Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Tredje Påsksöndagen
2021-04-18
Årgång B: Apg 3:13-15, 17-19; Ps 4; 1 Joh 2:1-5; Luk 24:35-48
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (09:30-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Dagens läsningar handlar alla om det som är kärnan i den kristna förkunnelsen. Det som allt annat som har med kristet liv att göra, står och faller med; solen i vår tros solsystem, den runt vilken allt annat som är kristet kretsar och får livgivande ljus och värme från: att Jesus från Nasaret, som gjorde anspråk på att tala, inte på uppdrag av Gud, utan i Guds egen person, är uppstånden från döden, som tecknet på att den här världen inte är allt som finns. Och därmed heller inte den här världens lagar, som den mest skrämmande; döden – att allt levande en dag dör och sedan skulle förbli dött.
Jesus uppståndelse visar att döden inte har sista ordet. Genom Guds försyn och makt har en ny himmel och en ny jord verkligen börjat byggas med Jesus Kristus. Guds svar på våra vedermödor och lidanden är större än vad någon kunnat föreställa sig.
Därför behöver vi inte leva som om döden behärskade oss. I ljuset av Kristus uppståndelse kan vi istället börja se den här världen som en plats för blivande för, för tillväxt in i och för mognad till någonting högre, mer permanent och mer magnifikt. Och vi kan börja se allt som Jesus visade genom sitt liv och sin undervisning, och som Kyrkan genom sin oföränderliga lära på hans uppdrag fortsätter att uppenbara, som vägledningen för detta blivande, denna tillväxt, denna mognad till delaktighet i den nya himmelen och jorden; i uppståndelsen och det eviga livet.
Apostlarnas möte med det levande målet för allt, Jesus fullkomnade mänskliga liv, förändrade allt för dem. Det var denna verklighet, inte någon symbol eller idé, som fick dem att ge sig ut på sin mission, för att ”vittna om allt detta”, som Jesus gav som uppdrag i evangeliet vi just hörde, och riskera, och slutligen förlora, sina liv för att just hinna berätta om detta nya, sanna hopp för så många som bara möjligt. Och det är ett fullt omfamnande av denna verklighet, inte någon symbol eller idé, som fått martyrer i alla tider att möta sitt öde med förvissningen i dagens responsoriepsalm: ”Du, Herre, låter mig bo i trygghet.”
Genom att leva i hoppet om denna den kroppsliga uppståndelsens verklighet, inte någon symbol eller idé, kan den självutgivande kärleken frigöras i oss. När vi inte längre behöver frukta den fysiska döden från denna värld som något slutligt kan vi också göra det som Jesus gjorde och lärde: att ge oss fullkomligt till vår nästa och till sanningen, utan någon förväntan att få något tillbaka.
I evangeliet hörde vi Jesus hälsa ”frid” – på hebreiska ”shalom” – till sina rädda lärjungar. I allt från antikens skapelsemyter och hjälteepos, till vår tids superhjältar och actionfilmer är principen densamma: en ordning som förstörs av våld, blir återupprättad genom det rättfärdiga utövandet av ännu mer, ännu effektivare, våld.
Mot detta ställer Jesus den övernaturliga, gudomliga ordning som nu i och med honom vill förena sig med den naturliga, för att helt omvandla den. Korsets största skändlighet – dödandet av Guds egen son – bemöts nämligen inte med en explosion av våldsam hämnd, utan genom att Guds barmhärtighet strålar försoning och förlåtelse till alla som vill vända sig till honom som var korsfäst men som nu lever.
Som kristna tror vi inte på Jesus Kristus för att han är en snäll person. Vi själva tillåter oss omvandlas till bättre personer om vi verkligen tror på, och tar emot, som nu strax i den Heliga Eukaristin, Jesus Kristus; dvs tar emot honom som Gud fysiskt uppväckte från de döda. Amen.
