Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Sjätte Påsksöndagen
2019-05-26
Årgång C: Apg 15:1-2, 22-29; Ps 67; Upp 21:10-14, 22-23; Joh 14:23-29
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Utan att det ges en dogmatisk term, talar Jesus i dagens evangelium om Guds Treenighet. Den behövs för att förklara vem han är, vad han gör och varför vår eviga frälsning hänger på att vi lyssnar på honom. Hans röst är rösten hos den som har skapat allt, upprätthåller allt och vet vad allt, också vi och våra liv, har för mening.
Jesus gör bevarandet av hans ord till lackmustestet på om vi älskar honom eller någon Jesus som vi uppfinner själva. Att bevara hans ord är att göra hans vilja till sin egen. Dvs att ordna allt i sitt liv efter den värdeskala som Jesus uttrycker så att det blir till en lovprisning till Gud och Guds plan med allt. Att låta det vi uttrycker här inne uttryckas i allt vi sedan gör där ute.
Och så förebådar Jesus Pingstens under genom att referera till Hjälparen, den Helige Ande som ska ”lära er allt” och ”påminna er om allt jag har sagt er”. Jesus riktar sig här till sina apostlar. Evangelieläsningen är tagen ur Jesus tal vid den sista måltiden, vid vilket han på många sätt ger anvisningar till hur hans Kyrka ska fungera.
Detta blir klart genom vår första läsning ur Apostlagärningarna, som skildrade händelserna vid Kyrkans allra första koncilium, dvs möte mellan biskopar, kyrkoledare. Det som brukar kallas apostlakonciliet, eftersom biskoparna i fråga var apostlarna, och hölls i Jerusalem år 49, dvs inte ens 20 år efter Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd.
Konciliets uppgift var att besluta om Kyrkans lära på en punkt där man inte hade några uttryckliga ord från Jesus, nämligen frågan om man behövde bli jude innan man kunde bli kristen och då först behövde följa den judiska rituella lagen, med bl a matregler, sabbatsregler och omskärelse för män.
Och som vi hörde förklarar apostlarna att ”[d]en Helige Ande och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er”. Dvs att bli kristen förutsätter inte att man först måste vara eller bli jude. Detta beslut, tillsammans med besluten vid koncilierna i Nicaea, Konstantinopel och Chalcedon 300 år senare, om att Jesus var sann Gud, var avgörande för att det skulle finnas någon distinkt kristen tro. Tack vare den Heliga Andes verkan.
Vad Jesus säger och menar är alltså inte att den Helige Ande ska ge varje troende en övernaturlig insikt om evangeliets fulla innebörd. Istället är hans löfte om Anden här ett löfte om att de vigda tjänarna i Kyrkan, här apostlarna, de första biskoparna, under Petrus, den förste påven, och i förlängningen deras efterträdare i precis dessa tjänster, ska ledas och inspireras i sitt uppdrag att i alla tider förklara Guds vilja. Jesus instiftar alltså läroämbetet och talar om hur det ska utövas. Med och under Petrus. De ”grundstenar” som också ska bära upp det nya Jerusalem, den fullkomnade och segrande Kyrkan, så som vi hörde i visionen i vår andra läsning ur Uppenbarelseboken.
Läroämbetet kan aldrig ändra på Kyrkans lära och tro. Bara förvalta den och föra den vidare genom generationerna. Och bygga på den, som apostlakonciliet, där den ställs inför nya frågor, med de insikter som redan finns där i trons förråd. Det är detta upplysande verk av Anden, i och genom den struktur som Jesus inrättat, som gör det möjligt också för oss att ”bevara” hans ord. Och så få del av hans frid. Den andliga tröst som kommer ur hoppet om att en dag få dela uppståndelsens glädje med Kristus där han har delat lidande och död med oss. Den sanna lyckan. Inte som frånvaro av problem utan som tillit till, och därmed styrkan av, Guds närvaro mitt i alla problem och svårigheter.
Jesus Kristus är jämlik med Fadern i sin gudomlighet men mindre än Fadern i sin mänsklighet, just för att också vi ska kunna dras in i hans eviga gemenskap med Fadern i Helig Ande. Och därmed, som vår responsoriepsalm uttryckte det, få oss att ”jubla av glädje”. Amen.
