Kristendomens symbol är korset, en symbol som står för både död och uppståndelse. Korsets bjälkar sträcker sig lodrätt mellan jord och himmel, och vågrätt från människa till människa. Dess budskap är att vi ska förena kärleken till Gud med kärleken till nästa. Ett både-och, ett motsatspar, en spänning som kan ge liv och ljus – men som inte alltid är så lätt att uthärda.
Också dagens mysterium uttrycker en spänning, spänningen mellan symbol och verklighet: Jesus Kristus lämnar jorden, han lämnar sina lärjungar och återvänder till sitt gudomliga ursprung, till Fadern. Hur kan vi med vårt bristfälliga mänskliga språk säga detta på rätt sätt? Inte med en torr teologisk förklaring, utan med en berättelse, med en bild: Jesus ”lyftes upp i höjden och ett moln tog honom ur deras åsyn.” Tre bilder träder fram i denna mening: (1) Berättelsen om hur profeten Elia lyftes bort från jorden i en vagn av eld; (2) den allmänna föreställningen att Gud finns i höjden, ovanför allting; (3) och att molnet står för Guds hemlighetsfulla närhet, både under Israels vandring genom öknen och vid Kristi förklaring på berget.
Dessa teologiska och poetiska bilder smälter samman till insikten: Jesus finns inte längre synlig hos oss, han är hos sin gudomliga Fader.
I en kort psalmvers i dagens tidegärd nämns mysteriums båda aspekter:
”… du drar dig undan för vår blick
men är hos oss till tidens slut.”
Himmelsfärdsdagens läsning sluter med ett dubbelt uppdrag för oss. Också detta innebär en spänning, en motsättning: Lärjungarna i Galilea såg upp mot himlen, de längtade efter sin Mästare, och vi som är samlade här längtar fortfarande efter det som är ”himmel”: en gränslös salighet bortom lidanden, ett evigt liv i härlig gemenskap med Gud. Det finns i varje hjärta en sådan djup längtan som ingenting på jorden i längden kan tillfredsställa. Såsom S:t Augustinus skrev: ”Vårt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.”
Men de osynliga änglarna säger idag till oss: Ni har ett uppdrag här på jorden. Ni ska göra världen bättre, ni ska hjälpa människorna att leva rätt, enligt Kristi föredöme och hans absoluta kärlek, ni ska genom ert sätt att leva vara ett vägmärke för människornas längtan.
Också detta motsatspar mellan jordiskt uppdrag och himmelsk längtan hör till den spänning som ligger i vår kristna religion – i Jesu Kristi budskap och hans uppgift till oss. Låt oss förverkliga det! Så gott vi kan…
P. Klaus Dietz
