27 söndagen B-2024
1 Mos 2:18-24, Mark 10:2-16
Med tanke på det som kanske de flesta av oss har någon erfarenhet av, är dagens evangelium ett av de svåraste. Skilsmässa är vanligt i Sverige. Drygt 50 % av alla äktenskap går i kras. Vi känner till saken av egen erfarenhet, av människor i vår omgivning och också i församlingen. Katoliker tar ut skilsmässa i lika hög grad som de flesta andra. Det är ett faktum.
Men kanske kan man närma sig denna ömma punkt från ett annat perspektiv. Gud själv slår fast att det inte är bra att mannen är ensam. Även om Adam får djur till sällskap, vilket i det här fallet är husdjur som kan vara ett slags ”kompisar”, så saknar han någon som anstår honom. Någon som inte är han, alltså inte är identisk med honom, samtidigt som han måste kunna känna igen sig i den andra, en jämbördig person. Den bibliska berättelsen uttrycker det metaforiskt. Revbenet som tas från mannen, en benbit nära hans hjärta; det är ett stycke av honom. Gud tar det och bygger något nytt av det: kvinnan som är den som mannen längtat efter. Han brister ut i glädje: ”Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött.” Här uttrycks både en fundamental likhet och likvärdighet mellan man och kvinna och en grundläggande olikhet. Båda förverkligar människan, det är s.a.s. snittmängden, men gör det på olika sätt. De hebreiska orden ish för man och isha för kvinnan uttrycker samma sak. Den gamla svenska översättningen från 1917 låg därför väldigt nära grundtexten när den talar om mannen och maninnan.
Nej, människan ska inte vara ensam. Jesus tar upp en djup längtan som inte bara Adam hade i tidens begynnelse, utan en längtan som många, kanske alla har än i dag. Vi är skapade för varandra. Till och med en eremit som avskiljer sig från yttervärlden behöver andra och klarar sig inte utan dem. I vårt land förblir dock många människors längtan obesvarad. De sitter ensamma och har ingen människa de kan dela glädje och sorg, vardag och fest med. Gud själv alltså konstaterar att det inte är bra att människan är ensam. Vad kan vi göra för att bli Guds medhjälpare i detta avseende?
Jesus tar upp ytterligare en längtan som är nära förknippad med längtan efter att inte vara ensam. Jag skulle vilja påstå att de allra flesta, om inte alla par som gifter sig önskar att deras äktenskap ska hålla livet ut. Alla vet att kärlek vill evighet. Med mindre kan vi inte nöja oss. Vi kan läsa Jesu tydliga ord om äktenskapet också utifrån denna längtan. Det mest naturliga är att vi vill hålla ihop. Allt annat känns onaturligt, vilket barnen ofta uttrycker när pappa och mamma går skilda vägar. Och om det inte håller upplever många det som misslyckande, något som egentligen inte borde ha hänt, som katastrof eller åtminstone svår prövning.
Jesu lära om äktenskap, skilsmässa och omgifte hör till de mest kontroversiella och tydliga – också mot bakgrund av hans egen tid. Det visar inte minst fariséerna som vill gillra en fälla för honom. Om Jesus förespråkade äktenskapets oupplöslighet och förbjöd omgifte skulle han då utsättas för samma öde som Johannes döparen, som av den anledningen kritiserat kungen och hans hustru, vilka båda hade lämnat sina respektive makar?
Jesus svarar som en skriftlärd och tolkar två bibeltexter. Fariséerna tar upp en text ur 5 Mos (24:1): mannen kan utfärda ett skilsmässobrev och sedan får kvinnan gå. Det här, säger Jesus, var en eftergift p.g.a. männens förstockade hjärta, alltså synd. Så här var det inte tänkt från början. Och det som Jesus nu säger måste inte bara ha förvånat fariséerna utan också lärjungarna, som frågar Jesus på tumanhand om hans lära. Tydligen var den i sin radikalitet helt ny för dem. Äktenskapet kan inte avslutas, eftersom Gud själv har instiftat det i skapelseordningen. Därför begår den person äktenskapsbrott som lämnar sin partner och gifter om sig – oavsett om mannen eller kvinnan tar initiativet till det. Det sistnämnda var nytt det också, därför att evangelisten Markus skrev för de kristna i Rom, där också kvinnor kunde ta initiativ till skilsmässa.
Hur motiverar Jesus sin syn på äktenskapet? I huvudsak med två verser ur 1 Mos: påminnelsen att människan är skapad antingen till man eller kvinna. De är alltså skapade för varandra och ska bli ett kött. Gud har i Jesu tolkning skapat äktenskapet som ett oupplösligt förbund mellan en man och en kvinna. Alla andra regleringar är eftergifter till en syndfull generation.
Det här bibelstycket (och besläktade i andra evangelier) utgör grunden för kyrkans äktenskapssyn än i dag. Man måste vrida sig ganska mycket för att komma fram till en annan slutsats. Jesu och kyrkans lära vill skydda båda makarna, deras längtan efter en livslång gemenskap där barn har sin självklara plats.
Men – hör jag mig själv och många andra säga– hur kan vi leva upp till detta höga ideal? Ja, vi uppnår inte alla gånger detta ideal. Men ska man för misslyckandets skull överge det? Kyrkan har i sin vishet kunnat hantera många äktenskapsfrågor utan att ge upp sin höga uppfattning om äktenskapets värde. Hon känner till oskyldiga offer för en skilsmässa och orättmätigt övergivna makar, vet om att många äktenskap har ingåtts under bristande förutsättningar och således är ogiltiga, att en separation i extrema situationer kan var bättre för t.ex. barnen.
Det är inte upp till oss att sätta oss i domarsätet, utan det vi helst ska göra är följande:
– Stötta dem som genom skilsmässa har hamnat i en svår situation.
– Visa dem vägar att hantera den smärtsamma situationen också i det andliga och kyrkliga livet.
– Mycket noggrant förbereda par som vill gifta sig mycket noggrant.
– Uppmuntra par i kris att inte ge upp, att söka mänskligt och andligt stöd.
– Att själv dag för dag sträva efter att leva i trohet mot de löften man gett sin make/maka.
Dominik Terstriep S.J.
