Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Elfte söndagen under året
2023-06-18
Årgång A: 2 Mos 19:2-6; Ps 100; 2 Kor 5:6-10; Matt 9:36-10:8
Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (läger för de nykonfirmerade)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I evangeliet hörde vi hur Jesus fylldes av ”medlidande” med alla som flockades runt honom. Vad var det han såg? Säkert många olika umbäranden som alla kokade ner till en längtan efter hopp och mening. Jesus var inte likgiltig inför det då, lika lite som inför det han ser hos oss nu. Han känner våra lidanden och rädslor, och han bryr sig. Vi betyder något för honom. Och det påminner dagens läsningar oss om.
Hela Jesus Kristus liv, från krubban i Betlehem till korset på Golgata, handlar om att vinna tillbaka till oss det vi har förlorat genom synden och aldrig kan ge oss själva: vänskap med Gud i ett evigt liv med varaktig glädje och uthållig frid. Allt Jesus vill, är att rädda oss syndare, om vi vill bli räddade. Hans undervisning visar vägen, hans mirakel vittnar om sanningen i den, och hans lidande, död och uppståndelse, som andra läsningen ur Romarbrevet beskrev, får det nya livets träd att växa, vars frukter vi får ta emot i den Heliga Eukaristin.
Ingenting – inte ett ord, inte en handling, inte en tanke – av Jesus jordiska liv var till för honom själv. Och ingenting i hans himmelska härlighet nu heller, från vilken han är tillgänglig för alla som vill söka honom, på ett konstant och oföränderligt sätt.
Att Jesus ser människorna ”som får utan herde” anknyter till Gamla Testamentet. Bilden av ”får” används där ofta för Israels folk, som t ex i dagens responsoriepsalm, och ”herdar” står för folkets ledare. När Nya Testamentet sätter dessa begrepp i relation till Jesus, är budskapet att han är den nye och högste herden, dvs kungen, för ett nytt, fullbordat Israel. Ja, det kommer ju att stå överst på korset: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung” – ”INRI” med initialerna på latin.
Israels folk står i centrum för vad Jesus gör i dagens evangelium. Han samlar tolv apostlar, ett ord som kommer från grekiskan och betyder ”sändebud”, vilkas antal motsvarar Israels tolv stammar för att representera fullheten i Guds utvalda folk. Jesus instruerar dem att gå ut till enbart det judiska folket. Varför; har han bara medlidande med vissa? Nej, han uttrycker ordningen och riktningen för hela frälsningshistorien.
I första läsningen från Andra Moseboken hörde vi ju hur Gud via Mose, det gamla Israels störste herde, påminde folket om deras räddning ur slaveriet i Egypten för att Gud skulle göra dem till sin ”dyrbara egendom framför andra folk … ett rike av präster och ett heligt folk” som tillhör Gud. I detta prästerliga folk – dvs med uppgift att göra sig till Guds verktyg och förkunna Gud för världen – skulle Gud sedan själv bli människa, som den evige översteprästen, för att samla hela världen under Israels Gud, den ende Guden. Detta visar Jesus genom att uppmana den första Kyrkan, byggd på apostlarna, att först kalla det första förbundsfolket, judarna, till honom som fullbordan av Guds avsikter med, och löften i, det vi kallar för det Gamla, förbundet.
När Jesus sedan ger apostlarna makt att göra precis det som han själv gjorde – att hela människor, med mirakel om så behövs – ger han sin auktoritet till Kyrkan, den katolska, som ensam är helt identisk med den kyrka Jesus grundar, och vars första biskopar var apostlarna. Katolska kyrkan gör sin största insats för helande genom att förmedla Kristus eget, uppståndna, gudomliga liv i de sju sakramenten: inte minst förlåtelsen i bikten och ”bränslet” för färden mot helighet i Kommunionen.
Helade och med denna kraft i oss, möter vi troende i Kyrkan, vi lemmar i Kristus kropp, det andliga och existentiella lidandet runt omkring oss. Också i vår tid och kultur söker människor efter mening och mål med livet, och vi vet tyvärr av nya undersökningar att väldigt många, inte minst unga, tycker att deras liv saknar mening. Människor söker på fel ställen. Synden biter sig bara fast ju fler som följer samhällets lockrop om att ”ta för sig”, och det som först verkar fritt, binder bara människor än mer vid tomheten. Behovet av en herde som visar vägen, undervisar och förmedlar verkligt hopp, är nog, mitt i allt materiellt överflöd, större än någonsin.
Vår uppgift är att hjälpa Jesus att utöva sin roll som herde. Av detta skäl påminner påven Franciskus oss ofta om att gå ut till ”marginalerna”, för att med evangeliet hjälpa människor i olika slags mörker till en frälsande relation med Kristus.
Med konfirmationens sakrament, som många av er här tog emot för nu lite drygt en vecka sedan, rustas vi med den Helige Andes kraft att, på det sätt som passar var och en, i ord och handling, förkunna hoppet i vår katolska tro. När Jesus säger, som vi hörde, att ”[s]körden är stor men arbetarna få” talar han både om den allmänna kallelsen, för alla genom dopet, stärkt av konfirmationen, att tjäna sanningen och kärleken där man finns, och om den särskilda kallelsen, för vissa, att ge hela sitt liv som präst, ordenssyster eller ordensman till Kyrkan, för att tjänandet helt ska prägla sättet man lever och vad man gör.
Flera av er har hört det förr, men det förtjänar att upprepas: Innan du som ung på allvar börjar söka efter någon av motsatt kön att dela livet med, ställ frågan om Gud inte kallar dig på ett annat sätt och sök ett ärligt svar på den, t ex i samtal med en präst. Livet blir bara i verklig mening lyckligt om vi finner Guds huvudväg för oss och är beredda att vandra på den.
Kära systrar och bröder, i den form som är just vars och ens kallelse, ska vi inte gå till ”marginalerna” för att själva stanna där. När vi möter människors sökande efter mening och mål handlar det inte om att sympatisera eller ha överseende med varje åsikt, handling eller livsstil. Vår uppgift är ju att hjälpa andra till sanningen, och den finns bara helt och fullt i personen Jesus Kristus, och i den Katolska kyrkans tro och lära som hon förkunnar oföränderligt på Kristus uppdrag. Vi är kallade att tala sanning med kärlek, dvs viljan av den andres bästa som alltid ytterst är frälsningen, även när det gör oss impopulära för att vi går emot förhärskande normer.
För innebörden i uppgiften som kristen arbetare i skörden, oavsett speciell kallelse, är alltid ”normkritisk” i ordets sanna mening, vilket alltså inte är att säga allt det andra säger. Vi måste därför vara beredda att försvara livet och den mänskliga personens värdighet, från befruktningsögonblicket till den naturliga döden. Vi måste förklara heligheten med det livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna, och med familjen enligt Guds ordning; den ordning som just innebär att det finns två kön. Vi måste protestera mot orättvisor, som mobbing, diskriminering och utnyttjande av andra för egna behov, och mot konsumtionshets och sökandet av lycka i ytlighet och materialism. Vi måste stå upp för de fattiga och sårbara.
Allt för att fler människor ska förstå sitt inneboende värde som Guds älskade barn och därmed kallelsen ut från fångenskapen under egna och andras synder, och in i ljuset – försoningen, helandet och hoppet – i Jesus Kristus och hans kyrka. Amen.
