Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för högtiden för Jungfru Marias upptagning till himlen
2018-08-15
Upp 11:19a, 12:1-6a, 10ab; Ps 45; 1 Kor 15:20-27a; Luk 1:39-56
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
”Jungfru Marias insomnande” är ett vanligt tema för många klassiska, fromma målningar. Ni har säkert sett någon, där Jungfru Maria fridfullt med slutna ögon ligger på en säng, omgiven av framförallt apostlarna som tar farväl.
Nu gör detta motiv inte anspråk på full historicitet. Men den frid som brukar förmedlas i både Jungfruns ansikte och hela scenen, säger oss något viktigt: det var förmodligen så här människans döende var tänkt att vara, före de första människornas syndafall: ett stilla insomnande, en förtröstansfull avfärd från vår värld till en högre, en tröskel in i en fullkomnad form av liv, inför Guds ansikte.
Att biologisk död så att säga är en del av det biologiska livet är självklart. Men människans smärta, rädsla och ångest inför att denna biologiska död också utplånar hela den egna existensen, att man så att säga ska dö av döden, är en konsekvens av den existentiella ensamhet som kommer ur arvsynden – dvs den läggning som drar oss bort från Gud i prioriteringar, tankar och handlingar – och dess uttryck i våra synder; som utan motmedlet – tron på frälsningen i Jesus Kristus – leder till döden av döden.
Högtiden för Jungfru Marias upptagning till himlen med kropp och själ säger att den Saliga Jungfrun – Jesus moder och därför Guds moder, dvs den från vilken Gud vid sitt människoblivande hämtade sitt kött, sitt materiella väsen – av Gud inte tilläts möta gravens förruttnelse. Detta för att hon direkt vid sitt tillblivande av Gud befriades från arvsynd. Denna Jungfru Marias s k obefläckade avlelse, som dagens högtid hänger samman med, uttrycker tron på att Gud ensam är upphovet till sitt människoblivande, dvs alla dess led. Utan läggningen att sätta sig själv före Gud kunde ju Jungfru Maria ge sitt fria ”ja” till erbjudandet att föda Gud som människa.
Genom dopet, där vi dör och uppstår med Kristus, har vi befriats från arvsyndens skuld, om än inte från dess verkningar, och kallats till att leva i förvissningen om att den fysiska döden inte är slutet, utan övergången till det som blir ett evigt liv med och hos Gud, och slutligen en kroppslig uppståndelse på den Yttersta dagen. Så blir Jungfru Marias upptagning i himlen vid hennes levnadsbanas slut en bild av hela Kyrkans, alla Kristustroendes, bestämning, om än vår väg dit inte ser likadan ut som hennes. Men för både henne och oss går vägen genom Kristus, baragenom Kristus: Guds frivilliga gåva av sig själv, som underkastar sig döden för att omvandla den till liv som erbjuds oss i tro.
Denna gåva kallar vi nåd. Och nåden är övernaturlig. Det betyder inget hokus-pokus, bara att naturen, det vi kan fånga med våra sinnen och vår empiriska vetenskap, och påverka med egna prestationer, överskridsav något som är större än den; ja, av naturens eget upphov. Om vi samtycker kommer nådens delaktighet i gudomligt liv att stegvis göra oss alltmer till det vi var tänkta att bli, men p g a arvsynden inte kan på egen hand.
Nådens omvandling av oss märks redan i tid och rum genom att förändra den värdeskala efter vilken vi ordnar allt i våra liv och därmed sättet på vilket vi lever – och därmed alla våra relationer och allt runt omkring oss. Att Jungfru Maria förblev jungfru hela sitt liv, vilket Kyrkan också lär och tror, och upptogs till himlen vid sin död, visar att Guds nåd i Kristus, den hon fick del av i förväg, kan förändra en människa jämfört med alla förväntningar, även om vår praktiska väg i och ut ur tid och rum ser annorlunda ut än hennes.
”När tron på Guds Moder avtar, så avtar även tron på Guds Son och Gud Fadern”, skrev den ateistiske 1800-talsfilosofen Ludwig Feuerbach. Och vi ser ständigt hur han får rätt. Saknas tro på övernaturlig nåd, Gud Faderns gåva genom sin Son, för att det låter ”gammalmodigt”, eller för att den inte kan vägas och mätas, blir frälsning en fråga om vad vi ska göra för att ha det bättre här och nu. Då förvrids Jesus till en vishetslärare, korset till en uråldrig tanke på gudomlig hämndlystnad och uppståndelsen till en symbol för snällhet. Och då återstår till slut bara vi själva; utelämnade åt våra prestationer, med våra begränsningar. Döden är slutet, och mörkret och lidandet har sista ordet.
Men idag påminns vi om att vi inte är utelämnade åt oss själva. Vi behöver bara som Jungfru Maria säga vårt ja, även om vi behöver förnya det varje dag hela vårt liv. Reformkonciliet i Trent lär att Gud genom Kyrkans sakrament och förkunnelse ger oss exakt den nåd som vi behöver för att kunna följa hans bud; dem som Kristus gett Kyrkan i uppgift att förkunna i alla tider och som gör våra liv till en återspegling av hans – om vi, med Jungfru Maria som förebild, bara vill samverka med nåden.
Gud älskar oss förstås för dem vi är, skapade till hans avbild. Men han älskar oss för mycketför att vilja att vi förblir så, och där, som vi är. Därför vill han rädda oss, från det i oss som vänder oss bort från honom. Och därför vill han omvandla oss. Från sin avbild till sin likhet. Så som han först gjorde med Jungfru Maria.
