Tredje fastesöndagen (C)
23 mars 2025
2 Mos 3
Blaise Pascal var ett matematiskt geni på 1600-talet i Frankrike. Han konstruerade bl.a. en häpnadsväckande räknemaskin, organiserade ett buss-system med hästdroskor för Paris och skrev en del böcker. Han var också starkt religiöst engagerad. Hans Pensées, Tankar, med filosofiska och religiösa aforismer, hör till den klassiska andliga litteraturen. I den inomkyrkliga debatten engagerade han sig för den – senare av läroämbetet dömda gruppen – jansenisterna mot jesuiterna. Man kunde säga: Han älskade Jesus men inte jesuiterna. Herren må ha förlåtit honom denna stora synd!
När han dog hittade man ett pergamentblad insytt i rocken, det som kallas för Memorial, som börjar med orden ”ELD. Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud, icke filosofernas och de lärdas Gud…” Han skrev det efter en nattlig religiös uppenbarelse. Dessa starka ord speglar en religiös, kanske mystisk upplevelse.
Dagens första läsning beskriver en annan mystisk upplevelse: Gud uppenbarar sig i den brinnande busken för Mose. Han, som tidigare var prins i Egypten, är nu livshotad av faraon, lever som fattig nomad i öknen, i landsflykt, ledsen med tanke på sina landsmäns förtryck i Egypten. Mose befinner sig i ett existentiellt bottenläge.
Då möter han Gud – den Obegriplige, den hemlighetsfullt Närvarande– i det oförklarliga fenomenet av en brinnande buske som inte brinner upp. Och Gud säger precis de ord som Pascal har upplevt som eld och som han har antecknat: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Sedan uppenbarar Herren sitt namn på ett dunkelt, nästan obegripligt sätt: ”Jag är den jag är.”
Detta är också det svar som kyrkan – och alla troende kristna och judar – bör svara när folk frågar: ”Vem är Gud?” Teologer och mystiker har ingen annan förklaring än Herrens namn. Gud är bortom våra ord, föreställningar och begrepp. Tjocka läroböcker och långa predikningar kan inte säga mer än att ”Gud är”. Vi människor kan inte begripa eller gripa Guds verklighet.
Det fick den store kyrkoläraren Augustinus uppleva, om v tänker på en känd legend. Vi vet att han skrev en avhandling om Treenigheten under 20 år, 399-419. Legenden berättar att han vandrade längs Medelhavets strand och grubblade: Hur kan Gud vara tre i en och en i tre? Då såg han en liten pojke som sprang från havet upp till stranden, fram och tillbaka. Augustinus frågade: ”Vad håller du på med?” Pojken svarade: ”Ser du inte det? Jag häller havet i min grop.” Leende pekade Augustinus på havet och sade: ”Havet är jättestort. Den kan aldrig ha plats i din lilla grop.” Då spände pojken sina ögon på den lärde biskopen och sade: ”Och du som människa vill förstå den treenige Gudens oändlighet?” Och försvann.
Legenden talar om vår mänskliga oförmåga att begripa Gud. Men egentligen kan varje människa erfara Guds närvaro på ett hemlighetsfullt sätt. En sådan erfarenhet måste sedan tolkas. Det sker genom Guds människoblivande. Det är Jesus Kristus som uppenbarar Guds verklighet. I honom ser vi Gud.
Århundradenas teologiska debatter och tankearbete formulerade i
dogmer, i trossatser och i avgränsningar mot feltolkningar. I varje söndagsmässa uttalar vi trosbekännelsen med dess korta meningar om Gud Fader, om Guds evige Son och om Gud den helige Ande. Det är vår uppgift att med hjälp av trosbekännelsen – alltmer och livet igenom – försöka fördjupa oss i vår kristna tro, genom meditation och bön. Men den tydligaste tolkningen sker i mystikernas glöd och martyrernas blod.
Och ändå måste vi förbli medvetna om att Guds mysterium är obegripligt, såsom hans namn: ”Jag är den jag är.”
