REQUIEMMÄSSA
P JOSEF HÖFNER S.J., f. 10 NOVEMBER 1957, d. 6 MARS 2019
S:TA EUGENIA, 18 MARS 2019, KL 18
1 Kor 15:35-49, Matt 5:1-12
Dagens slut. Ännu bär de kala grenarna ett minne om den gröna prakten de en gång bar. Om några få veckor kommer det att spira och gro på träden igen. En människa kan också känna sig som ett naket träd med enbart avlägsna minnen från den gången hon blomstrade friskt mot solen. Kanske ber hon en stilla kvällsbön om att undret ska ske igen. Ser du de små tecknen på vårens ankomst?
När vi besökte p Josef under hans sjukhusvistelse de senaste månaderna träffade vi honom ofta med en bok i knäet. Om och om igen läste han den citerade texten som han valt för sin begravning. Tänkte han tillbaka på den grönskande gren han en gång själv varit? Kände han att dagens slut nalkades? Hans jordiska dagars slut? I stunder då en känsla för eller en kunskap om hans belägenhet blixtrade till, såg han det väldigt tydligt och kunde tala om det. Ofta befann han sig dock under de sista månaderna i en värld som vi inte kunde stiga in i. Vi kunde bara vara med honom i det förflutna. Å Josefs vägnar tacker vi jesuiter er som kom till och stötte honom på många sätt.
P Josefs sjukdomstid och död har infallit just under vintern och senvintern, en tid då naturen vittnar om döden och det förborgade livet. Allt blir till liknelse. Det gäller framför allt naturen som Josef levde nära förbunden med. Den talade om för honom hur det är fatt med livet, människan och inte minst med Gud. Liknelsen uttryckte också var han befann sig på sin resa från födelsen genom döden till livet.
En människa kan också känna sig som ett naket träd.Det är en erfarenhet som p Josef kände igen sig i. Han visste om sina tillkortakommanden och synder, sina svagheter och avgrunder. Livet ljöd för honom med jämna mellanrum i moll. Det får alltings Herre och domare ta hand om, han som upprättar alla som söker sig till honom och omsluter dem med sin gränslösa barmhärtighet.
Däremot får vi idag se på det som Josefs liv avslöjar om Guds hemlighet. Josef är också han en symbol som pekar på den vi inte kan se med våra kroppsliga ögon och som alltid förblir den större. Olikheten med Gud är visserligen större än likheten. Ändå vill Gud visa sig själv för oss just genom det jordiska, det konkreta och mänskliga. Vad har alltså blivit synligt genom p Josef?
Gud är den älskande Guden. Det vittnade Josef om genom sin kärlek till naturen, Guds underbara skapelse, genom häpnaden för Norrlands vidder, blommor, växter och inte minst djur och människor. Allt vi omges av är bevis på Guds kärlek. Och den som tar till sig den kärleken blir själv kärleksfull. Det är just så som många människor har upplevt p Josef.
Gud är barmhärtig. Hans barmhärtighet är del av hans gränslösa kärlek. Han öppnar om och om igen en dörr som vi människor slagit igen. Han tar emot oss så snart vi vänder oss till honom. Det vittnade p Josef om genom sitt sätt att bemöta människor. Många kände sig helt enkelt välkomna hos honom. De kunde komma sådana de var utan att bevisa att de var duktiga eller framgångsrika, vackra eller bildade. Det spelade inte någon roll. Att de var människor var avgörande, människor som sökte eller led eller var glada, oavsett var de kom ifrån eller hur gamla de var. En av mina företrädare som kyrkoherde (Stefan Dartmann S.J.) har väldigt träffande skrivit att p Josef var »nära människan som hon är och inte som hon borde vara«. Man behövde inte spela teater för honom och kände sig just så sedd och förstådd. Det gäller inte minst för de många biktsamtal han förde under sitt prästliv och där han fick förmedla den barmhärtighet som enbart Gud kan skänka.
Gud tar hand om allt han skapat, han ”bryr sig” och är ingen likgiltig Gud någonstans i himmelen. Gud uppehåller allt och ser till att vi inte försjunker i död och kaos. P Josef vittnade om den omhändertagande Guden genom att besöka folk. Han väntade inte tills de kom utan sökte upp dem i deras hem. Han var inte bara själasörjare utan också en trogen vän. Till dem som sökte andlig spis gav han ofta också kroppslig spis. Med en husmoders omsorg tog han emot gäster och skapade en gästfri atmosfär – också för sina medbröder, för oss jesuiter som levde med honom. Med tacksamhet minns jag de gånger då Josef väntade på mig när jag återvände från en resa; han var hemma när jag kom och hade lagat mat. Vid första ögonkastet inget spektakulärt, ingen stor aktion, inget lärt föredrag eller klok text. Utan enkla men elementära gester som betyder så mycket och som grävt sig in i mitt minne.
