Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Högtiden för Johannes Döparens födelse
2019-06-24
Jes 49:1-6; Ps 139; Apg 13:22-26; Luk 1:57-66, 80
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det vi kallar för Gamla Testamentet, den hebreiska bibeln med Lagen, Skrifterna och Profeterna, den första delen av den kristna Bibeln, är en berättelse utan egentligt slut.
Det förklarar att Gud skapar världen av kärlek och ger människan i uppgift att förvalta den åt honom. Det förklarar att människan avvisar den kallelsen och drar arvsyndens skuld över sig. Det berättar sedan om Guds oupphörliga längtan efter att få återupprätta människan i gemenskap med sig, och redogör för frälsningshistorien där han erbjuder ett stegvis utvidgat förbund med människan: från ett par, via en familj, via ett hushåll, till ett folk som blir en nation, Israel, med den kollektiva, prästerliga uppgiften att vittna om den ende Guden för hela världen. Vi kan följa hur Gud tålmodigt i varje steg uppenbarar sig själv, för att framförallt etablera rättvisan som uttryck för att han är den som skapat allt, upprätthåller allt och därmed bestämt syftet med allt. Det som vi hörde uttryckas i vår responsoriepsalm: ”du sammanvävde mig i min moders liv”.
I varje steg avfaller människan, avvisar Guds kärleksfulla erbjudande, och drar det rättvisa straffet över sig. Och så får vi sedan via profeterna höra inte bara Guds varningar för detta, utan Guds löfte: hans barmhärtighet ska kröna rättvisan genom att han själv ska gripa in och inifrån människan hjälpa henne att övervinna sin egen otrohet, och frälsa henne från konsekvenserna av den så att hon slutligen ska kunna säga sitt ja. Under en särskilt utvald, Messias, ska Guds förbund med det judiska folket utvidgas till hela världen, så som vi hörde profeten Jesaja förutsäga i vår första läsning idag. Med detta uttalade men ännu ouppfyllda löfte slutar Gamla Testamentet.
Den Helige Johannes Döparen är bryggan till fortsättningen. Han uppsummerar det Gamla Testamentet och introducerar det Nya; sammanfattar det Gamla Israel och förebådar det Nya, Kyrkan. Vi behöver Johannes för att förstå Jesus Kristus som människan som helt gör Guds vilja för att bära Gud in i den direkta konfrontationen med, och därmed segern över, synden; dvs det vi väljer som skiljer oss inte bara från Gud utan också från vår egen lycka. Vi behöver Johannes för att förstå Jesus Kristus som Gud själv som griper in för att i det fullbordade, eviga förbundet ge alla som vill tro delaktighet i gudomligt liv genom övernaturlig nåd. Detta är också poängen i Aposteln Paulus tal i Antiochia, som vi hörde om i vår andra läsning ur Apostlagärningarna.
Johannes Döparens föräldrar, Elisabet och Sakarias, som vi mötte i evangeliet, var båda av prästerlig börd genom släktskap med Moses bror Aron. Eftersom sonen till en präst blev präst, var Johannes tidigt bekant med Jerusalems tempel och dess offerkult. Varför vistades han då som vuxen i öknen istället? I Johannes samtid fanns en på profeterna grundad kritik mot templet för dess korruption: att gudstjänsterna blivit tomma gester och att prästerskapet såg ämbetet som en försörjning, och hellre ägnade sig åt politik och att bygga världslig status genom att anpassa tro och lära till vad makthavarna ville höra.
Delaktig i denna kritik, kom Johannes att i öknen utföra sin rätta prästerliga tjänst: att vid Jordans strand erbjuda ett dop som uttryck för viljan till omvändelse för att sedan kunna ta emot syndernas förlåtelse från Gud. Dvs det som offerkulten i templet egentligen skulle uttrycka; som det Gamla förbundets prästämbete egentligen skulle göra. Det ska nu ska gå över till Jesus för att bli vad det fördolt har förebådat. När Johannes en dag pekar på Jesus och säger att denne är ”Guds lamm” anspelar det inte på gullighet, utan är tempel-, offer- och prästspråk för att förkunna hur Gud själv som människa ur Israels folk ska göra det verkliga offret för att ge frälsningens gåva till hela världen. Det offer som i sakramentets form görs närvarande i varje Mässa, och snart också för oss här ikväll.
Johannes Döparen sammanfattar alltså hela Israels egentliga sändning. Och blir därmed också en bild av vad varje Kristustroende, som andlig israelit, kallas att bli: En som pekar på Jesus Kristus och går före honom till våra medmänniskor, kända och okända. En röst i tiden som förbereder för det eviga Ordet; att utan att själv vara ljuset förkunna och återspegla ljuset, Jesus Kristus. Också till priset av att vi gör oss omöjliga i världens mäktigas, opinioners och trendsättares ögon. Precis som Johannes, som ju skulle komma att förlora livet för att lydkungen Herodes och den kvinna han levde med inte tålde att höra vad de och alla visste, nämligen att de trotsade Gud genom att öppet och konsekvent begå äktenskapsbrott.
Så är det nu med Guds ljus. Det avslöjar allt. Och den som reflekterar ljuset kommer, som Jesus många gånger förberett oss på, att ogillas av det som vill förbli i mörkret. Det är det martyrium som vi i likhet med Johannes – i vår tid och del av världen mest i form av förlorad popularitet – kallas till för Kristus. Att acceptera vardagsmartyriet som en möjlig realitet, är att göra avkall på, att minska, sig själv för att Han, Kristus, ska kunna bli större, precis som Johannes profeterade till sina lärjungar. Frestelsen att istället återspegla det som just nu är inne eller bekvämast för oss, när vi vet att det inte kommer från ljuset, är ett hot inte bara mot kristen evangelisation och mission, utan mot vår egen frälsning.
Vi vet nu hur det bibliska vittnesbördet slutar och därmed allt vi behöver förstå om Guds väsen och verkan i världen för att säga vårt ja. Ouvertyren är spelad och den stora operan kan börja. Israels förberedande arbete är avslutat och Messias kan börja härska. Låt oss på Johannes Döparens förebild och förbön be om nåden att Messias får härska oinskränkt i våra liv, oavsett vilka uppoffringar det kan kräva av oss; ja, låt oss be att alltid få leva av insikten att Han, Jesus, Guds lamm, har offrat sig för att gå med oss genom allt, på vägen till det eviga livet med Fadern. Amen.
