Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 23:e söndagen under året (år B)
2021-09-05, S:ta Eugenia katolska församling
Mark 7:31–37
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Vi hör i dagens evangelium berättelsen om hur Jesus helar en man som var döv och stum genom att säga orden ”Effata”, som betyder ”öppna dig”. Det första vi kan meditera över är att vi här har att göra med en historisk händelse som faktiskt ägde rum, inte med en myt eller bara en fiktiv berättelse. Aposteln Paulus påminner oss på ett ställe om hur viktiga underverk var för de första kristnas tro när han skriver att den uppståndne vid ett tillfälle visade sig för fler än 500 bröder vid ett och samma tillfälle, av vilka de flesta fortfarande var vid liv.
Vi har alltså med en historisk händelse, ett kroppsligt helande att göra, men Jesu historiska handlingar som skildras i evangelierna har också en djupare, andlig innebörd; de pekar på något övernaturligt. I det här fallet är det en mycket aktuell liknelse, för det finns många människor som är stumma idag. Jag menar inte att de inte kan frambringa läten med sina läppar, utan att de inte kan prisa och lova Gud. Det finns många människor idag som inte talar med Gud, som inte ber. Jag syftar inte bara på människor ”där ute”, det vill säga icke-troende eller sekulariserade katoliker, utan det finns också många i vår egen kyrka som slutat att tala med Gud, eller som kanske aldrig ens började att tala med honom.
Det är inte bara mycket olyckligt utan något av en katastrof, eftersom vi är skapade för gemenskapen med Gud. Våra läppar är så att säga gjorda för att prisa Herren. Varje morgon börjar kyrkans präster, ordensmän och -kvinnor dagen med psalmversen: ”Domine, labia mea aperies. Et os meum annuntiabit laudem tuam”, ”Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov ( Ps 51:17). Hela vårt liv ska vara ett lovsångens offer till Gud. Genom tidegärdens dagliga böner blir vi påminda om meningen med våra liv, nämligen att låta Guds härlighet framträda genom att prisa och lova honom. Tidegärden blir på så sätt ett medel för att helga tiden, för att ordna hela vår dag mot Gud.
Men vi ska också tänka på att evangeliet inte bara beskriver en händelse som ägde rum för länge sedan utan att mysteriet som det syftar på också är verksamt idag. I viss mån äger det rum även idag. Verkningarna av Kristi livs mysterier når så att säga fram till oss idag så att det är som om vi själva vore närvarande när Jesus helade den dövstumme mannen, som om Jesus skulle hela oss idag. När vi sätter oss ner för att be i vår kammare eller i kyrkan under den heliga mässan så är det Herren som öppnar våra läppar så att vi kan tala med honom. Som aposteln Paulus säger är det den Helige Ande som ber inom oss ”med rop utan ord”.
Ändå kan det vara svårt att be. Som präst möter man ofta människor som frågar hur de ska göra för att börja be, för att fördjupa sitt böneliv eller för att hitta styrkan och inspirationen att upprätthålla ett böneliv i en annars hetsig vardag. Den helige Josemaría ger oss följande råd: ”Försätt dig i Guds närvaro, och så snart du har sagt ’Herre, jag kan inte be …’ kan du vara säker på att du är mitt uppe i bönen” (Vägen, 90).
Vi kan också betrakta att bönen inte bara får vara något yttre, utan den yttre bönen ska leda till den inre bönen; läpparnas lovprisning ska leda oss till hjärtats inre bön. Den helige Johannes av Damaskus säger att bön är själens upplyftande till Gud (De fide orthodoxa, 3.24). Med själens upplyftande menar han egentligen förståndets eller intellektets upplyftande, det vill säga vi får inte fastna i en helt och hållet känslomässig bön, utan våra betraktelser och meditationer över trons mysterier ska leda oss till ett slags andligt skådande av Gud genom tron.
Låt oss slutligen meditera över den första delen av söndagsevangeliet. Där står det att det var folket som kom till Jesus med den dövstumme mannen föra att han skulle bota honom. Det är en påminnelse för oss att det är vår uppgift att leda andra till vår Herre så att han kan ”öppna deras läppar”. Vi är kallade att leda andra till bön genom att vara frimodiga i vår tro, genom att visa andra att vi själva ber, genom att tala om bönen och framför allt genom att uppmuntra varandra i det kristna livet.
