2:a söndagen i fastan C
Fil 3:17-4:1, Luk 9:28b-36
”Fiender till Kristi kors!” Paulus skräddar inte orden, när han talar om vissa församlingsmedlemmar. Det måste vara något av det värsta man kan säga om en kristen. Att hon eller han är fiende till det som är så centralt i det kristna budskapet: fiende till Kristi frälsande död på korset och de kristnas efterföljelse av den korsfäste. Inte direkt en komplimang, snarare en bankruttförklaring.
Men vilka är ”fiender till Kristi kors”? Vad gör dem till det? Svaret är tydligt: ”De lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska.” Översatt skulle man kunna säga, ”fiender till Kristi kors” är de som upphöjer grundläggande drifter till sitt livs huvudsakliga innehåll. De vill ha det kul i alla lägen. De tänker framför allt på njutning och vinning i stunden, men inte på följderna i längden. De lever som om det inte fanns ett imorgon eller en evighet. Det viktigaste som finns i deras liv är jaget.
Vad vill ”fiender till Kristi kors” inte? Försakelse, uppoffring, smärta och lidande. De skyggar för det som djävulen för vigvattnet. Och man kan förstå dem. Vem vill ha det som inger oss känslor av obehag och väcker instinktivt motstånd? Dessutom är det svårt att avstå från destruktiva beteenden man har vant sig vid. Det kan nästan uppfattas som en ”metafysisk” orättvisa att vi snabbt blir av med våra goda vanor, men väldigt långsamt med våra dåliga.
Men redan på det mänskliga planet förstår vi att vi inte uppnår något gott utan möda. Alla som tränar eller övar sig i ett nytt språk förstår det med en gång. Det är motigt och kräver en del uppoffring i form av tid, energi, bakslag osv. Det kanske finns en regel vi oftare kan tillämpa: Låt bli det som går hur lätt som helst. Gör i stället det som är motigt. De nämnda erfarenheterna är kanske inte alla gånger korsets erfarenheter, men de kan få oss att förstå en del av korsets lidande.
De flesta människor är nog överens om att lidandet i vanliga fall är störande. Men hur vi än vrider och vänder på det, förblir lidandet en oundviklig del av livet. Alla som engagerar sig, som inte sluter sig eller försöker göra sig okänsliga, måste lida. Alla som älskar kommer att lida av den älskades umbäranden eller av tillbakavisad kärlek, av den älskades död eller av otacksamhet.
Kristus har inte lovat de sina ett liv utan kors. Snarare gör han tydligt: ”Där jag är kommer också min tjänare att vara” (Joh 12:26). Går Kristi överväldigande kärlek upp för oss, drabbas vi av det pris han betalat för att rädda oss, då vill vi vara nära honom – också nära hans kors. Vi vill inte hålla bekvämt avstånd utan följa hans väg upp till Jerusalem.
Den korsfästes kärlek kan få följder för hur vi ser på lidandet. Vill vi älska som han, ber vi om kraften att kunna acceptera och bära både vårt eget och andras lidande. Vi behöver inte fly från det, inte göra buken eller könet till vår gud, utan kan acceptera det lidande vi drabbas av. Varje accepterat lidande gör världen till en bättre plats.
Vi känner allt för väl dessa lidanden, de här små men också stora korsen som upplevs som hinder på vår väg. Tänk bara på kroppen med alla dess utmaningar! Eller på de svårigheter, bördor och plågor som ingår i att leva tillsammans, både i privata, religiösa och yrkesmässiga förhållanden. Vi kan ha de bästa avsikter, de må vara hur förnuftiga och goda som helst, men de förhindras eller förändras. Vi blir överkörda och måste helt enkelt erkänna att vi ignoreras och glöms bort. Vi fick uppleva stunder då vi kände oss orättvist behandlade och bemöttes av otacksamhet och ovänlighet.
Vilken nåd om vi då inte reagerar med ilska och vrede när vi förödmjukas! Visst kan man i början bli upprörd, men vid närmare betraktande borde inte dessa erfarenheter förvåna oss. De har förebådats och hör till de konkreta stegen mot Jesus. Vår längtan efter att kunna älska som han visar sin äkthet just i att vi är beredda att uthärda förödmjukelse och orättvisa utan att gnälla.
Den här nåden blir ännu tydligare när bönen förmår oss att inte bara stå ut utan faktiskt acceptera och bejaka svårigheterna. Det handlar förstås inte om en masochistisk njutning av det som gör ont, en sjuklig förälskelse i lidandet eller en fel uppfattad offermentalitet. Nej, motivationen här är längtan efter att bli mer lik Kristus, den korsfäste.
Varifrån kan vi hämta kraft för att acceptera lidande? Hur kan instinktivt motstånd ge vika för vänlighet? De som har lätt att se något positivt i allt de möter, har förmodligen mindre svårt att acceptera lidande, sjukdom eller smärta. Men utöver den här positiva synen, kan en troende se annorlunda på det. Lidandet är för honom inte bara ett faktum man måste finna sig i, utan något som talar, ja, som talar i mun på honom. Det innehåller ett budskap som kan bli avgörande för hans fortsatta liv, en vädjan, en läxa som förnims just i bönen.
C. S. Lewis menar att Gud talar med hög röst genom lidandet; det är Guds megafon. Lidandet innehåller inte bara en insikt utan är enligt Maurice Blondel (L’action) också förutsättningen för den: ”[Den säkraste måttstocken för ett människohjärta är hur det tar emot lidande, för lidande är en annans sigill i oss […] Lidandet är som ett frö för oss: med det sjunker något nytt in i oss, utan vår vilja, mot vår vilja. Låt oss därför ta emot det, även om vi inte vet vad det är […] Den som inte har lidit av en sak känner inte till den och älskar den inte. Hela läran kan sammanfattas i en enda mening, men endast de modiga kan förstå den:] Syftet med smärta är att något kommer i dagen som förblir fördolt för det själviska vetandet och viljandet.” Brynolf av Skara tolkar lidandet som Guds mejselhugg som fullkomnar den vackra skulptur vi är kallade att bli.
En fingervisning, en korrigering, en insikt – allt detta kan lidandet vara, det som vi inte har valt men accepterat. Som psaltaren uttrycker det: ”Innan jag fick lida for jag vilse, men nu håller jag mig till ditt ord. […] För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig dina stadgar” (Ps 119:67, 71). Lidandet kan hjälpa oss att växa bort från oss själva, att uppleva en salig självförgätenhet. Gud måste sakta men säkert föra oss bort från oss själva. Ibland gör han det genom lidandet: åkommor, försakelser, förakt från andra, men också genom ensamhet. Om vi kan säga ja till det motiga, misströstan, svaghet, tomhet; om vi kan ta emot det och säga ”Ske din vilja” då följer vi i Kristi fotspår.
Som lärjungarna har vi varit på förklaringens berg. Korset står i härlighetens tecken. Vi ser längre, eftersom ”vårt hemland är i himlen”. Därifrån faller ljus på våra lidanden. Låt oss därför allt mer bli vänner till Kristi kors.
Dominik Terstriep S.J.
