Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 31:a söndagen under året
2021-10-31
Årgång B: 5 Mos 6:2-6; Ps 18; Heb 7:23-28; Mark 12:28-34
Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (S:ta Eugenia ungdomsförenings Allhelgonaläger)
Kära systrar och bröder i Kristus,
”Kärlek”, ”att älska” – vad är egentligen det? Det grekiska ord som används i Nya Testamentets originaltexter för den kärlek Jesus nyss talade om i evangeliet, är substantivet ”agape” och verbet ”agapáo”. Det betyder att vilja någons bästa för hans eller hennes egen skull. Med Jesus själv ser vi att när denna vilja blir gudomligt inspirerad betyder den att ge av sig själv helt för den andras bästa, utan att räkna på vare sig kostnader eller vinster.
Ofta förväxlas kärlek emellertid med känslor. Kärlek blir något man ”känner” eller inte. Men om kärlek vore detsamma som känslor skulle ju en mamma eller pappa sluta älska sitt barn flera gånger om dagen, eftersom föräldrars omedelbara känslor för vad barnen säger och gör, går upp och ner under en och samma dag. Den kärlek Gud påbjuder, ”agape”, är alltså något helt annat. Våra känslor kan vara värdefulla signaler, absolut, men de kommer till oss, passivt. Kärlek i form av ”agape” kommer från oss, aktivt; fritt valt. Vi är inte ansvariga för våra känslor, även om vi som vuxna förstås ansvarar för vad vi gör av dem genom våra moraliska handlingar. Men vi är ansvariga för vår ”agape”, eller vår brist på den. Sann kärlek blir därför en akt av viljan, som alltså kan lyfta oss över våra känslor, vilket inkluderar att den också lyfter oss över vad och vem vi råkar gilla eller ogilla.
Därför kan kärlek av Gud formuleras som ett bud, så som framhölls både i dagens evangelium och första läsning ur Femte Moseboken. I första läsningen hörde vi ”Shema”, Israels stora trosbekännelsebön som Guds förbundsfolk i dess föredöme för andra folk. Den judiska lagen och kulten i Jerusalems tempel med sitt prästerskap, som vi hörde om i andra läsningen ur Hebréerbrevet, pekade framåt mot Guds eget människoblivande, i och av det judiska folket, i personen Jesus Kristus som skulle fullborda Israels kallelse att öppna vägen till Israels Gud, den ende Guden, för alla folk.
Att älska Gud av hela hjärtat, själen och med all kraft, betyder att vilja Guds bästa för Guds egen skull. Dvs att Guds vilja får råda överallt i mitt liv och i världen, av den enda orsaken att det är Guds vilja. Inte för att Gud behöver det, utan för att vi behöver det. Guds bästa här är alltså vårt bästa. Att den kärleken visar sig i kärleken till nästan, dvs till andra, bara för att de, precis som jag, är skapade av Gud, oavsett vad de ger mig eller vad jag tycker om, eller känner för, dem, sammanfattar faktiskt, som vi hörde, hela Guds lag. Och det blir konkret i den som Jesus själv är: den fullständiga föreningen av gudomligt och mänskligt. Därför är det omöjligt att älska Jesus som Gud – dvs vilja att hans vilja ska råda i våra liv och relationer – utan att älska de människor som Gud har skapat och vill frälsa genom Jesus – dvs utan att vilja deras bästa, dvs att de ger sitt ja till att Guds vilja får ske med och i deras liv. Oavsett om vi råkar gilla eller inte gilla dem.
Om vi har svårt att veta hur vi ska älska den andre så ger oss Gud en ledtråd: vi ska gå till oss själva. Innerst inne, också bakom lager av möjligt självförakt, önskar sig varje människa det som är gott, sant och vackert. Denna längtan är ytterst en längtan efter Gud; vår ”klippa” och ”fristad”, som vår responsoriepsalm uttryckte det. Skadade av arvsyndens svaghet riktar vi emellertid vår längtan lätt mot sådant vi ersätter Gud med. Vanligtvis genom att pengar, njutningar, popularitet och makt görs till mål, trots att de bara är möjliga medel. Och det är för att hjälpa oss undvika det som Gud presenterar sin kärlek till oss i form av bud.
När det gäller uppfostran och utbildning av barn i familj och i skola är de flesta överens om att det faktiskt är kärleksfullt av de vuxna att ställa krav för att frigöra och rikta de ungas kraft så att den kan användas till det som erfarenheten vet är deras bästa. Även om man som ung ofta först stegvis förstår det. När det gäller tron, däremot, verkar många mena att krav, uttryckta i regler och bud, skulle stå i motsats till Guds kärlek. Vi vill ha tron för egna ”feelgood-trippar”. Vi vill inte förstå att Gud, och Kyrkan på hans uppdrag, i relation till oss – också oss stora, fullvuxna – faktiskt har förälderns och lärarens roll.
Vårt bästa, det som Guds självutgivande kärlek i meningen ”agape” vill uppnå, är den eviga gemenskap med Gud som erbjuds genom Jesus Kristus och hans offer av sitt liv för oss. När Kyrkan, för att göra Kristus som vägen till Gud närvarande i alla tider, förkunnar regler för oss, är det för att vi bättre ska frigöra och rikta vår viljas kraft till att samarbeta med Gud så att Guds nåd, gåva av sig själv, får ett växande utrymme i vårt liv. Det, inte det som känslor och impulser i oss omedelbart vill, är det vi mest behöver; det bästa för oss. För det leder till vår frälsning, det eviga livet med Gud. Något bättre kan ju inte finnas för någon!
Aposteln Paulus har slagit fast att kärleken är ”lagen i dess fullhet”, vilket den Helige påven Johannes Paulus II, som Kyrkan firade förra fredagen, förklarade så här: ”Var inte rädd för kärleken som ställer tydliga krav … dessa krav – som återfinns i Kyrkans ständiga undervisning – finns precis till för att göra din kärlek till en sann kärlek.”
Därför måste vi alltid bättre lära känna Gud så som han har visat sig i Jesus Kristus och förkunnas i den Kyrka Jesus grundade, den Katolska. För det behöver vi tillbringa tid med Jesus. Genom Kyrkans sakrament; daglig Bibelläsning, om än bara några korta verser; genom att tacka för skönheten i Guds skapelse och det Gud ger oss med hjälp av andra; genom egen daglig bön, där det är viktigare att be regelbundet och kort än sällan och långt; genom att träna oss i att bedriva välgörenhet, göra goda gärningar, om än i liten skala; genom allt det lär vi känna Jesus bättre. För att vilja det han vill och avstå från det som inte stämmer med hans värdeskala, även om det kräver uppoffringar. För hans skull, alltid med honom. När den gudomliga kärleken så alltmer får slå rot i oss kommer vi alltmer att följa Guds och Kyrkans bud, inte för att vi måste, utan för att vi vill.
Inför imorgon, den 1 november, då Katolska kyrkan i hela världen firar Alla Helgons dag, har vi därför blivit påminda om ”programmet” för att bli helgon, dvs leva i full gemenskap med Gud. Det mål vi alla är på väg emot och som vi nu ska bli styrkta av färdkosten för: Jesus Kristus själv, den gudomliga kärlek som bara vill bli mottagen av oss och ges vidare genom oss, i den Heliga Eukaristin. Amen.
