Pater Mikael Schink S.J.
Predikan för den 33:e söndagen under året (årgång B)
2021-11-14, S:ta Eugenia katolska församling
Heb 10:11–14, 18
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
offer är knappast något populärt ämne idag. Ändå är det många som söker just offer, inte som ett slags sjukligt självskadebeteende utan som ett uttryck för en djup längtan. Med tanke på att offer är någonting som återfinns i de allra flesta religioner ligger det nära till hands att offret på något sätt är nedlagt i människans natur. Och mycket riktigt skriver den helige Thomas av Aquino att det finns en ”naturlig benägenhet” att frambära offer (ST II-II.85.1 co.)
Men vari består denna naturliga benägenhet? Vad är det som gör att offer är så viktigt för oss? Ett liv utan offer vore på många sätt mycket bekvämare och enklare, och i dagens västerländska överflödssamhällen har de flesta människor möjlighet att åtminstone på sikt ordna sina liv för att minimera offeraspekten.
Men ett liv utan offer är också ett liv utan mening, utan ansvar och slutligen också utan vänskap. Det mesta av det vi finner meningsfullt kräver offer genom någon form av försakelse: vårt arbete, vår familj, våra studier och till och med våra fritidsintressen skulle knappast vara möjliga och vi aldrig skulle gå emot vår egen bekvämlighet. Den som har ansvar för något måste ofta försaka annat när det uppstår hinder, svårigheter och problem som måste lösas. Även våra relationer och vänner kräver att man ställer upp för varandra också när det inte är så angenämt.
Offret visar därför att vi tar något på allvar, att vi håller något för meningsfullt och viktigt, så viktigt att vi är beredda att till och med avstå från och offra någonting annat, om det så bara är vår tid.
Om vi uppfattar offret på det här sättet ser vi direkt varför det har spelat och fortfarande spelar en så viktig roll i de flesta religioner. Religion har med det yttersta och absoluta att göra, med det som är mest meningsfullt, med det viktigaste och det som är mest värdefullt i våra liv. Om därför Gud verkligen är vår yttersta grund och slutgiltiga mål vore det väl ändå konsekvent att frambära de största offren till Gud, ja att vi ger Gud allt det vi har, eftersom allt vi gör ytterst ska vara för hans skull.
Ändå säger författaren till Hebréerbrevet i dagens andra läsning att ”Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder.” (Heb 10:11). Här inryms inte bara en kritik av offerkulten i de antika hedniska religionerna utan också av Gamla testamentets offer. Tidigare i samma kapitel skriver författaren att ”med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma”.
Tanken som den har uttolkats i kyrkan av fäderna och teologerna är att det gamla förbundets offer endast var verksamma i den mån de syftade på Jesu Kristi fullkomliga offer på korset. Därför läser vi i dagens läsning att ”Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. […] Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade”.
Det kan därför tyckas att den tidiga kyrkan hade en ambivalent hållning till offer. Å ena sidan tog man starkt avstånd från inte bara alla former av hedniska offer utan man var åtminstone då Hebréerbrevet skrevs delvis kritisk till den judiska tempelkulten och det gamla förbundets offer. Samtidigt står offret i centrum för frälsningen. Själva meningen med inkarnationen och hela frälsningshistoriens höjdpunkt är Kristi offer på korset.
Lösningen till detta dilemma ligger i insikten att vi inte kan förtjäna gemenskapen med Gud med några naturliga medel. Vi kan så att säga inte köpa oss en plats i himmelriket genom att slakta tjurar och bockar (Heb 10:4). Därför sände Gud sin Son som den evige översteprästen som skulle frambära det slutgiltiga offret. Efter Kristi offer på korset finns det inte längre någon nödvändighet att bära fram andra offret, endast att delta i Kristi korsoffer.
Det är också det vi gör i den heliga mässan. Under det heliga mässoffret blir Jesus Kristus inte bara helt närvarande genom transsubstantiationen, förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod, utan också hans korsoffer blir närvarande genom att de representeras på altaret.
Den heliga mässan är därför inte i första hand någon social sammankomst, utan det är vårt deltagande i Kristi offer på korset. I mässan bär prästen fram detta offer som huvudet för Kristi mystiska kropp, medan församlingen deltar som lemmar i kroppen. I det Andra Vatikankonsiliets dogmatiska konstitution Lumen gentium (nr. 10) kan vi läsa att prästen ”förrättar det eukaristiska offret in persona Christi och frambär det i hela folkets namn, medan de troende, i kraft av sitt konungsliga prästadöme, deltar i frambärandet av eukaristin”.
Den heliga mässan är därför inte bara en högtidlig utan en helig handling, eftersom vi genom den heliga mässan på ett offentligt sätt uttrycker detsamma som Kristus uttryckte, nämligen att Gud är vår Fader och Herre. Det är han som har skapat oss för att vi ska tjäna och älska honom över allt annat. När vi vänder oss till något skapat på ett sätt som är oförenligt med kärleken och lydnaden till Gud begår vi därför en synd. Vår Herre däremot utgav hela sin person till sin Fader, eftersom den som ger sitt liv inte har någonting kvar att ge.
Genom mässan deltar vi i detta offer och visar att vi också vill ge oss själva helt till Gud. Det finns såklart mycket i våra liv som fortfarande är oordnat och som vi vill behålla för oss själva, men mässan påminner oss om att vi som Kristus ska ordna hela vårt liv mot Gud, att vi liksom Herren ska förtäras av kärlek till Fadern.
Det finns idag en frestelse att se mässan som endast en gemenskapsmåltid, ett tillfälle då vi träffas för att tillsammans ta emot Kristus under mer eller mindre angenäma och festliga former. Och det är riktigt att vi tar emot Jesus Kristus, men som den helige Thomas av Aquino skriver är det Christus passus som vi tar emot, det vill säga den lidande Kristus eller mer precist Kristus som har lidit. Vi tar emot Kristus för att bli fyllda av hans nåd och tillsammans med honom bära fram oss själva som ett välbehagligt offer till Fadern.
Vi måste därför före och under mässan förbereda oss för att ta emot Kristus och efter kommunionen förena oss med den lidande Kristus och så andligen förenas med Fadern. Vissa helgon gick så långt att de delade in dagen i två delar. Den första delen av dagen ägnade de åt att förbereda sig för kommunionen och den andra åt att tacka för kommunionen.
Låt oss så vända oss till vår Herre och be honom om nåden att vara generösa och sträva efter att ge Gud första platsen i våra liv, låt oss be om förlåtelse för de gånger vi brustit i vår beslutsamhet och våra föresatser att betrakta Gud som Gud och oss själva som endast hans skapelse, och låt oss be om nåden att vara tålmodiga och hålla ut till slutet, så att vi en gång kan förenas med de heliga som redan nått fram till målet i himlen. + Amen.
