22 SÖNDAGEN B
5 Mos 4:1-2, 6-8, Jak 1:17-18, 21-22, 27, Mark 7:1-8, 14-15, 21-23
Typiskt troende. De bråkar om mer eller mindre subtila regler och lagar som utomstående inte ens förstår. Alla som har levt tillräckligt länge i kyrkan, kanske inte ens alldeles så länge, kan känna igen konflikten mellan Jesus och fariséerna. Hur lätt händer det inte att troende förebrår varandra att inte vara tillräckligt fromma eller rättrogna. Att man minsann måste göra det ena och det andra för att vara katolik på riktigt. Ja, det hettar till ibland – också bland katoliker.
Det fariséerna förebrår Jesu lärjungar är kultisk orenhet som de tolkar som tecken på religiös slapphet. Som om de sade: ni tar inte tron på allvar om ni inte följer de här föreskrifterna. Att tvätta händerna syftade inte först och främst till hygien utan till rituell renhet.
Men vilka var fariséerna som i evangelierna regelbundet krockar med Jesus? Varför var de så måna om att judarna skulle följa kultreglerna och andra religiösa stadgar till punkt och pricka? Deras namn ger en första hänvisning: fariséerna betyder översatt de avskilda. Fariséerna var djupt bekymrade över den kultiska och religiösa krisen de upplevde. De var tvungna att leva under hedniskt styre – romarna – och sökte en väg att överleva som troende. Det var deras ursprungliga uppsåt. De svar de fann var just att inte beblanda sig med hedningarna, att hålla sig borta från allt som rituellt kunde smutsa ner dem. Bara då skulle Gud rädda dem från det romerska oket.
De avskilda försökte alltså rädda det som räddas kan och bevara sin religiösa identitet. Och just kultisk renhet var en nyckel. Många av de regler de hittade på fanns inte i Moses lag; inte heller de som evangeliet nämner och lärjungarna ”snubblar” över. De höga kultiska kraven som gällde prästerna i templet upphöjde fariséerna till ideal för alla troende. Det var vad man skulle förverkliga i vardagen för att bevara tron. Andra, i Moses lag beskrivna föreskrifter, iakttog fariséerna lika nitiskt, stadgar som skilde dem – och alla judar – tydligt från omvärlden: omskärelse, sabbatsbud, matregler, tionde. Alla dessa bud var tecknet på det speciella förbund Gud hade slutit med Israel. Fariséerna inskärpte buden särskilt starkt.
Kanske förändras vår ofta negativa syn på fariséerna om vi ser på deras ursprungliga avsikt. De sökte en väg för att kunna bevara sin tro i en omgivning som de själva upplevde som avog. Låter det inte bekant? Allvarligt engagerade katoliker försöker nog samma sak: att ha ett skyddat område där tron kan skyddas, utövas och växa. Måhända är vi inte lika noga som fariséerna med att avskilja oss från alla icke- eller annorlunda troende (vår tids romare), men idén finns där.
Nu vill inte vi bli lika de fariséer som Jesus mötte då. Jesus ser risken med deras tänkesätt och praxis. Just därför finns de många krockarna i evangelierna. Det som Jesus påpekade för fariséerna då får vi också höra riktat till oss. Ett överdrivet fokus på traditioner och regler som under tiden vuxit fram, kan lätt stå i vägen för det väsentliga. Jesus påminner i stället om lagens grundläggande principer: ”Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.” Eller Moses motivation för Guds bud: Följ dem ”så att ni må leva”.
Om vi söker en väg att bevara och utveckla vår tro, om vi med rätta avskiljer oss ibland från omvärlden, måste vi ha den här krocken i åtanke, för att inte bli en kopia av de framställda fariséerna. Annars förlorar vi viktiga delar av Jesu budskap:
• Fariséerna knöt sig till det Gamla förbundet, medan Jesus ville förnya och utvidga förbundet till ett internationellt nytt förbund, kyrkan.
• Fariséerna isolerade sig från hedningarna, medan Jesus ville nå och omfamna dem med Guds barmhärtighet.
• Fariséerna var religiösa separatister, medan Jesu förkunnelse av Guds rike var öppen och inkluderande.
Därför kritiserade Jesus fariséerna då – och oss i dag när vi är inne på samma spår. Konflikten med fariséerna har i grunden inte att göra med spetsfundiga utläggningar av toran, utan med Guds plan för Israel och mänskligheten: slutet på avskildheten mellan Israel och hedningarna, början av en världsvid Guds familj; det Nya förbundet som Kristus beseglat med sitt blod.
Dominik Terstriep S.J.
