PÅSKVAKAN 2022 I S:TA EUGENIA, 16 APRIL
Det är inte slut
Stilla veckan är en känslomässig bergochdalbana. På Palmsöndagen rådde uppsluppen stämning när vi med jubel och sång tågade in i kyrkan och mindes Kristi intåg i Jerusalem. Några minuter efter det hörde vi Jesu lidandes historia som slutar med gravläggningen. På Skärtorsdagen firade vi instiftelsen av eukaristin. Jesus som ger sig till oss i en tjänares gestalt. Kort därefter – efter den sista nattvarden med dess bordsgemenskap – blir han förrådd. I går, på långfredagen var allt till synes så entydigt. Jesus döms, pinas och avrättas på korset. Och idag ända tills nyligen rådde gravens mörker och tystnad. Nu har vi tänt påskljuset; klockorna och instrumenten har kommit tillbaka. Snart ska vi viga dopvattnet och bära bröd och vin fram till altaret. Visst, vid varje station de senaste dagarna kunde vi historiens fortsättning, men vi stannade upp för att ta till oss det Gud genom Kristus gjort för oss. Allt skulle sjunka in.
Stilla veckan rör sig mellan sorg och jubel, mellan hosianna, korset och den tomma graven. Den emotionella temperaturen skiftar från minus till plus. De yttersta frågorna ställs på sin spets: frågorna om meningen med lidandet, vanmaktens kraft och om kärleken som övervinner döden. Alla dessa olika stämningssvängningar ska mynna ut i påskens jubel, ja till skratt som skrattar djävulen rakt i ansiktet. I år fastnar dock skrattet i halsen på många. Döden tänjer sig och Långfredagen samlar massor med skäl som om den vore alltings slut. Rädsla råder och många människor som är på flykt med några få ägodelar, frågar sig var de kan fira påsk de kommande åren. I krigsåret 2022 överväger klagan hos många.
I kyrkans tradition firas de s.k. tenebræ, speciella tidegärdsgudstjänster på dymmelonsdagen, skärtorsdagen och långfredagen i vars centrum Jeremias klagovisor står. Profeten klagar över det förlorade hemlandet, det förstörda templet och Jerusalem. Det är visor som klagar över Jerusalems förstörelse år 587 före Kristus. En klagan över döda på gatorna vilka blev meningslöst mördade, över brutalt våld, våldtäkt, bortsläpande av människor, etnisk rensning. Klagovisor som fortfarande är aktuella när vi ser ukrainare titta på sina hems ruiner, när de ser kistor med dödade soldater eller planlöst skjutna civila, när hela kvarter och städer har jämnats med marken, byar har bränts ner, människor jagats bort och blivit hemlösa.
Den som klagar söker en utväg ur smärtan som sliter itu hjärtat och gör det svårt att fortsätta leva. Många levande känner sig levande döda. Så länge de klagar vet de emellertid att de åtminstone andas. Den som inte klagar har förstummats. Den som klagar har språket i behåll och söker också en adressat för smärtan. Tomheten får en horisont, hopplösheten en fast punkt. Jeremias klagovisor har blivit en ledsagare för människor som lägger fram spillrorna av sitt liv inför Gud. De intoneras när man inte har något mer att säga. Poesi för de förlorade.
Vad ska man säga? Vad klaga över? Ibland blir till och med det svårt. Hur ska man tilltala den som klagan riktas till? Vad ska man kalla Gud? Till att börja med är det kanske bara en suck – så som Jeremia börjar sina visor: ”Ack!” Ett ”ack” inför Gud. En suck, inget namn, ingen idé. Ett ”ack” – kanske det mest elementära talet till Gud, den första teologin före allt annat tal om Gud. ”Ack, övergiven ligger hon, den förr så folkrika staden. En änka liknar hon … Juda har drivits i landsflykt efter nöd och vedermöda … Ingen flyktväg fanns … Min livskraft har runnit bort, ty mitt folk går under. Barn och dibarn förgås på stadens gator …”
Men mitt i klagan händer någonting. En ny ton stäms sakta upp. ”Men Herrens nåd tar inte slut … Varje morgon är den ny. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom …” Den som ordrikt skildrat katastrofen kastar sig nu i Guds armar. Trevande men ändå beslutsam. Det finns ett ”ändå” och en ny morgondag. Det finns kärlek. Framtid mot alla odds. Det verkar som om Jeremia kastar av sig sorgdräkten och klär sig i en högtidsdräkt. ”Herre, jag åkallar ditt namn ur gravens djup. Du hör mitt rop … Du kommer till mig när jag ropar, du säger: Var inte rädd.”
Varifrån kommer denna plötsliga vändning? Varifrån tillförsikten mitt i katastrofen? Ingen kan förklara varför en dödligt sårad människa plötsligt reser sig. Ingen kan förklara varför en som tidigare kände sig övergiven av Gud, nu vänder sig till Gud. Kanske är det som med de kärleksrelationer som aldrig tar slut? De som aldrig tar slut, eftersom jag finner det jag behöver för min tröst och lycksalighet endast hos denna enda – oavsett vad som har hänt oss emellan? Kan det hända att det är samma med tron på Gud som med kärleken, den sanna, den galna, den verkligt stora? Den sörjande inser oväntat att han har misstagit sig. Det är inte över. Ömhetsbetygelserna är inte förbrukade. Jag vet att jag är omfamnad av Gud, oavsett hur arm och klen jag än känner mig. Plötsligen vet jag fast och visst att nytt liv och ny kraft kommer från honom. Sönderbrutet hopp, krossad tillvaro, nederlag, fångenskap – inget kan skilja oss från Guds kärlek som har uppenbarats i Kristus Jesus. Guds kärlek visar sig i att han i Jesus blir människa och stiger ner i människornas mörkaste natt, ner i tortyr, övergivenhet och död. Nu finns inte längre något som inte är omslutet av Gud. Vad som än händer, finns den som tror på honom innesluten i gemenskapen mellan Fadern och Sonen.
Jag föreställer mig att också kvinnorna som i gryningen gick till graven, hade klagat dagen före. Nu hade de kanske bara en suck kvar, ”ack!” – och de praktiska åtbörderna för att hedra den dödes kropp. Men kanske gick de också dit, eftersom kärleken inte tagit slut. De sökte hos den döde det som ingen annan kunde ge dem. Och då fick de höra att han lever: den korsfäste har uppstått. Det var något som måste berättas, något de inte kunde tiga om.
Sådana ska vi kristna vara. Människor som även i kompakt mörker vänder sig till den Gud som har visat sitt ansikte i Jesus Kristus. Ni kandidater har lärt känna honom, vill leva med och vittna om honom. Det är vi alla tacksamma för. Ni tar emot stora nådegåvor samtidigt som ni inte kommer med tomma händer. Ta hand om det ni tar emot, fördjupa det och dela frikostigt med er. Ni är viktiga för oss som varit med länge, och för världen. Kristus är uppstånden från de döda! Ja, han är sannerligen uppstånden.
Dominik Terstriep S.J.
