Pater Mikael Schink S.J.
Sjunde påsksöndagen, Årgång B
2024-05-12, S:ta Eugenia katolska kyrka
Joh 17:11–19
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Det finns en fortfarande ganska utbredd teologisk missuppfattning att inkarnationen framför allt innebär att Herren slår rot i världen. Gud blir människa och kommer hit till världen liksom för att stanna. Enligt det här synsättet är människoblivandet tillräckligt för frälsningen, och Herrens lidande och kors reduceras till ett slags epifenomen, någonting som visserligen symboliserar Herrens makt och gudom, men som inte har någon egentlig verkan för vår frälsning. Framför allt Kristi himmelsfärd framstår då som en olöslig gåta eftersom den tycks gå emot själva frälsningens idé. För om frälsningen består just i att Herren förenar sig med oss genom att komma till världen, måste inte hans himmelsfärd i så fall betyda att vi går miste om gemenskapen med honom när han lämnar världen?
Lika obegripliga framstår Herrens ord i dagens evangelium: Jesus säger att ”jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen” (Joh 17:14). Men var det inte så att Jesus just kom till världen för att ”slå rot” i världen? Var det inte så att världen genom Herrens människoblivande redan räddats och blivit helgad?
Framför allt tanken på ”offer” (Joh 17:19) måste uppfattas som fullständigt omöjlig och ”världsförnekande” från ett kristet perspektiv, eftersom vi genom Jesu människoblivande redan har gemenskap med Gud. Den heliga mässan måste snarare och primärt förstås utifrån sin ”måltidskaraktär”. Mässan blir ett firande av det som redan här på jorden är ett faktum, nämligen att vi genom inkarnationen har gemenskap med Gud.
*
Som alla ihållande missförstånd är det mycket riktigt i denna uppfattning. Det är sant att vi räddas redan genom inkarnationen och så får gemenskap med Herren. Men som några av de stora nittonhundratalsteologerna som brottades med detta missförstånd (Balthasar, Lubac), påpekade är Herrens människoblivande riktat mot korsmysteriet. Herren kommer till världen just för att lida, korsfästas, uppstå och så återvända till Fadern vid sin himmelsfärd. Inkarnationen når på så sätt sin fulländning i passionsmysteriet
Följden blir att vi, som genom nåden blivit inlemmade i Kristus, också på ett liknande sätt måste vara inriktade på Fadern. Vi måste följa honom till korset; vi måste själva bli korsfästa, uppstå och förenas med Fadern genom att lämna denna värld. Kristus är på så sätt ”vägen till Fadern” (Joh. 14:1f), han som kom till världen för att leda oss till sin Faders rike i himlen.
*
Men detta är bara ena sidan av myntet. Liksom vi ska följa Herren när han återvänder till Fadern, så sänder han också oss till världen, liksom Fadern har sänt honom till världen. I dagens evangelium hörde vi just: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen” (Joh 17:18). Även om Herren lämnar världen i sin himmelsfärd som vi firade tidigare i veckan ska vi vara kvar i världen. Herren säger: ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig” (Joh 17:11).
Detta gör den kristnes förhållande till världen komplext, ett förhållande som sammanfattas i devisen att vi som kristna är i världen men inte av världen. En uppenbar följd av den här läran är att vi som kristna inte får låta oss förvärldsligas. Det gäller både vårt tänkande, vår vilja och känsloliv, och också vårt handlande. Vad är det för en kristen som aldrig tänker på Gud? I den obligatoriska söndagsmässan är det naturligtvis svårt att helt avhålla sig från att tänka på Gud, men även under veckans gång måste vi försöka att vara förenade med Gud. Tron är ju en intellektuell dygd. Den har att göra med att vi tar emot Guds ord (Joh 17:14) och försöker förstå det med hjälp av Andens sju gåvor av vilka fyra har med förnuftet att göra: vishet, förstånd, råd och kunskap (Jes 11:2). Ett bra sätt att bevara vårt tänkande från att förvärldsligas är andlig läsning: att läsa ur Bibeln, Katekesen eller en andlig bok varje dag hjälper att hålla våra tankar inriktade på Herren.
Men även om vårt förstånd och tänkande är inriktat på Herren måste vi vara på vår vakt för att inte vår vilja och speciellt inte vårt känsloliv ska förvärldsligas. I vårt moderna samhälle där en i princip oändlig källa till underhållning aldrig är mer än ett ”klick” bort är det inte alltid lätt att inte låta sig dras med och fastna i materiella nöjen och sinnliga njutningar. Vi måste därför hålla en viss distans till det materiella så att vi inte faller för frestelsen att helt hänge oss åt världsliga nöjen, så att vi inte bara är inriktade på vad vi ska köpa, vilka trender som råkar vara gällande nu, hur man ska kunna spara eller tjäna mest pengar och så vidare. Ett bra sätt att undvika att förvärldsligas på detta plan är att ägna lite tid åt bön varje dag, inte bara att be en kort morgon- eller aftonbön, utan att reservera en stund för bön varje dag. Man kan be rosenkransen, använda en andlig bok, till exempel Kristi efterföljelse, be tidegärden eller novenor. Speciellt nu inför pingst kan man med fördel be pingstnovenan.
Slutligen måste också våra handlingar och vårt beteende stå i samklang med vår tro. Som det står i Jakobsbrevet: ”Vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?” (Jak 2:14). Det handlar här inte i första hand om att synas eller om att visa upp att man är katolik. Det är också viktigt att ge ett vittnesbörd, men här handlar det i första hand om att handla och leva i enlighet med Kyrkans lära.
Katolska pedagogiska nämnden, KPN, har tagit fram en folder med en samvetsrannsakan inför bikt som man kan använda även vid andra tillfällen för att se efter om ens beteende stämmer överens med Kyrkans lära. I KPN:s folder kan man till exempel läsa: ”Har jag medvetet missat den heliga mässan på söndagar eller helgdagar? Har jag tagit emot kommunionen medveten om en allvarlig synd som jag inte biktat? Har jag försummat mina föräldrar? Har jag odlat hat eller avundsjuka? Har jag missbrukat alkohol eller andra droger? Har jag gjort abort eller på annat sätt tillåtit eller uppmuntrat till abort? Har jag haft sex utanför äktenskapet? Har jag talat illa om någon?”
För att våra gärningar ska stå i samklang med vår tro har Herren givit oss ett speciellt sakrament, nämligen botens eller biktens sakrament. Kyrkan påbjuder oss bara att gå till bikt en enda gång om året om vi begått en dödssynd, men även om man inte begått någon dödssynd är det bra gå till bikt. Framför allt att bikta sig regelbundet, till exempel en gång i månaden, är en stor hjälp att leva ett autentiskt kristet liv. Här får man inte bara förlåtelse för sina synder och nåden att inte begå samma synder igen utan vi blir på det naturliga planet också medvetna om våra synder och dåliga beteenden och kan på så sätt undvika dem i framtiden (jfr. Jung, ”Symbolic Life”).
Låt oss därför vända oss till Herren och be om nåden att få förenas med honom i hans inriktning på och återvändande till Fadern, i synnerhet genom hans himmelsfärd som vi nyss har firat. Låt oss be att han bevarar oss från världslighet så att vi kan förena oss med honom i våra tankar, i vår vilja och i våra handlingar, så att vi når fram till den gemenskapen med Fadern i Guds rike, dit han gått före oss. + Amen
