Predikningar

Inte heller en ”icke-religiös Jul” kommer undan Jesus! (Juldagen/Julnattens mässa, 2022-12-24)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Juldagen – Kristi födelse

2022-12-24

Jes 9:2-7; Ps 96; Tit 2:11-14; Luk 2:1-14

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (Julnattsmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Fjärde söndagen i Advent förra året firade jag familjemässan här i kyrkan. I dessa mässor har ju predikan formen av en undervisande dialog med barnen, i en halvcirkel framför altaret. Och där gjorde jag ett stort misstag. Jag frågade: ”Vemsankomst väntar vi på nu under sista Adventsveckan?”. Genast räckte en liten flicka i 5-6-årsåldern, längst fram, upp handen. Min tanke var att en så snabb reaktion bara kunde vara from, så hon fick ordet och svaret kom lika raskt som handen åkt upp: ”Jultomten!”.

En vecka senare, på Juldagen, firade jag familjemässan igen. Nu låg Jesusbarnet synligt framme i koret och jag hade i förväg bestämt mig för att inte ta risken att fråga vem som kom till oss på Julaftonskvällen. Istället pekade jag direkt på Jesusbarnet, förkunnade själv att det är honom vi välkomnar i Julen, och ställde sedan frågan: ”Men vad är det som är så speciellt med det här barnet?”

Samma lilla flicka som veckan innan väntade på jultomten, räckte nu nästan lika snabbt upp handen. Jag sökte febrilt i tankarna efter riskfyllda svar som kunde förstöra det pedagogiska upplägget, utan att finna något, och eftersom ingen annan räckt upp handen gav jag ordet till flickan som nu svarade med samma säkerhet: ”Barnet som ligger i krubban är den som har skapat hela universum!” Jultomten hade inte på något sätt skymt Julens budskap för henne. Så vittnade hon, där inför alla barn och vuxna, med egna ord, om inkarnationens mysterium exakt så som vi hörde profeteras i vår första läsning ur Jesajas bok: ”ett barn har fötts … Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn … Evig fader”. Den kristna trons absoluta kärna.

Så här efter den årliga debatten om Julfiranden med eller utan ”religiösa inslag” måste man absolut medge att Julen kanfiras rent sociologiskt: för den kristna tron är i sig en primär och nödvändig beståndsdel av den filosofiska miljö som har gett demokrati, modern vetenskap och det vi kallar västerländsk kultur. Utan kristen tro, ingen förståelse av mänsklig värdighet och inga mänskliga rättigheter. Hur dold den än blir av kommersialism och sentimentalitet, och utan ett enda ”religiöst inslag” i själva firandet, påminner Julen, inte någon allmän ”helg-säsong”, i sig själv om vårt samhälles kristna grundvalar, och behovet av att värna dem.

Det kan i sin tur, långsiktigt hållbart, bara åstadkommas genom många, personliga omvändelser, för en starkare ”social väv” av dygder som självuppoffring, självbehärskning och sökandet efter objektiv sanning. Vilket då leder oss till den person som kallar oss till, och hjälper med, en sådan omvändelse; till barnet i krubban. En av de två kungar som Julnattens evangelium introducerar oss för.

Först hör vi om den ene kungen, Augustus, Romarrikets kejsare, antikens mäktigaste man, som beordrar en folkräkning. Så uttrycks föreställningen att alla människor tillhör härskaren som därför vill veta deras exakta lokalisering.

Sedan hör vi om ett gossebarn som föds i Betlehem, just där som en följd av denna folkräkning, och som några herdar får veta är en ny kung, den sanne kungen över hela världen. Referenserna till ”Davids stad”, ”Messias”, och ”Herren”, pekade för judar i det första århundradet på förverkligandet av profetiorna om att Gud ska gripa in i historien på ett slutligt sätt, så att ”alla länder”, som vår responsoriepsalm uttryckte det, ska erbjudas ett frälsande förbund, det eviga fullbordandet av Guds förbund med det judiska folket.

