Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 24:e söndagen under året
2022-09-11
Årgång C: 2 Mos 32:7-11, 13-14; Ps 51; 1 Tim 1:12-17; Luk 15:1-32
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Jesus tre liknelser i dagens evangelium, om ett får, ett silvermynt och en son som är förlorade, utgår alla från berättelsen i dagens första läsning ur Andra Moseboken om guldkalven. Den beskriver både en historisk händelse och något som ständigt upprepas i mänskligheten: att vi själva låter oss gå förlorade för Gud, genom att det vi gudomliggör, dvs låter ta Guds plats. När det vi skapar och griper efter förr eller senare försvinner, eller bara ger begär efter mera, som ändå förr eller senare försvinner, ja, då försvinner också vi.
Genom sitt människoblivande i Jesus Kristus vill Gud förhindra detta genom att aktivt söka upp oss syndare, som Aposteln Paulus beskrev i andra läsningen ur Första Timotheosbrevet och som Jesus ständigt gjorde. Men inte för att bekräfta att vi är bra där vi är. Utan för att lyfta oss ur vårt förlorade tillstånd till gemenskap med sig i gudomligt liv. Budskap som vill antyda att Gud söker oss för att bara få umgås med oss där vi befinner oss, dvs också i våra synder, som om Gud skulle behöva vårt umgänge, blir faktiskt falskt. Och hjälper alltså inte till frälsning. Gud söker oss för att göra oss heliga så att vi kan få vara med Gud i evighet. Att bli helig betyder att förändras från där vi är idag. Gud vill vår förändring för att han älskar oss.
Jesus tre liknelser understryker precis detta. I liknelsen om fåret är det förväntade svaret på frågan om en herde inte skulle lämna 99 får för att leta efter ett förlorat, ett rungande nej. Ingen herde i antiken skulle ta en sådan risk för ett enda får som enkelt kan ersättas, jämfört med risken att lämna alla de andra obevakade. Ett silvermynt motsvarade på Jesus tid en hel dags arbetsersättning. Det är alltså något värdefullt kvinnan har tappat. Jesus visar därmed att Gud i var och en av oss, oaktat våra synder, ser ett oerhört värde. Inte i allt det vi gör, men för dem vi är, i våra enda, sanna identiteter: män och kvinnor skapade till Guds avbild. Precis som den barmhärtige fadern som i den tredje liknelsen tar emot den hemvändande sonen med öppen famn. Trots att sonen har förolämpat fadern på det grövsta sätt man kunde tänka sig. Att i det första århundradets antika värld be att få ut sitt arv i förtid, var som att säga till sina föräldrar: ”ni är så gott som döda för mig och jag struntar helt i er”. Gud söker och vill nå oss, trots alla våra synder, ja, t o m den som består i att avvisa hans Son.
De tre liknelserna säger också något om vår mänskliga situation som förlorade, och hur vi kan tillåta Gud att ta oss ur vår belägenhet där han finner oss. För Gud gör det inte mot vår vilja.
Myntet representerar den totalt oreflekterade bortvändheten från Gud. Människor tillber avgudar utan att veta om det. Ofta för att de tror att Gud inte existerar eller i alla fall inte angår oss, eftersom de tror att den individuella kunskapsförmågan och vetenskapen ger invändningar. Här spelar därför den kristna apologetiken, dvs förnuftsmässiga argument för Guds existens, en viktig roll för att riva hinder, gömda bakom falsk rationalitet, för att man ska kunna öppna sig för att i nästa steg erfara Gud.
Fåret som springer bort är i alla fall medvetet om sin belägenhet. Det bräker av obehag av att ha fastnat i snåret, men är helt maktlöst. Det representerar människor som inte kan sluta dansa runt sina guldkalvar. Här har Kyrkans moraliska bud och undervisning en uppgift att skapa insikter för att vi ska kunna börja ropa efter sann frihet, när vi förstår att våra begär egentligen är en törst efter Gud och efter att ordna allt efter Guds värdeskala.
Den förlorade sonen representerar det medvetna upproret mot Gud, syndens lägsta men svåraste form: högmodet. Här behöver Kyrkan vara faderns öppna famn genom att låta sina sakrament, inte minst bikten, sin rika skatt av helgon och andliga lärare, sin bot- och bönepraxis, avlaten och fromhetstraditionerna stå synliga mitt i byn.
Alla människor, också vi döpa kristna förstås, har olika grader av myntets, fårets och den förlorade sonens bortvändhet i oss. Därför är tankar om att tona ner kristna sanningsanspråk av rädsla för att verka polemiserande eller om att Kyrkan inte borde tala om moral för att inte verka dömande, så farliga: de försämrar och hotar vår förmåga att låta oss finnas och helas av Gud.
Vi kristna har ingen viktigare uppgift än att, för både egen och våra medmänniskors del, ropa med vår responsoriepsalm, dag och natt, till Gud och hans kärlek, som övergår vårt förstånd: ”Gör mig fri från all min skuld … Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.” Dvs fyll våra inre med Jesus Kristus som enda måttstock, så som han förklaras, förkunnas och, i de sju sakramenten, förmedlas av hans Heliga Kyrka. Amen.
