Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 33:e söndagen under året
2020-11-15
Årgång A: Ords 31:10-13, 19-20, 30-31; Ps 128; 1 Thess 5:1-6; Matt 25:14-30
S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (11:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Liknelsen i dagens evangelium är en del av Jesus tal om tidens slut – för var och en av oss i vår dödsstund, och för all tid, vid hans andra ankomst till världen. Idag förklarar Jesus hur vi kan förstå det andliga livet, vårt liv efter Guds värdeskala, som investering, risk och avkastning.
Investeraren är Gud och investeringen utgörs av själva livet, orsakat och uppehållet av Gud, liksom allt som Gud har utrustat var och en med, dvs förmågor, både aktuella och potentiella; och som i liknelsen symboliseras av talenterna, ett ord med samma stam som ”talang”. En talent av silver motsvarade värdet av 15-20 normala årslöner, en av guld oändligt mer. Några talenter blev alltså en förmögenhet. Gud har m a o lagt en förmögenhet i oss, för att vi ska kunna lära känna, älska och tjäna Gud och nå frälsningen, vilket är det mål som alla är skapade för.
Vi förstår också att Guds utdelning av gåvor inte följer någon världslig jämlikhetsprincip. Var och en får tillräckligt utifrån sina förutsättningar att förvalta och utveckla, vilka bara Gud känner. Alla egenskaper och förmågor behövs lika mycket, om än på olika områden, i Kyrkans tjänst, bygget av Guds rike i världen. Vi är skapade lika i värdighet och erbjuds lika delaktighet i frälsningen genom dopet. Men vi har olika uppgifter och olika bidrag att ge i arbetet för att sprida frälsningen i världen, utifrån hur Gud har ordnat allt. Det här blir extra synligt, och för renodlat världsliga ögon svårförståeligt, i att vigningens sakrament är till för män, och äktenskapets sakrament för en man och en kvinna, en gång; och att det aldrig kan ändras, ens av Kyrkan själv.
När vi nu ska förvalta denna Guds investering, sätta resurserna i oss i arbete och öka deras värde för Guds rike, finns, precis som i affärslivet, olika grader av risktagande för att nå vinst, det eviga livet med Gud i Kristus. Den första graden handlar om att uppfylla det femte av Kyrkans fem bud som kompletterar Guds tio: att engagera sig personligt för sin församling. Här blir det tydligt hur olika egenskaper och villkor verkligen fyller olika men lika viktiga uppgifter: t ex att ge ekonomiska bidrag för liturgins firande eller det karitativa arbetet, eller att engagera sig för undervisning av barn och unga, eller som volontär på andra områden. Inget är för litet eller oviktigt. Vad vi riskerar här är framförallt av vår tid. Men vill vi inte ge Herren något av vår tid här, hur ska vi då kunna ge oss helt till honom i evighet?
Det andliga risktagandets mellannivå är att avvika från samtidskulturens starka sökande efter, och poserande med, personlig framgång i allt och göra det som ger applåder. Så: bär jag synligt ett kors, eller hellre ett krucifix som visar Guds självutgivande kärlek? Talar jag någon gång om mitt hopp i Kristus om att döden inte är slutet? Besöker jag, eller nu i pandemitider hör av mig till, den som är ensam och alla andra tycker är jobbig? Ger jag åt dem som behöver hjälp till livets nödtorft, även om det minskar mitt konsumtionsutrymme? Försöker jag se och lyfta fram goda sidor hos den som andra alltid hackar på? Är jag beredd att förlåta och hela där så behövs, dvs satsa på att relationer kan bli rätt, snarare än att jag själv måste få rätt? Vår risk här handlar om utebliven individuell och synlig prestige. Men vägs den inte upp av den äkta glädjen?
Den tredje och högsta nivån av andlig risk kommer av allt som i en fientlig eller skeptisk miljö står upp för sanningen, dvs tron på Kristus och Katolska kyrkas lära. Vågar jag ta avstånd från dagens nyttokalkylerande syn på mänskligt liv; främst reduceringen av det ofödda barnet till en del av en annans kropp, som ju en lagstiftning som tillåter abort faktiskt säger att det får ses som; liksom den allt starkare idén att en sjuk eller gammal människa inte lever ”värdigt” och därför måste få det som kallas ”rätt”, men blir övertalning, till dödshjälp? Vidare: vägrar jag delta i den offentliga kulten av sex som en självförverkligande identitetsmarkör eller hobby? Det som riskeras här är inte bara utebliven utan helt förlorad status; ett vardagsmartyrium. Men har inte Jesus sagt att den är salig som är beredd att utstå förföljelse för hans skull? Gäller det bara andra?
Vi ska fördela våra resurser på alla tre risknivåer, för att maximera avkastningen. Det kan förstås se olika ut beroende på person eller situation. Men vårt andliga risktagande är det liv i ljuset och dagen som Aposteln Paulus beskrev i andra läsningen ur Första Thessalonikerbrevet. Och när Jesus säger att ”[v]ar och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”, menar han att offrandet av viktigavärden för det viktigaste, slutligen ger vinst i form av evig delaktighet i det Gudsrike som vi med våra handlingar tillåtit Gud att börja bygga redan här, genom oss. Att ”ha” syftar alltså på att ha beredvilligheten att riskera allt för tron på Kristus.
Den tredje tjänaren i liknelsen hade inte den beredvilligheten. Han illustrerar den som gömmer kallelse och gåvor under jordhögar av t ex lättja, girighet, njutningslystnad och strävan efter popularitet, och så riskerar förlust av allt. I insikten om det anklagar han Gud för att vara en tyrannisk tjuv som tar det som inte är hans. Det här yttrar sig i en mängd hållningar som försvårar frälsningen. Främst oviljan att ens sträva efter det Goda, och avundsjuka för vad andra har fått, närd av bristande tacksamhet för det Gud gett en själv. Liksom påståendet att den Katolska kyrkan, grundad av Kristus för att i alla tider tala för honom, gör orättmätiga anspråk när hon talar om vad som är fel riktning av handlingar och livsval, där jag tror mig veta vad som är rätt ”för mig”. Dvs bättre än den vet som har älskat mig till existens och vill leda mig till sig genom Kyrkan.
Det bibliska uttrycket ”gudsfruktan”, som återkom i första läsningen ur Ordspråksboken och i responsoriepsalmen, syftar på sinnelaget hos den första läsningens goda maka och två av tjänarna i evangeliet: trofasthet, ihärdighet och generositet i viljan att tjäna Gud. ”Gudsfruktan” är inte rädsla för Gud i sig, utan rädslan för vad som händer om Guds vilja inte får råda. Och därav viljan att ge för motsatsen, beredvillighet att ytterst återspegla Jesus Kristus offer på korset för att döden inte skulle ha sista ordet för oss. Det offer som nu strax blir närvarande här i den Heliga Eukaristin för att nära oss och stärka oss i den beredvilligheten. För en större Kristus-närvaro i våra relationer, vilket ger en större Kristus-närvaro i världen; av Gud en dag fullbordad till allt i oss. Amen.