Ängelns budskap till herdarna koncentreras till tre olika begrepp: ”frälsare” – ”sóter” på grekiska, den tidens internationella språk, ”fred” – ”eiréné”, och ”en stor glädje … för hela folket” – ”euangélion”. Räddning, fred och glädje var Romarrikets stora löften. Och de förblir löften hos alla efterföljande härskare, ideologier och sociala system, mer eller mindre dåliga, i världen, intill denna dag.

Och så börjar vi se poängen: Det är bara den sanne kungen som ger räddning, fred och glädje, eftersom de är Guds rikes värden. Inget enbart mänskligt, ingen kejsare – om än så mäktig, upplyst, social, modern, frihetlig, ekologisk, tolerant, jämställd, mångfaldig, effektiv, rationell, eller vad som nu är på modet för dagen – kan ens komma i närheten. Eftersom vi människor, idag lika mycket som för 2000 år sedan, är begränsade och bristfälliga.

Den sanne kungen, barnet i krubban, Jesus från Nasaret, är Sonen i den Heliga Treenigheten, Guds eget Ord, som analogt med hur våra ord uttrycker oss, helt och fullt uttrycker vem Gud Fadern är, och vad han vill. Sonen utgår från, föds av Fadern, före all tid och i ett ständigt utgående, i evighet, och är Gud i samma mening som Fadern. Men föds vid precis den rätta tidpunkten i historien som människa av Jungfru Maria.

För att kunna frälsa oss från människosläktets självvalda gudsfrånvaro, måste Sonen vara gudomlig, och för att kunna gå genom döden, så att Gud kan möta och besegra den och andra människor ges delaktighet i den segern, måste han vara människa.

Gud säger inte, när han blir människa: ”Hallå där, ni verkar ha det så bra och mysigt på jorden, och ordnar allt så klokt att jag verkligen måste få njuta ihop med er”. Nej, Guds Son föds in i världen för att dö för alla dess synder, våra val av oss själva framför Gud, i stort och smått. Över krubban i Betlehem kastar korset på Golgata därför sin skugga. De hör intimt samman. Andra läsningen ur Titusbrevet underströk hur Jesus med offret av sitt liv infriar ”vårt saliga hopp” om gemenskap med Gud och uppfyller oss med ”iver att göra vad som är gott”, dvs genom oss uträttar han de trons och omvändelsens gärningar som ger räddning från den eviga döden, fred genom försoning med Gud, och därigenom oss själva och varandra, och glädje i uppståndelsens eviga liv.

Med barnet i krubban ger oss Gud alternativet – det mest unika och radikala – till ”denna världens begär”, som andra läsningen beskrev, och därmed till alla kejsare och makter, idoler och influencers, ideologier och opinioner i världen, ja, till alla ”jultomtar” som lockar med allehanda fördelar och förmåner, som även om de kan vara tillfälligt goda, alltid är förgängliga, obönhörligen kommer att förgås.

Med barnet i krubban ger oss Gud också alternativet till alla våra ”gudsbilder”, dem vi uppfinner för att inte behöva omvända oss utan förbli så som vi tycker att vi ”är”, och lura oss själva och andra att Gud välsignar.

Med barnet i krubban ger oss Gud sig själv; den som skapat hela universum och nu handgripligen, inifrån världen och oss själva, vill leda oss till sig och sitt eviga liv, bortom denna världen, om vi bara vill försöka följa i tro.

Det är vad vi firar, genom årtusendena, genom generationerna, denna natt. Det är vår ogrumlade glädje och vårt bestående hopp. Det är allt vi verkligen på djupet behöver. I natt, precis som alla andra nätter och dagar. Amen.

donate-online
Donate to parish
 kr. 
Personlig Information

Kreditskortsinformation

Faktureringsuppgifter

Donationstotal: 100 kr.