5:E PÅSKSÖNDAGEN A-2023 I S:TA EUGENIA
Apg 6:1-7
Konfliktlösning i (forn)kyrkan
Så snart människor möts relaterar de till varandra och ordnar i den bästa av världar sina relationer. Så snart människor möts – och det räcker med två personer – uppstår frågan om makt. Många förknippar ordet makt med något ont, vilket det inte alltid är. Det är bara ett faktum att man måste fatta beslut om vad man vill göra, och hur. På vilket sätt kommer man fram till beslut? Bestämmer den starkare eller den som förvaltar pengarna, den slugare eller majoriteten? Om det inte regleras, om man inte kommer överens om procedurer som styr det gemensamma kan det lätt bli konflikt och oordning, i värsta fall krig.
Det som gäller för mänskliga gemenskaper i allmänhet, gäller också för religiösa gemenskaper i synnerhet. Ibland kan man få intrycket att det i de religiösa gemenskaperna är särskilt viktigt, då deras medlemmar är existentiellt engagerade. Den som gemenskapen samlas kring, Gud, har ju avgörande betydelse för deras liv. Det är inte frågan om man ska handla Bregott mellan- eller normalsaltat – även om den frågan ibland också kan väcka starka känslor.
Apostlagärningarna berättar om den växande kyrkan alltsedan Kristi himmelsfärd och pingst. Gemenskapen som bekänner sig till den korsfäste och uppståndne Kristus växte i rask takt. Med den helige Andes hjälp försöker den unga kyrkan hitta sin väg i lyhördhet mot evangeliet och de aktuella behoven. Det är bakgrunden till konflikten som skildras i dagens första läsning.
Vad hade hänt? Den tidiga kyrkan i Jerusalem bestod av judar, några var greker, andra hebréer. Grekerna var grekisktalande invandrare från olika bosättningar i den romerska världen. Hebréerna var arameisktalande infödda som levde i Palestina. Spänningar mellan grupperna ledde till diskriminering och orättvisa mot änkorna. Exakt vad som var skälen för den ojämlika behandlingen av de grekisktalande änkorna framkommer inte. Var det kulturella skillnader, gamla fördomar eller bara förseelse? Hur som helst hade missmodet växt sig så starkt att konflikten blir adresserad. Änkorna var extra sårbara i det antika samhället och var beroende av andras stöd för sitt uppehälle. Frågan var i högsta grad existentiell.
Vad gjorde då de unga kyrkan? För det första får konflikten nämnas, den tystas inte ner. Grekerna får framföra sina klagomål och blir hörda. Apostlarna lyssnar men nöjer sig inte bara med det utan föreslår en konkret lösning på problemet. Tydligen stämde någonting i strukturerna och ansvarsområdena inte. Det var för mycket de måste ta hand om: bön, förkunnelse och handfast hjälp. I konkurrensen mellan de olika uppgifterna hade det karitativa kanske blivit mest lidande.
Lösningen bestod i ett nytt ämbete som skapats för att avhjälpa den nöden: diakonämbetet som i kyrkan sedan fornkyrkans tid hör till det vigda ämbetet. Det förmedlas genom bön och handpåläggning av biskoparna – apostlarnas efterträdare. Diakonerna blev då och blir i dag vigda till tjänst, predikan och dop. Ett ämbete som har som huvudsyfte att liksom Kristus tjäna de på olika sätt nödställda.
En fornkyrklig konflikt med en lösning. Lyssnar vi i dag till den här gamla berättelsen kan vi tänka på konflikter som finns i kyrkan i dag. Konflikter har alltid funnits och kommer att finnas till världens slut – trots mångas goda vilja och de bästa avsikter. Vad ska vi göra? För det första: adressera konflikten. Det är lättare sagt än gjort, kräver mod, bra kommunikation och lyhördhet. Men ingen är i längden hjälpt av att förneka konflikten. På ytan kan det vara tyst, men under ytan ”kokar” det. Vågar vi inte ta upp konflikterna kan de våldsamt skaffa sig luft som en vulkan som till det yttre är lugn men plötsligt bryter ut och börjar spotta glöd och aska vid ett obevakat ställe.
För det andra: söka en lösning. Också det kräver lyhördhet – först och främst för Kristi sanning, för evangeliet, kyrkans lära och tradition. Men likaså ett vaket sinne för det vi behöver i just vår tid, mot bakgrund av våra erfarenheter av världen av i dag. Nej, det är inte någon lätt balansgång. Om jag förstår påven Franciskus rätt, så är ett skäl till den Synodala processen just det: lyssna till de konflikter som finns i kyrkan, lyssna till Kristi budskap för att tillsammans utstaka en väg framåt.
Det kan hetta till rejält när vi är inne på såriga frågor. Vill vi inte bespara oss att bemöta konflikter måste vi räkna med starka känslor. Men de behöver inte ta överhanden. Än mer behöver ett samtal präglas av inbördes respekt. Även om jag står främmande för en annans uppfattning eller trospraxis så borde jag förutsätta att den andra har goda avsikter. Utan detta förtroendeförskott kan det inte finnas konstruktiva samtal. Och låt oss i stridens hetta inte glömma att också motståndaren är skapad till Guds avbild, återlöst av Kristus och lem i hans kropp, kyrkan.
Ett latinskt ordspråk formulerar pregnant vad som kan gynna det goda samtalet: in necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas – i det nödvändiga enighet, i det icke avgjorda frihet, i allt kärlek.
I eukaristin tar vi inte bara emot Kristus själv utan också kyrkan i sin helhet – även dem vars uppfattningar eller beteenden vi inte gillar. Det kan vara en bra påminnelse när vi går fram till koret och står bredvid varandra för att ta emot honom som är vårt liv. I alla motsättningar borde det vara det första: att vi tillsammans vänder oss till Herren och i honom (åter)upptäcker vår grundläggande enhet, kommunionen.
Dominik Terstriep S.J.