Låt oss så vända oss till Herren och be honom om nåden att han ska öppna våra läppar så att vi kan prisa honom genom våra böner och leda in andra djupare i nådens liv. + Amen.
Open Yourself Up to the Lord
Father MIKAEL SCHINK S.J.
Sermon for the 23rd Sunday in Ordinary time (Year B)
2021-09-05, St. Eugenia Catholic Church
Mark 7:31–37
+ Dear brothers and sisters in Christ,
In today’s gospel we hear the story of how Jesus healed a man who was deaf and mute by saying the words ‘Effata’, which means ‘be opened”. The first thing we can meditate on is that we are here dealing with a historical event that actually occured, not with a myth or just a fictional story. The apostle Paul reminds us in one passage how important miracles were for the faith of the early Christians when he writes that the resurrected Christ at one time appeared to more than 500 brothers at one and the same time, most of whom were still alive at the time of his writing.
We are thus dealing with a historical event, a bodily healing, but the historical acts of Jesus depicted in the Gospels also have a deeper, spiritual meaning; they point toward something supernatural. In this case, we are dealing with a very relevant parable for our times, because there are many people who cannot speak today. I do not mean that they are unable to produce sounds with their lips, but rather that they cannot praise and glorify God. There are many people today who do not talk to God, who do not pray. I am not just referring to people “out there”, that is, non-believers or secularized Catholics, but there are also many in our own church who have stopped talking to God, or who perhaps never even started to talk to him.
This is not only very unfortunate but something of a disaster, because we are created for communion with God. Our lips are made, so to speak, to praise the Lord. Every morning, the priests and religious of the church begin the day with the psalm verse: “Domine, labia mea aperies. Et os meum annuntiabit laudem tuam”, “O Lord, open my lips, and my mouth shall declare your praise” (Ps. 51:17). Our whole life should be a sacrifice of praise to God. Through the liturgy of the hours, we are reminded of the meaning of our lives, namely, to manifest the glory of God by our praise and adoration. The canonical hours thus become a means for the sanctification of time, for arranging our whole day towards God.
But we must also keep in mind that the gospel not only describes an event that took place a long time ago, but that the mystery to which it refers is also active today. To some extent, it still takes place today. The effects of the mysteries of the life of Christ reach us today, so to speak, so that it is as if we ourselves were present when Jesus healed the deaf and mute man, as if Jesus were to heal us today. When we at home sit down to pray or in the church during the holy Mass, it is the Lord who “opens our lips” so that we can talk to him. As Paul says, it is the Holy Spirit who prays within us “with cries without words.”
Still, it can be difficult to pray. As a priest, you often meet people who ask what they should do to start praying, to deepen their prayer life or to find the strength and inspiration to maintain a prayer life in an otherwise hectic everyday life. Saint Josemaría gives us the following advice: ‘Put yourself in the presence of God, and once you have said, “Lord, I don’t know how to pray!” rest assured that you have begun to do so.’ (The Way, 90).
We may also consider that prayer should not only be something external, but the exterior prayer must lead to interior prayer; the praise of our lips should lead to the inner prayer of the heart. Saint John Damascene says that prayer is the uplifting of the soul to God (De fide orthodoxa, 3.24). By the uplifting of the soul he actually means the uplifting of the mind or intellect, that is, we must not get caught up in a completely emotional prayer, but our reflections and meditations on the mysteries of faith should lead us to a kind of spiritual contemplation of God through faith.
Finally, let us meditate on the first part of the Sunday Gospel. There, it says that it was the people who came to Jesus with the deaf and mute man so that he would heal him. This is a reminder to us that it is our task to lead others to our Lord so that He can ‘open their lips’. We are called to lead others to prayer by being evangelizing others, by showing them that we pray ourselves, by for example talking about prayer, and above all by encouraging one another in the Christian life.
Let us thus turn to the Lord and ask him for grace to open our lips so that we can praise him through our prayers and lead others deeper into the life of grace. + Amen.