Gud skänker hopp genom Kristus. Det som Paulus försöker beskriva med naturen, vetekornet som dör, löses upp och växer sig till något nytt, det är redan verklighet i den uppståndne Kristus, och ska ske också med de troende. Liksom i axen är det förflutna närvarande (det sädeskorn som dött), samtidigt som det är förvandlat till ett nytt liv. P Josef vittnade om hoppets Gud som blivit synlig i Kristus, när han tog hand om de döda och deras anhöriga vid många begravningar, när han smorde de döende en sista gång, när han döpte barn och vuxna, när han förrättade vigslar och inte minst när han firade den heliga mässan.
Gud visar sig svag och – om man får säga så – behövande. När han i Kristus föddes som ett barn, beroende av sina föräldrars omsorg, när han bad en kvinna om vatten mitt i solhettan eller när han på korset sade »Jag törstar«. P Josef vittnade också om den »svage« Guden. Han visade att han själv hade sina svagheter, att han var behövande. Han kunde ta emot andra människors lyssnande och medkänsla. Kanske ingen av oss har upplevt honom som någon som ville framstå som den starke som inte anfäktas av något. Och kanske var det bland annat just den svaghet han vågade visa som fick många att fatta förtroende för honom. Åt en som törs visa sig svag kan man anförtro sig, ty han förstår svagheten inifrån.
Gud är den fördolde Guden. Visserligen har Gud visat sig i Jesus Kristus, som är Guds slutgiltiga ord till människan, men ändå ser vi honom inte. Allt det som Kristus gjort och sagt förmedlar: Sådan är Gud. Men Gud förblir större, bortom idéer, ord och alla andra uttryck. P Josef vittnade om den fördolde, alltid större Guden. När vi talade om hans begravning var han angelägen om att få med en text av Gunnel Vallquist: Tiga för att skapa ett rum av tystnad inom oss, ett rum där kärleken bor, fredad för skrän och jäkt och självförsvar … där Gud kan göra sig hörd, därför att självhävdelsens röst inte når in.Att göra Gud hörd i sitt inre, det var viktigt för Josef, att öppna sig för Guds tilltal och inte alltid tala själv och visa sin förträfflighet. Kanske var det därför som Josef ofta var tystlåten och fåordig. Han tyckte om de tidiga morgontimmarna i den tysta kyrkan. Han lämnade inte bara utrymme för dem som han mötte utan också för Gud. Josef var inte direkt någon dogmatiker. Inte av lättja, tror jag, eller för att han skydde begreppets ansträngning utan för att Gud skulle kunna dela med sig.
Gud är gästfri, gemenskap av Fader, Son och Ande som har utrymme för det han inte är. I sin treeniga gemenskap skapar han gemenskap och bjuder in till en festmåltid. Ja, han längtar efter att skänka denna gemenskap åt oss människor. Vi får erfara det var gång vi firar den heliga mässan. P Josef vittnade om den gästfrie Guden och det möte han inbjuder oss till. Just mässan var ända till slutet det hans tankar ofta kretsade kring, och som föranledde hans rymningar från sjukhuset. Han skulle ju till Eugenia för att fira mässan! Just mässan som påminner om det som Kristus gjort och sagt, det som han skänker nu och det som vi får hoppas på – fullkomlig gemenskap i och med den treenige Guden. Mässan var centrum i p Josefs liv.
P Josef dog på Askonsdagen strax innan natten vände. På Askonsdagen börjar fastetiden, en tid då vi förbereder oss för ett möte med den Gud som uppväckte Jesus från de döda. P Josef hade en djup längtan efter att skåda Gud. En av hans favoritbibelverser var: Saliga de renhjärtade de skall se Gud.Nu får han se Gud ansikte mot ansikte. Laetatus sum in his, quae dicta sunt mihi: In domum Domini íbimus– så sjöng scholan efter läsningen:Jag gladdes när man sade till mig: Vi skall gå till Herrens hus (Ps 122). Josefs längtan kommer att bli uppfylld, och det ger oss mitt i sorgen anledning till glädje. Även om vi idag har svårt att sjunga halleluja. Till slut ska vi alla sjunga det i den treenige Gudens gemenskap, vi kommer att sjunga det tillsammans med p Josef som vi nu är förenade med i den heliga mässan.
Dominik Terstriep S.J.
