Diakon Anders Wickström
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Vem är störst?”, undrar lärjungarna.
”Störst” eller ”minst”, i förhållande till vad, kan vi fråga oss? Eller till vem?
Med vilken värdeskala skall vi mäta sann helighet? Sann efterföljelse? I Guds rike, det Rike där Guds vilja råder, är den ”störst”, som gör Hans vilja?
På samma sätt som Jesus utväljer det lilla barnet i dagens evangelium, är även vi utvalda och kallade vid namn, till att göra just Guds vilja. Sett ur det perspektivet: vad betyder då att vara ”störst” eller ”minst”?
Att jämföra sig med andra leder endast till missmod, sorg och förtvivlan. Varför skulle jag vilja jämföra mig med andra om vår Herre vill ge mig, som en gåva till mig själv?
I djupet av vår existens längtar vi efter ingenting annat än detta: att bli den som Gud vill och önskar att vi skall vara. En önskan som från Hans sida sett, finns före all tid
Sann helighet finner vi i livet med Kristus. Det är i Honom vi upptäcker vilka vi är, vad vi lever för och vad Gud kallar oss till att bli.
Den Treenige Guden söker inte Ära för sin egen skull. Utan för vår skull. För din skull och för min!” Om så är fallet – varför skulle vi då fråga:
VEM ÄR STÖRST?
AMEN
- Kära systrar och bröder i Kristus
Jona predikar för folket i Nineve. Och till hans förvåning omvänder de sig. Söderns drottning kommer från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet.
Ändå finns här något som är långt mycket mer än Jonas förkunnelse eller Salomos vishet. Jesus insisterar på att det verkliga tecknet är HAN SJÄLV.
I Honom har Gud blivit människa och den som ser honom, ser Fadern. Att söka efter andra tecken leder inte till Målet. Det Mål som är Han själv.
Vi ber alla då och då om tecken för att bli styrkta i vår tro. Uppenbarelser, mirakel och andra sensationella händelser verkar vara viktiga. Inte bara för Jesu samtida, utan även för oss. Men om vi tänker efter: Är inte allting ett mirakel? Varför finns det någonting överhuvudtaget, snarare än ingenting alls!? Varför finns jag? Varför finns du?
Jesus är det verkliga tecknet. Han är det trovärdiga vittnet. Det är i Honom vi ser vad det innebär att vara människa och vem Gud är. Och Han kallar var och en av oss till ett liv i efterföljd. Till att leva ett mera autentiskt liv i samklang med den längtan, vår djupaste längtan, som Han nedlagt i våra hjärtan.
Sann helighet finner vi i livet med Kristus. Det är i Honom vi upptäcker vilka vi är, vad vi lever för och vad Han kallar oss till att bli. Och i denna kallelse finner vi också något som är långt mycket mer än Jonas förkunnelse eller Salomos vishet.
Låt oss till sist be med den Heliga Teresa av Avila: ”Din är jag, skapad till dig. Herre, vad vill du? Ge mig rikedom eller fattigdom. Ge mig tröst eller bedrövelse. Ge mig glädje eller sorg. Eviga liv, klaraste sol, helt vill jag tillhöra dig.”
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Du är fri från din sjukdom” – hör vi Jesus säga till den krokryggiga kvinnan i dagens evangelium.
Under arton år har hon plågats av en sjukdomsande. En sjukdom som gör det omöjligt för henne att räta på sig. Det vill säga att stå upprätt. Nedtyngd av sin sjukdom går hon nedböjd. Med ansiktet mot marken.
Exakt vilken sjukdom hon lider av framgår inte av texten. Märkligt nog ber hon inte heller om att få bli frisk. Hennes passivitet är slående. Hon har inget namn. Hon talar inte. Hon tar inga egna initiativ.
Det är istället Jesus som tar initiativet och botar henne. Han ser henne och kallar henne till sig, lägger sina händer på henne och säger: ”KVINNA, DU ÄR FRI, från din sjukdom”. Och efter de orden öppnar hon sin mun och prisar Gud! Ansikte mot ansikte med Jesus kan hon äntligen stå upprätt och lovprisa Gud. Efter mötet med Jesus kan hon både tala och ta egna initiativ.
Synagogföreståndaren ondgör sig dock över att Jesus botar på sabbaten. En invändning som Jesus genomskådar och bryskt avvisar: om det är tillåtet att lösa sin oxe eller åsna för att den är törstig och ge den vatten, skulle det då inte vara tillåtet att lösa en Abrahams dotter från hennes boja? En boja som Satan hållit henne bunden med i arton år!
”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” Och vad är kärnan i Lagen om inte Kärleken. Synagogföreståndaren kastar sig på bokstaven och vågar inte språnget till kärleken. Men Paulus slår fast: ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus.”
Genom dopet har vi fått del av Hans härlighet. Vi är ljus i och av Honom som är Världens Ljus. I Honom är vi förhärligade. Och att bli FÖRHÄRLIGAD, är att bli FÖRKLARAD.
”Du är fri från din sjukdom”, säger Jesus idag till den krokryggiga kvinnan och till var och en av oss.
Kristi Ande är Frihetens Ande. En Ande som skänker oss Frid. Lås oss be med kyrkofadern Kyrillos av Alexandria:
Ge oss frid, Herre. Då skall vi erkänna att vi har allting. Då skall vi förstå att den som har Kristi fullhet inte saknar någonting. När Gud bor i oss genom Anden, då är vi fulla av allt gott. (Kol 1: 19)
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Om din broder gör orätt, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom”, hör vi i dagens evangelium.
