Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Tredje söndagen i Fastan
2020-03-16
Årgång A: 2 Mos 17:3-7; Ps 95; Rom 5:1-2, 5-8; Joh 4:5-42
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
Kära systrar och bröder i Kristus,
Den fantastiska dialogen mellan Jesus och kvinnan vid Sykars brunn i dagens evangelium, illustrerar hur Guds barmhärtighet söker upp oss, möter oss där vi är, men inte för att bekräfta att vi är på rätt ställe utan för att stegvis dra oss bort därifrån och få oss att inse, och bejaka, vilka vi är kallade till att bli.
Guds barmhärtighet är något mycket mer än naturlig vänlighet. Den är något övermänskligt, övernaturligt, som kommer in i vår skapelse, vår naturliga värld, med Guds slutliga uppenbarelse och gåva av sig själv i en person: Jesus Kristus. Barmhärtigheten är effekten, om man så vill, av hur Guds kärlek, vilja av vårt bästa, dvs vår gemenskap med honom i evigheten, möter arvsynden, människans självgenererade skada och läggning att vända Gud ryggen, och att gudomliggöra sig själv, och sitt och sina värderingar och världsbilder.
I andra läsningen ur Romarbrevet hörde vi slutsatsen av Aposteln Paulus undervisning om arvsyndens skada i oss. Vi kan själva, genom egen godhet, inte hela den skadan, lyfta oss upp till Guds nivå och göra oss till helgon. Vår längtan efter det gudomliga, friden i samklang med vårt ursprung och mål, kan vi aldrig tillfredsställa på egen hand eller med egna val.
Det judiska folkets ökenvandring, som första läsningen ur Andra Moseboken berättade om, illustrerar vår belägenhet. Omgivna av stenar och sand törstar vi någonstans efter paradiset som vi en gång skapades för, utan att kunna göra något. Genom Moses trästav mot klippan, ett förebud om Kristus korsoffer på Golgatas klippa vilket i varje katolsk mässa återspeglas på altarets sten, räcker Gud ut sin hand till oss. Som andra läsningen förklarade: genom att tro på ”att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare … har vi gjorts rättfärdiga” av att hans ”kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom … den helige Ande”. Den gudomliga barmhärtigheten ger oss Anden, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, som är delaktighet i Guds treeniga, eviga liv. Det är det ”levande vatten” som Jesus talar med den samariska kvinnan om i evangeliet.
En troende jude på Jesus tid skulle aldrig passera genom Samarien, vars folk ansågs ha lämnat den sanna tron. En ensam man skulle aldrig tala med en ensam kvinna. Och en kvinna skulle inte gå till brunnen i värsta middagshettan, om hon inte offentligt levde på ett sätt som andra inte ville förknippas med. Men inget av detta hindrade Jesus. Så gör han en central poäng för kristna i alla tider: omvärldens, och också andra kristnas, ramar och konventioner om vad som anses ”passande”, får aldrig begränsa oss att dela det levande vattnet med andra!
Den Helige Augustinus såg Sykars brunn som en symbol för våra försök att, med arvsyndens skada i oss, släcka vår existentiella törst, dvs efter det som består, på ett sätt som för oss bort från Gud och Guds vilja. Vi söker och håller fast vid det som Thomas av Aqunio kallar ”gudssubstitut”, dvs det som är skapat och förgängligt och som vi gör till mål, centrum för våra liv, och föremål för vår verkliga dyrkan: pengar, makt, popularitet och njutningar. Men törsten släcks aldrig annat än ett kort tag. Istället gör oss varje klunk bara törstigare, och vi riskerar att inte komma någon vart från dessa brunnar.
Men Jesus säger att det bara är det vatten han ger, dvs tron på honom och livet i den tron, som verkligen kan släcka törsten. Dvs ge verklig lycka i meningen inre frid, en förvissning om att det finns något större än jag själv och allt det, gott och ont, som händer mig här. Och att detta större är en person som vill dra mig till sig.
Som vi hörde förstår kvinnan att hennes moraliska liv behöver förändras eftersom det hittills druckit ur fel brunn. En instrumentalisering av sig själv, sin kroppslighet och sina relationer utifrån vad som ”känns bra” nu, försvårar, ja t o m förhindrar, det gudomliga livet, den självutgivande kärleken, att växa i och flöda genom ens liv. Notera: Jesus börjar inte med moralen, men kommer naturligt dit. En kristen förkunnelse som slutar prata om synd och omvändelse, aldrig ens kommer till moralen, för att den inte vill ”stöta sig”, kapitulerar från den uppgift som gör den unik och behövd; frälsningen. Utan synd finns nämligen inget behov av gudomlig barmhärtighet och frälsning, eller av någon frälsare.
Synd är sådant som skiljer oss från Guds kärleksplan för oss. Den som Jesus Kristus beskriver med sitt liv och sin död, sin förkunnelse och sina bud, och sedan ger sin Katolska kyrka i uppgift att precisera. Vad vi än tycker om det, är synd något objektivt. Idén att vi enskilda troende själva definierar vad som är synd just för oss, just i vår tid, är arvsyndens själva affärsidé. Den som Gud blir människa för att befria oss från.
Omvändelse, ”metanoia” på grekiska, betyder att byta sätt att tänka, orientera och organisera sitt liv. Vår delaktighet i det gudomliga livet, redan här i tid och rum genom Kyrkans sju sakrament, vill möjliggöra vår ständigaomvändelse, om vi bara samarbetar. Så att vi steg för steg kan bli gudomliga, heliga, helgon. Det enda målet för det kristna livet.
Jag måste därför ständigt fråga mig: Vilka är de brunnar i mitt liv som inte flödar av Guds levande vatten, utan som bara kallar mig tillbaka för att dricka mer utan att släcka min törst? Hur kan jag varaktigt lämna dem för att finna brunnen med vattnet som släcker törsten, förbinder mig med mitt ursprung och mitt mål, Gud? Hur tar jag hjälp av Kyrkans lära, och av medkristnas kärleksfulla uppriktighet, för det?
Ingen biblisk berättelse om människors möte med Gud slutar på något annat sätt än att människan blir sänd, uppmanad till mission. Som vi hörde går den samariska kvinnan tillbaka till byn för att berätta om sitt möte med Kristus och blir så Johannesevangeliets första missionär. Hon behöver inte mer leta efter vatten. Jesus berörde henne genom att hjälpa henne att knäcka koden i sitt livs dynamik. När vi också ser detta i våra liv, kan vi verkligen bli missionärer, evangelister. Som syndare, ja. Men som älskade syndare och således, om vi ber om det, förlåtna, i mötet med Guds barmhärtighet. Då vill vi inget hellre än att hjälpa Kristus att nå andra syndare och knäcka koden i andras liv. Då vill vi inget hellre än att, för att referera vår responsoriepsalm, fler ska kunna få höra ”hans röst idag”. Amen.
