Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 23:e söndagen under året
2021-09-05
Årgång B: Jes 35:4-7; Ps 146; Jak 2:1-5; Mark 7:31-37
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Temat i dagens läsningar är att se, höra och förstå, för att kunna handla med Kristus och så alltmer leva i och av Guds eviga liv. Det som tar sin början här och fullbordas i kroppens uppståndelse.
I första läsningen ur profeten Jesajas bok kunde vi höra Guds egna tips till första århundradets judar om hur de genom att läsa tidens tecken, dvs händelser i den vardagliga tillvaron, kunde veta när Guds eget direkta ingripande för att ställa världen rätt hade börjat. Nämligen genom att ”de blindas ögon [skall] öppnas och de dövas öron höra … och den stumme brista ut i jubel.” Och i helandet av den dövstumme mannen i dagens evangelium visar sig, genom Jesus handlande, konkret två av dessa tecken.
Jesus mirakel kallas ibland för ”tecken”. Med vår tids vetenskapstro, som säger att inget kan existera som inte kan mätas och förklaras empiriskt, missförstås ”tecken” som omskrivande bilder. Men som katolik behöver man inte falla i det diket. I den katolska, och ortodoxa, förståelsen av sakrament, en grundpelare i tron, är ”tecken” något synligt som bär en osynlig verklighet. Vi känner det med t ex dopvattnet som bär det nya livet, hostian som bär Kristus uppståndna kropp, oljan som bär den Helige Andes gåvor, den i obruten apostolisk tro vigde prästen som i relation till bruden, dvs församlingen, bär Kristus oupplösliga förening med Kyrkan, det som det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna också uttrycker.
Med katolska ögon ser vi alltså att Jesus mirakel verkligen bär det profetian utlovat: Guds direkta handlande med människan för att rädda henne från hennes självvalda destruktivitet. Vår tro hänger därför på det ögonvittnena, den tidiga Kyrkan och Nya Testamentet unisont vittnar om: miraklen som konkreta, historiska händelser som bokstavligt, i tid och rum, visar hur Gud uppfyller sina löften.
Dagens responsoriepsalm hjälper oss med tanken. Gud som ”har gjort himlen och jorden och havet och allt som finns … skaffar rätt åt de förtryckta … öppnar de blindas ögon … upprättar de förnedrade”. Dvs: den som är upphovet till naturlagarna vet förstås hur de ska överskridas om det behövs för att göra det osynliga synligt, så att de troende kan lita på att han också kommer att bistå oss; ytterst med frälsning till evigt liv.
Men hur gick det då med Jesus och hans tecken? Läste människorna dem och förstod? Nej, vi vet ju hur det slutade i tiden, i de skeenden vi människor menar att vi råder över, och skryter med att kunna mäta och förklara. Tolkningen av tidens tecken förväxlades med att gå med själva tiden och med dem som leder ropen här, och alltså att i den stora folkhopen upprepa kraven från opinionsbildare och influencers på korsfästelse.
För den som gjorde alla tecken kunde bara inte vara Gud. Han ställde ju absoluta anspråk och krav på förändring. Människorna hade redan en egenuppfunnen Gud. En som välsignade allt det vi, och våra härskare i tid och rum, både politiska och religiösa, ville att Gud skulle välsigna. Så att vi skulle kunna fortsätta gå genom tiden döva och blinda, enskilt och kollektivt.
Men vi vet också att han, den förnekade, men sanne guden, Jesus Kristus, uppstod för att Guds kärlek till oss övergår t o m våra förnekelser och med det slutgiltiga tecknet, miraklernas mirakel, ger oss en ny chans. Den Helige Augustinus har påpekat att eftersom Jesus är Ordet som blivit kött, dvs Guds synliga tal, är alla hans handlingar också ord som förkunnar sanningen till alla tider. Sanningen om Gud och om oss. Och nu ser vi att den dövstumme mannen också är var och en av oss; hur Jesus uppmaning ”Effata! … Öppna dig!” riktas till oss.
Det är inte för vad som helst som Jesus vill öppna oss. Vi kallas ständigt till att lyssna bättre till Guds ord, Jesus Kristus. Så som han talar i Kyrkan han grundat och gett full befogenhet att med oförändrad tro tala för honom. Och så som han – i linje med och översättning av det han talar i Kyrkan, och förstås aldrig med andra budskap – talar till dig och mig i våra hjärtan. Och för det måste vi lyssna mindre på, ja stänga av, sådant som aktivt motverkar Guds talade vilja i Kristus och Kyrkan.
Det betyder nu inte att allt det som inte aktivt talas av Kyrkan eller som inte går att finna i Bibeln, måste vara dåligt. Självklart inte. Hela den västerländska kulturen och demokratin har möjliggjorts av kristen tro. Människor har, oavsett tro, förmåga till naturlig godhet. Därför finns runt om oss sådant som ekar av Guds ord som vi behöver lyssna aktivt efter för att höra, t o m på oväntade ställen. Något andra läsningen ur Jakobs brev påminde oss om, med exemplet vad vi ser, och inte, i andra.
Men vi kan göra detta lyssnande just för att vi har fått ta emot och känna det sanna Ordet i Kyrkans tro, lära och sju sakrament. Då kan vi också förstå när det inte är det som ekar, och det gäller tyvärr väldigt mycket av det som dominerar vårt offentliga rum, och vår tids mest populära föreställningar om vem människan är och vad hon bör göra.
Katolska kyrkans katekes ger oss en varnande, och därför kärleksfullt hjälpande, anvisning när den sammanfattar Bibelns och den kyrkliga traditionens förståelse av den sista tiden, den då man som kristen måste kunna dra rätt slutsats av tidens tecken. Både samhället och Kyrkan kommer då, säger Katekesen, att prövas av en ”villfarelse som erbjuder … en skenbar lösning på [människans] problem till priset av avfall från sanningen … där människan förhärligar sig själv … en sekulariserad messianism som är ’perverterad till sitt väsen’.”[1] Denna villfarelse måste vi känna igen och sluta våra öron för, varifrån den än kommer.
Men om vi genom daglig bön, Bibelläsning, inspiration från helgonen och regelbunden bikt och Kommunion alltmer lär känna Guds Ord med hela vårt väsen – tanke och kropp – kan vi också höra dess eko, även det dämpade, det i det antikristliga bruset kämpande; uppfatta det spirande fröet av Guds rike, i oss själva och andra. För att då med vårt eget, av Kristus befriade, tal förstärka det, rikta det, hjälpa det att växa.
Och då är vi framme vid vad lossandet av tungan betyder för oss. Vår tro på Kristus, den enda som frälser till evigt liv med Gud, har vi inte för att mysa med för oss själva. Utan istället för att vittna. I ord och handling. Det är slutligen vårt rätta handlande utifrån vad vi sett, hört och förstått.
Kanske har du tänkt, eller kommer du nu att tänka på, en person i din närhet som behöver andligt helande, vända om från en farlig livsväg eller höra mer om ditt hopp om liv, bortom lidande och död, i Kristus? Ta då emot Jesus nu, när han kommer, sant och verkligt närvarande i den Heliga Eukaristin. Gå sedan, någon dag i veckan som kommer, med Jesus i dig, till den personen och tala. Amen.
—
[1] Katolska kyrkans katekes, 675f
