Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Kristi Himmelsfärds dag
2023-05-18
Årgång A: Apg 1:1-11; Ps 47; Ef 1:17-23; Matt 28:16-20
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Med sin himmelsfärd är inte Jesus försvunnen. Han har förvisso låtit sin fysiska gestalt dra sig undan det synliga, för att genom sin och Faderns Ande kunna vara närvarande på ett nytt sätt. Vi hörde Jesus själv förklara och utlova detta just före sin himmelsfärd, i dagens första läsning ur Apostlagärningarna.
Jesus nya sätt att vara närvarande på är inte synligt för det fysiska ögat, men upplyser vårt ”inre öga”, som andra läsningen ur Efesierbrevet uttrycker det. Dvs tron på honom som den som ögonvittnena berättat om, och Kyrkan från första början bekänt, hjälper oss att förstå mer än vad vi kan genom det yttre ögat.
Att Jesus Kristus sitter på Faderns ”högra sida i himlen”, som Aposteln uttrycker det, är inte så mycket en fysisk lokalisering som en försäkran om hans makt: i Jerusalems tempel, alltings centrum i Bibelns värld, hade kungen sin tron på den högra sidan av det allraheligaste, som utmärkte Guds närvaro. Kristus är alltså den sanne regenten, vilket han själv också bekräftar i evangeliet: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” Men den som verkligen är ”konung över hela jorden” och som ”satt sig på sin heliga tron”, som dagens responsoriepsalm uttrycker och vittnar om, är ju samtidigt Gud själv. Himmelsfärden understryker med andra ord Jesus väsensgemenskap med Fadern.
Med himmelsfärden lyfts också, genom Jesus samtidiga mänskliga natur, den skapade materian in i Treenighetens eviga realitet. Därför kan bandet av kärlek i Treenighetens liv, den Helige Ande som på ett unikt sätt ges åt Kyrkan, bli tillgängligt för den skapade världen. På samma sätt som Anden så att säga håller samman Fadern och Sonen i Treenigheten, binder han samman människan med Gud.
Kristi himmelsfärd markerar således ett utbyte: det fysiska får plats i det andliga, och det andliga utgjuts över det fysiska. Men inte i största allmänhet, utan genom, med och i honom, Jesus Kristus.
Gud har alltså inte plötsligt börjat ”bo” i träd och stenar. Gud ger förstås allt existens och uppehåller allt i existens. Men som vi hörde vidare i andra läsningen är det ”kyrkan, som är hans kropp” som är porten genom vilken Anden kan flöda in i världen och erbjuda delaktighet i gudomligt liv. Genom Kyrkan, ytterst med dopet och hennes övriga sex sakrament, erbjuds frälsningen, det övernaturliga, eviga livet, till världen och blir så uttrycket för ”fullheten” i Guds närvaro och verkan i sin skapelse. Utan Kyrkan, ingen frälsning.
Den som tror på Jesus Kristus och lever av Kyrkans förkunnelse och sju sakrament, kan redan här i tid och rum av Anden göras delaktig i den andliga realitet som också förändrar och förnyar allt fysiskt, ytterst för att göra oss heliga, med kropp och själ delaktiga i, till för, himlen. Det är inget avlägset eller platonskt ideal, utan en verklighet erbjuden av Guds nåd, frivilliga gåva av sig själv, och som också är tillgänglig för det fysiska, vår materia. Det är ju i den vi lever och det är i och med den vi blir frälsta.
För att Jesus har all makt och nu vill utöva den genom Kyrkan, sin mystiska kropp i värden, där vi ingår som lemmar, var för sig unika delar av enheten, kan Jesus i dagens evangelium ge sin s k dop- och missionsbefallning till oss. Tron med dess delaktighet i Kristus liv med Fadern, och med de insikter, och den motivering av insatser, som följer av den, är inte till för vårt privata mys. Nej, den är till för att delas, och den vill, om den är sann, bli delad. Genom det vi säger och det vi gör som lemmar i Kristus kropp i världen. För att denna kropp ska få fler delar, fler lemmar, som kan göra mer för att utbreda Guds ära.
Jesus säger inte: ”gå därför ut och för dialog”. Dialog är en metod för att säkra fredlig samexistens mellan olika uppfattningar om sanningen. Fred är en förutsättning för både människans sanna växt och för kristen tro och mission. Och denna tro ger oss en långt mycket större uppgift: Mission. Fler själars frälsning. Och Kyrkan inte bara har en mission. Genom Jesus befallning är hon mission. Då och nu. Och alltid.
En del tror att ödmjukheten begränsar vår missionsiver. Men kristen ödmjukhet är förstås inte att hålla tyst om tron. Den är istället insikten att det är Gud som är Gud, inte vi, och att vi behöver lyssna till Guds röst för att våra liv ska få verklig mening och sitt enda, hållbara mål. Lidandet och mörkret har inte sista ordet. Allt det vi ser och upplever med våra sinnen under en kort tid här, är inte det enda och slutliga som finns. Det är bara början på något mycket mer och större: det eviga livet och den kroppsliga uppståndelsen med och som Kristus.
Jesus uppmaning om vad vi ska göra av det personliga hoppet är: ”gör alla folk till lärjungar: döp dem … och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er”. Kanske är det så enkelt att fundera på vem i min närhet som skulle behöva få den kristna tron presenterad för sig, eller vem som skulle behöva en vänlig ”knuff” för att komma tillbaka till Kyrkan och söndagsmässan igen – och att se min egen roll för just det?
Notera att Jesus inte lovar att det ska vara lätt. Varför skulle det vara lättare för oss än för honom? Däremot säger han att han ska vara med oss ”alla dagar till tidens slut” i det vi gör för honom. Våra liv handlar inte till slut om oss själva, utan om att lita till den gudomliga kraft som med och i oss vill uppnå det som vi av egen kraft aldrig kommer att kunna uppnå; vars och ens egen, personliga himmelsfärd. För vilken vi nu ska få beskåda, och, om vi är rätt förberedda, ta emot, det verkliga ”bränslet” för, i den Heliga Eukaristin. Amen.
