Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 19:e söndagen under året
2020-08-09
Årgång A: 1 Kung 19:9, 11-13; Ps 85; Rom 9:1-5; Matt 14:22-33
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Jag vet inte om ni har samma intryck som jag, men ganska ofta när religiös tro omnämns med positiva förtecken i en sekulär kultur som vår, handlar det om det religiösa sökandet. Det är positivt, kanske t o m ganska ”inne” att söka. Men om någon skulle påstå sig ha ett svar kan det däremot brännas. Kanske för att många religiösa svar, precis som många politiska och ekonomiska svar, har missbrukats i stort och smått. Men kanske också för att förekomsten av ett möjligt svar ställer krav på mig. På att ta ställning, när jag kanske inte hade planerat det. Men Gud jobbar förstås efter sin plan.
Att vara kristen är inte primärt att söka. Att vara kristen är inte heller att ha alla svar. Men att vara kristen är att ha ett svar som är viktigare än allt annat: Vi vet att vi är Guds barn och att Guds allsmäktiga kärlek, vilja av vårt bästa, vakar över och bär oss, även när livet stormar. Vi vet det för att Gud har visat det, rent fysiskt, för oss genom att bli människa i Jesus Kristus, som fortsätter vara synlig på det mest fullkomliga sättet i den Katolska kyrkan, grundad av honom själv. Ju mer vi söker vidare i denna tro, denna tillit, går in i detta stora Svar, desto fler små svar kan vi upptäcka, helt eller i kontur, om allt i livet.
Dagens läsningar vill stärka oss i att hålla oss till Svaret, Kristus, i alla lägen; att koncentrera vår kraft på att förstå hur Han verkar och kallar oss i våra liv. Och att lita på att Han leder oss till det som är bäst för vår eviga gemenskap med Honom.
I första läsningen från Första Kungaboken hörde vi om profeten Elia som flytt till berget Horeb, hotad till livet av drottning Isebel för att han med Guds hjälp hade besegrat avguden Baals profeter så att torkans förbannelse kunde lyftas från Israel. Trots att han stått upp för sanningen, blev han den hatade. Ett öde som kan drabba den som förkunnar sanningen också idag. Elia kände sig helt misslyckad. Men när han ändå visste att han skulle finna Gud i det tystaste av ljud, säger det att vi, när vi känner oss förvirrade och slagna av livets kaos och konflikter, ska söka oss bort från smällarna och gnistorna och till det tysta. För det är där vi kan lyssna till Guds röst och hur den kallar oss vidare. Jag tror att vårt böneliv skulle må bra av färre ord och tankar, och mer tystnad. Och det behövs inte timmar, utan den tid som är möjlig i ett stressigt liv, om än bara fem minuter ibland. Kanske titta in på den sakramentala tillbedjan här i kyrkan varje fredag kl 17?
Aposteln Paulus beklagar i andra läsningen ur Romarbrevet att Israels folk som först fått ingå förbund med Gud, inte ville se hur Jesus Kristus uppfyller hoppet om att förbundet nu ska ges till hela världen. Så påminns vi om dygden tacksamhet för livet och det goda som trots allt tränger fram i dess mörker, och för frälsningens gåva. Potential till förbättring finns förstås överallt. Men det jag vill för andra måste börja med mig själv. Gud bygger omvandlingens nåd på det han redan gett. Jag tror att vårt böneliv skulle må bra av att våra ord och tankar mer handlade om det vi har att tacka Gud för. Bara så låter vi Gud bevara och förädla sina gåvor i oss. Tacksamhet är också ett motmedel mot synd.
I evangeliet hörde vi om miraklet där Jesus går på vatten. Bara om Jesus underverk är verkliga, historiska händelser – ingrepp av den Gud som är fullt närvarande i hans person, dvs av den som har skapat naturlagarna och också vet hur de ska överskridas eller kompletteras – kan de säga oss något verkligt, också idag. Båten, sänd av Herren från en strand till en annan, är en bild av Kyrkans och den troendes väg genom ett liv som faktiskt är en kamp, en strid, mot andemakternas vindar och vågor som vill ta över rodret, sprida panik i besättningen, och borda eller helt välta båten.
Petrus erfarenhet blir det kristna livets mest centrala: När vårt fokus är vänt mot Jesus Kristus så som Han är, dvs förkunnas och förklaras av Kyrkan, kommer inga vindar eller vågor i världen att skrämma oss ur kurs. Men när vi vänder uppmärksamheten mot oss själva, våra egna prestationer, och kanske mot en Jesus som mer är en produkt av vår fantasi än Kyrkans undervisning, ja, då griper ensamhetens rädsla om oss och olika vindar och vågor drar ner oss i orons djup. Jag tror att vårt böneliv ständigt behöver komma tillbaka till vem Kristus är, inte ”för mig”, utan i sig själv, för att i nästa steg kunna förstå vad Han just därför säger till mig. Rosenkransbönen blir här särskilt viktig, där Jungfru Maria visar oss sin Son i frälsningens grundläggande mysterier; det vår tro ger: det ultimata Svaret.
Vi hörde hur Jesus kallar Petrus för ”trossvag”. Det träffar oss alla. Jesus räcker därför ständigt ut sin hand för att lyfta upp oss. Men det är inte alltid lätt att se den. Få saker utmanar vår tro, i meningen tillit, som svåra sorger i det egna livet eller för närstående. Att Gud inte vill det onda men tillåter att det händer, kan vi förstå rent filosofiskt: vi ser begränsat i tid och rum, Gud ser evigheten, osv. Men det tröstar inte när det gäller.
Ett sätt att i bedrövelser se handen som förblir utsträckt, är att gå till Psaltaren i Bibeln. Dagens responsoriepsalm, nummer 85, inleds med frågan om Gud vill ”vredgas … för evigt” och inte ”åter ge oss liv”. Den och åtskilliga Psaltarpsalmer ger oss Guds egna ord för att klaga på Honom. Vi uppmanas att vända oss till Gud också i vår besvikna förtvivlan, och får ord när vi inte finner egna. Men i stort sett alla klagopsalmer har en vändning: en framväxande erinran om allt stort och gott Gud har gjort, på vilken ett hopp om framtida ”godhet”, ”rättfärdighet och frid”, som i dagens psalm, kan byggas. När sorg och förtvivlan tynger dig, ta hjälp av Psaltarens klagan, men följ också vändningen. Försök mitt i smärtan se vad Gud redan har gjort i ditt liv, det du fått erfara eller ge vidare, som är gott. Och därifrån, be att tacksamheten för det ska bygga ett starkare hopp om att Gud griper in; på Hans sätt som slutligen överträffar allt du kan föreställa dig.
Förre påven Benedikt XVI har en gång sagt så här: ”Ett liv i tro liknar mer en vandring uppför ett berg än en lugn kväll med en bok framför brasan; men den som företar sig en sådan expedition erfar alltmer att äventyret som tron inbjuder till är värt besväret.”
Som kristna får vi alltid vandra i, för allt bättre försöka förstå, det ultimata Svaret. Många gånger mot våra känslor, försäkrar det oss att vi aldrig behöver vara vilsna eller ensamma. Att Jesus hand finns där för att dra upp oss. Amen.