Vad betyder det egentligen att förlåta? Är det liktydigt med endast att glömma en oförrätt? Eller är det kanske en form av oengagerad oberördhet, en likgiltighet, en sorts stoisk apati, som inte låter sig beröras av något eller någon? Eller är det kanske en upphöjd mildhet, ett saktmod, en måttfullhet, som inte ger efter för vare sig vrede eller indignation?
För att kunna ana sig till vad den kristna tron lär oss om förlåtelse måste vi först ställa oss frågan om vad som är synd. All synd är sist och slutligen en synd mot Gud själv. ”Mot Dig, bara mot Dig har jag syndat Herre”, så ber psalmisten psaltarpsalm 51.
All synd har som sin grund högmodet. Man gör sig själv till det yttersta målet för allting och därmed till Gud. Och av det skälet är all synd sist och slutligen en synd mot Gud själv.
Sett ur det perspektivet blir det klart att endast Gud kan förlåta synder. Endast den som drabbats av en oförrätt kan också förlåta den. Men vad innebär det då att förlåta, enligt Jesus?
Kärleken är den främsta av alla dygder. Måste så vara eftersom Gud är Kärlek. Och kärlek är mer än mildhet och saktmod. Kärleken vill det bästa för den Andre. Kärleken vill leda den Andre till det goda, till det Högsta Goda, som är Gud själv.
Även vi har fått uppdraget att förlåta. När Petrus frågar: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?”, svarar Jesus: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”. Det vill säga alltid.
Avgörande är att göra skillnad mellan synden och syndaren. Även när vi själva har förbrutit oss önskar och hoppas vi ändå någonstans att det skall gå oss väl trots allt. Och, säger Jesus: om du nu kan göra så mot dig själv, varför skulle du då inte kunna göra detsamma mot andra?
Den kristna dygden att förlåta är långt mycket mer än att bara kunna kontrollera sin ilska eller visa tålmodighet. Det är en förlåtande kärlek som aktivt vill verka det bästa för den Andre. En försonande kärlek som vill öppna den Andres hjärta för det Högsta Goda, som är Gud själv.
Tänk på liknelserna i Lukasevangeliet: den förlorade sonen, det förlorade fåret, den borttappade penningen. Alla dessa liknelser vittnar om en aktiv försonande kärlek, som söker den Andres bästa.
Den djupaste hemligheten i den gudomliga kärleken är just att den kan förlåta. Förlåtelsen är Guds största glädje. Glädjen att innesluta, inte att utesluta. Barmhärtighetens Glädje. Enligt Thomas av Aquino är barmhärtigheten den kristnes grunddygd.
Låt oss be om barmhärtighetens gåva. Den barmhärtiga kärlek som söker den Andres bästa och som gör oss till Guds vänner.
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”… hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på”, hör vi Jesus säga i dagens evangelium.
I den fattiga änkan ser Jesus något av den Treenige Gudens Mysterium. Något av Guds egen fattigdom och rikedom. I Gud tas allt emot för att skänkas vidare. Och ur detta givande och tagande, ur denna fattigdom, kommer Guds egen rikedom.
Detta mysterium blir som allra tydligast i Guds människoblivande. Inte heller Sonen ”vakade över sin jämlikhet med Gud” (jfr Fil 2:6), utan blev ett med mänsklighetens ringhet och fattigdom. Han, som var rik, blev fattig för vår skull, för att vi skulle bli rika genom hans fattigdom (jfr 2 Kor 8:9).
Ett kristet liv enligt Vetekornets lag handlar ju om just detta. Att livet kommer genom döden. Minns Jesu ord: ”… den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. (Matt 16:26).
Man inser snabbt att världen skulle se mycket annorlunda ut om även vi kunde bejaka denna fattigdom. Om vi kunde ge vidare som gåva allt det som vi redan fått som gåva (Matt 10:8).
Om även vi, precis som den fattiga änkan, kunde lägga hela vårt liv i ”tempelkistan” i förvissningen om att denna handling inte utmynnar i en tomhet, utan i en Fullhet. Att vi då får del av Guds egen rikedom.
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Min vän, stig upp!”, hör vi Jesus säga i dagens evangelium.
Jesus undervisar i Kafarnaum. En grupp människor kommer till honom bärande på en förlamad man. Han är uppenbarligen totalförlamad eftersom de bär honom på en bår.
Ingenting tyder på att han själv bett om att få komma till Jesus. Tvärtom. Allt sker på bärarnas eget initiativ. Och de visar prov på stor beslutsamhet. De tar t.o.m. bort teglet på Petrus hus för att kunna fira ner honom framför Jesus.
Jesus blir också mycket berörd av deras tro och omsorg. Det står att han såg deras tro. Det vill säga bärarnas. Inte den förlamades. Och det räcker för att Jesus skall säga: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder.”
Kanske har vi alla någon gång själva varit med om just detta. Att andra ser vad vi egentligen behöver, t.o.m. bättre än vi själva. Att någon på ett djupt personligt sätt är intresserade och engagerade i att just jag skall växa till för att bli mer Kristuslik och därmed bli den som Gud har kallat mig till att bli. Och har vi varit med om det, då vet vi också vad sann vänskap är.
Jesus är vår Sanne Vän. Han har stigit ner för att vi skall stiga upp. Under adventstiden mediterar kyrkan över detta nedstigande. Denna Verklighetens ankomst, som skall förverkliga oss. Vi väntar på Honom som Är och som Var, och som Kommer.
Kära bröder och systrar, låt oss be om nåden att kunna öppna oss för det Eviga Ordet, så att vi kan födas på nytt. För, som kyrkofadern Augustinus en gång sade: ”Vad hjälper det mig att denna födelse alltjämt äger rum om den inte sker i mig? Men att den sker i mig, därpå beror allt.”
AMEN
