17:e söndagen C
1 Mos 18:20-32
Berättelsen om Sodom väcker hos de flesta kristna förskräckelse. Gud planerar att förinta en hel stad på grund av invånarnas syndiga leverne. Alla fördomar som finns om Gamla testamentet ser ut att bekräftas här. Gamla testamentets Gud tycks vara grym och våldsam. Episoden – tycker andra – förmedlar en arkaisk gudsbild, som egentligen är förlegad. Men är det verkligen på det sättet?
Det första som slår en vid dagens läsning är att Gud själv vill utreda företeelserna. Han vill inte känna situationen i Sodom bara genom hörsägen. Han stiger själv ner för att få ett intryck av läget. Ingen dom alltså utan grundlig utredning!
Ändå känner sig de flesta obehagligt berörda av den här Guden. Har inte Abraham rätt? Hur kan Gud utplåna de rättfärdiga tillsammans med de orättfärdiga? Det är åtminstone så som Abraham uppfattar det, fastän den bibliska texten inte nämner att Gud vill utplåna alla utan undantag. Men Abrahams indignation rör vid en punkt där vi alla är mycket känsliga. Enligt våra moraliska uppfattningar måste den rättfärdige behandlas på ett annat sätt än den orättfärdige. Allt annat sårar vår rättvisekänsla. Och vi själva tillhör förstås de rättfärdiga och har alltså förtjänat en bättre behandling.
Men just här uppstår en viktig fråga. Vem är Gud? Är det hans plikt att motsvara våra idéer, värderingar och förväntningar? Passar han in i vårt moraliska sunda förnuft? Det är en farlig tanke – det måste medges. Och om man drev den här tanken till sin spets skulle man hamna hos en godtycklig Gud. Men Gud är inte godtycklig. Vi känner ju de förpliktelser han har åtagit sig genom det förbund han slutit med Noa, Abraham, Mose och i Jesus. Ändå bör vi ha den här brännande frågan i åtanke. Den manar oss att vara försiktiga och inte helt enkelt överföra våra egna personliga önskemål eller samhälleliga konsensus på Gud. Gud är annorlunda än vi tror och större än våra koncept. Vad vore han för Gud om vi skulle anpassa honom till alla moden och trender? Då vore han en hemmagjord avgud och inte längre den levande och suveräne Guden. Om det i kyrkan bara skulle förkunnas det som i samhället sägs och är konsensus, behövdes inte längre någon kyrka; den skulle ha förfelat sitt uppdrag.
Det finns ett annat missförstånd. Vi själva, om vi räknar oss till de rättfärdiga och det gör vi nog lite till mans, kräver en bättre behandling än de orättfärdiga; vi vill ha ut vår lön – och om inte från människorna så i alla fall från Gud. Det måste ju löna sig att leva som kristen! Och om alla drabbades av samma öde, vad har då alla våra ansträngningar tjänat till? Att vara rättfärdig eller leva enligt Guds bud tycks vara ganska påfrestande för många. Och de andra, förutsätter vi, alltså de orättfärdiga och asociala, lever ett roligt och spännande liv. Medan vi själva med sammanbitna tänder försöker hålla oss till de kristna eller kyrkliga normerna lever andra ett lugnt och bekymmerslöst liv.
Det är nog ganska många som tänker så. Men så är det inte, inte om man uppfattar ett liv enligt Guds avsikt på rätt sätt. Jag är övertygad om att ett sådant liv redan här på jorden skänker oss en större glädje och en djupare frid, även om det kostar. På samma sätt tror jag att de orättfärdiga och asociala lider mer än vi tror. Ett liv med Gud lönar sig verkligen, redan här och nu och inte bara med tanke på det eviga livet. Och är det inte på många andra områden då vi anstränger oss ordentligt för att uppnå för oss attraktiva mål? Tänk bara på träning (numera samhällets favoritämne), viktnedgång, semesterresor. Man behöver inte fördöma sådana här mål, men är de så mycket värda jämfört med att komma till himmelen – vårt huvudmål?
Det var inte avgjort att Gud skulle förinta Sodom och alla dess rättfärdiga invånare. Men Abraham misstänkte det. Därför började han schackra med Gud som en orientalisk köpman och han lyckades väl i sin strategi. Våra frågor, vår bristande förståelse och kanske också vår förskräckelse kan på liknande sätt utmana oss. Låt oss göra som Abraham och konfrontera Gud med allt detta. Gud vill ha en myndig partner, inte någon marionett. Och han gläder sig över alla som söker, frågar och inte minst ställer upp för andra människor. Han vill att vi be för andra, vädjar för dem hos Gud. Genom förbönen vill Gud göra oss till sina medarbetare. Vi blir – som Blaise Pascal uttryckte det – medorsak till Guds handlande. Låt oss ta denna värdighet på allvar.
Dominik Terstriep S.J.
