Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 14:e söndagen under året
2023-07-09
Årgång A: Sak 9:9-10; Ps 145; Rom 8:9, 11-13; Matt 11:25-30
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
När Jesus, som vi hörde, prisar Fadern för vad han har ”uppenbarat … för dem som är som barn”, har han i den föregående passagen just fördömt städer som har avvisat honom, trots de mirakel han uträttat där. Jesus kontrastering mot ”de lärda och kloka”, är ingen kritik mot lärdom och förstånd i sig, men en varning för självbilden att på egen hand ha tänkt ut allting bättre än Gud som blir människa för att ge oss verklig kunskap, och en sann självbild som inte hindrar gemenskapen med Gud.
Jesus talar om att vi ska lära av honom ”som har ett milt och ödmjukt hjärta” och beskriver så alltså lydnadens mildhet och ödmjukhet. Att Jesus inte likställer ”ödmjukhet” med ett urvattnat och oklart budskap, som många idag felaktigt gör, står klart av att han först deklarerar sig dela gudomlig natur med Fadern och vara den som förklarar Gud, och som vi behöver ta emot för att kunna ta emot Fadern. Klartext kan man kalla det, och den krävs för ödmjukheten.
Lydnadens mildhet och ödmjukhet symboliserar Jesus med ”oket”. I den antika, judiska kontexten – den vi måste förstå för att förstå den eviga betydelsen av Jesus yttranden och handlingar – var ”att ta på sig ett ok” främst bildspråk för att, i fråga om trosläran, ansluta sig till en bestämd tolkning av Moses lag, ett visst ”teologiskt läger”.
Jesus ”läger” är inte någon tolkning av Lagen utan Lagstiftarens, dvs Guds, hans egen, avsikt med Lagen. Med det oket ser man världen och sig själv med Guds ögon: med kärleken, Guds vilja av vårt bästa, dvs vår frälsning. Med hans ok blir han vårt rättesnöre i allt: relationer, sysselsättningar och förhållningssätt till oss själva och världen, i stort och i smått. Jesus blir Herre, ”konung” som vi erinrade oss i dagens responsorium, i våra liv; den värdeskala som vi ska använda vår fria vilja till att ordna allt efter. Med Kyrkan ger han oss sitt främsta hjälpmedel. I hennes oföränderliga lära, dvs bud ochförbud, förstår vi hur vår kärlek kan bli som Guds kärlek. I hennes sju sakrament tar vi emot nåden, Guds gåva av sig själv, i materia som tillförs vår materia, för att ge vår vilja kraft och riktning i att uttrycka gudomlig kärlek.
När Aposteln Paulus i dagens andra läsning skiljer mellan ”anden” och ”köttet” menar han inte någon uppdelning mellan kropp och själ, utan två principer, där ”anden” är Kristus ok, den gudomliga viljan, och ”köttet” det i våra liv som bygger på arvsyndens logik och inte är förenligt med Guds vilja, uppenbarad av Kristus och uttryckt av den Katolska kyrkan, grundad av Herren själv i detta syfte.
Förhållningssättet till andens princip har beskrivits av den Helige Ignatius av Loyola i hans uppmaning till varje kristen att ”lovorda alla Kyrkans bud, genom att med ett raskt sinne söka skäl för deras försvar och absolut inte till deras bekämpande”[1]. När vi tror att vi själva tänker bättre än Kyrkan, likt de ”lärda och kloka” som avvisade Jesus, och frivilligt tar på oss ok som ersätter Guds vilja som riktare för våra liv, uppstår alltid förvirring, splittring, begär som växer ju mer vi tillfredsställer dem, och besvikelse; slutligen också existentiellt, när vi inser att det vi bygger på oss själva och vår egen förmåga, dukar under med vår begränsning i tid och rum.
Mot allt detta är den levande tron på Jesus Kristus, konkretiserad i lydnaden för Kyrkans bud, ett ok som är ”skonsamt”och ”lätt”, och ger ”vila” för själen, dvs för det som formar och bestämmer hela vårt fysiska vara. Detta är den inre friden, livets förankring i något som är större än mina förmågor och starkare än mina begränsningar; en förtröstan på att genom tron få dela Kristus seger över döden, och med vilken vi kan möta livets lidanden med ett hopp som förblir. Så kan vi se ”oket” också som förbindelsen mellan två oxar som drar ett tungt lass – dvs det som förbinder mig med Jesus, ger mig kraft av hans kraft när jag inte orkar.
Jesus vila, den gudomliga, inre friden, mitt i mödan, är den verkliga sabbaten, människans vila med och i Gud. Den börjar, ja förutsätter, att jag förstår att mitt liv slutligen inte handlar om mig, utan om mig i relation till Gud, som älskat mig till existens, och nu vill att jag blir ett verktyg för Guds vilja i världen. I tillit, och därmed lydnad, som ett barn.
Profeten Sakarjas bok, som vår första läsning hämtades ur, var mycket viktig för Jesus, t ex när han planerade intåget i Jerusalem på Palmsöndagen. Om han, Världsalltets konung, kunde inleda den viktigaste insats som någonsin gjorts och kommer att göras – frälsningsverket på korset – med att ta hjälp av en åsna, då kan han också, för att bygga Guds rike, ta hjälp av mig och dig! Ja, kära systrar och bröder, vi behöver bara ta emot honom när han ger sig till oss, som nu strax i den Heliga Eukaristin, för att dela sitt frälsande ok med oss. Amen.
[1] Andliga övningar 361
