6-C-S:ta Eugenia
16 februari 2025
Jer. 17, ps. 1, Luk. 6
Evangelietexten börjar med orden: ”Vid den tiden gick Jesus ner från berget.” Vad hade han gjort på berget? Han bad. Som alltid inför ett viktigt beslut hade Jesus, Guds son, tillbringat hela natten i bön till sin himmelske Fader. På bergets höjd och i ensamheten fick han den inre klarhet ovanifrån som han behövde som människa. På morgonen valde han tolv lärjungar, som han kallade apostlar, som skulle symbolisera det nya förbundsfolket. Det var för Jesus en avgörande del av hans uppdrag.
Med de tolv gick han ner från berget, till slätten. Där fanns redan en folkmassa från hela landet som väntade på honom. De ville uppleva honom som undergörare, som magisk läkare och som mäktig herre över demonerna. Inför alla dessa människor lyfte Jesus blicken uppåt, till himlen. Gud skulle vara med honom i denna stund. Jesus som människa behövde mod och kraft från sin himmelske Fader för sin viktiga förkunnelse som profet. Med denna blick till himlen är Jesus vår förebild. Också vi bör se upp till himlen, till Gud, när vi upplever prövningar och modlöshet. Då kan vi känna hur sant dagens responsorieantifon är: ”Salig den som litar på Herren.”
Löftena om ”Saligprisningarna” känner vi från Bergspredikan i Matteus-evangeliet. Här i Lukas-evangeliet bjuder texten på större kontraster, på motsättningar av svart och vitt: ”Saliga är ni – men ve er!” Jesu ord var säkert ett problem för dem som lyssnade på hans djärva förkunnelse. Men det bör det också vara för oss, därför att Jesus talar idag till oss i evangeliet. Varför är han så utmanande? Vill han inte att vi får ha det bra med vår ekonomi, vår hälsa, våra relationer? Missunnar han oss att vi är glada, att vi får beröm? Hur kan den kärleksfulle Jesus kritisera oss för det? Varför säger han så?
Svaret är: Jesus talar här profetiskt, i kontraster av straff och löften, av gott och ont, såsom de flesta av Israels profeter. Jesus står i samma tradition som Jeremia, den store profeten på 600-talet, vars ord vi hörde i första läsningen: ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor” och ”välsignad den man som sätter sin lit till Herren”.
Hur kan vi förstå ordet ”tillit” i vår egen situation? Vad eller vem litar vi på? Det finns så många hotfulla risker i livet. Vad kan vi försäkra oss mot? Olycksfall, arbetslöshet, semesterväder, sjukdom, stöld, inbrott osv. Vi betalar våra försäkringar för att vara skyddade mot många olyckor, främst när det gäller ekonomin. Och om det blir en naturkatastrof kräver folk t o m ansvaret av politikerna. Vi tycks på många områden lita på samhället. Och det är fantastiskt att vi här i landet och delvis globalt har en solidaritet som hjälper dem som råkar ut för nöd och katastrofer.
Men vi vet att det har sina gränser. Vilka människor kan garantera oss livslång kärlek eller ge oss god hälsa i alla situationer? Vem kan skydda oss mot våra käras död eller den egna döden? En rent inomvärldslig trygghet, någon perfekt försäkring håller inte för de riktigt stora problemen. Därför är vår lycka bräcklig. Och när vi ser på människor som måste gå igenom lidanden, i vår omgivning eller världsvitt, förstår vi att det en svag grund att bara lita på samhället, trots all den värdefulla solidariteten oss människor emellan.
Det enda som bär igenom alla svårigheter och som ger styrka också i dödens stund är att lita på Herren. Gud håller hela vida världen i sin hand, han är historiens Herre. Guds omsorg och kärlek är starkare än alla kriser. Såsom aposteln Paulus idag i andra läsningen betonar: Guds kärlek bär oss också igenom döden, fram till härligheten, tillsammans med den uppståndne Kristus.
Som responsoriepsalm, som konsekvens av Jeremias profetia, sjöng vi den första psalmen med antifonen ”Salig den som litar på Herren”. Psalmen och antifonen anger liksom grundmelodin för hela Davids psaltare: vi bör välja mellan å ena sidan lydnad till Guds vilja och å andra sidan anpassning till de egna önskningarna, till mänskliga försäkringar och tankekonstruktioner. Och både den här psalmen och Jeremias profetia använder en talande bild: med Gud är vi liksom ett frodigt träd bredvid en bäck, utan Gud liknar vi en torr buske i öknen.
Så kan dagens bibeltexter väcka frågan i var och en av oss: Varifrån får jag styrka och trygghet i de problem som någon gång kan drabba mig? Var är mina andliga vattenkällor? Varifrån får jag kraft att härda ut torka, storm och solhetta, i överförd bemärkelse? Hur starkt upplever jag i min vardag att Gud är den källa, det grundvatten som ger mig kraft, glädje och liv?
Svaret för oss kristna borde vara: ”Salig den som litar på Herren”.
