktenskap. Även här skärper Jesus vår blick på lagen.
Otrohet börjar i hjärtat och detta på många olika sätt vare sig det gäller äktenskapet – eller celibatet.
I denna radikala mening – återigen: Jesus sänker inte ribban! – är synden plötsligt mycket mera vittspridd än vi vågar erkänna.
Synden i sig förenar inte – den splittrar! – men att vi gemensamt inför Gud och varandra bekänner våra synder och mitt ibland oss får erfara hans barmhärtighet, det förenar oss.
Kära bröder och systrar! ”De heligas gemenskap”[communio sanctorum] är vi bara när vi ödmjukt och solidariskt bejakar varandra som medlemmar i ”syndarnas gemenskap” [communio peccatorum.]
För att konkretisera det just när det gäller kyrkans lära om äktenskap, här avslutningsvis ett citat ur den påvliga skrivelsen Amoris laetitia [”Glädjen att älska”]:
”Det är viktigt att de frånskilda som gått in i en ny förbindelse känner att de är en del av Kyrkan, att de inte är ”exkommunicerade” och att de inte heller blir behandlade som exkommunicerade, eftersom de fortfarande är en del av den kyrkliga gemenskapen….
Språk och uppträdande som skulle få dem att känna sig diskriminerade måste undvikas
och de måste uppmuntras att delta i gemenskapens liv. Att man visar omsorg om dem betyder inte att den kristna gemenskapens tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet försvagas. Snarare är det just genom det som gemenskapen ger uttryck för sin kärlek.” [AL 243]
Må Gud visa oss vägen hur vi i våra dagar på ett radikalt, kärleksfullt och icke lagfixerat sätt kan förkunna och leva äktenskapets sakrament. Med andra ord: må han låta oss förstå vad Paulus lär, när han skriver: ”Kärleken är lagen i dess fullhet” (Rom 13:10).
