Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 21:e söndagen under året (A)
2020-08-23, S:ta Eugenia katolska församling
Matt 16:13–20
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
för en tio till femton år sedan tog Sveriges unga katoliker tillsammans med Katolska butiken lilla Thérèse i Göteborg fram en populär T-shirt. På framsidan kunde man läsa frågan: ”Vem grundade din kyrka?” När man sedan vände på T-shirten hittade man en lista med information om när olika samfund grundades. Där kunde man till exempel läsa att ”lutheranerna” grundades år 1517 av Martin Luther, Svenska kyrkan 1527 av Olaus Petri och så vidare ända fram till 1983, då Livets Ord grundades av Ulf Ekman, eller 2003, då missionsprovinsen grundades genom ett allmänt möte.
När grundades då Katolska kyrkan? Längst ner på T-shirtens rygg finns det en stor lucka i listan. Där står det att Katolska Kyrkan grundades år 33 av Jesus Kristus. Sedan har upphovsmännen tillfogat: ”2000 år av obruten Tradition”.
Vi hörde om detta i dagens evangelium. Jesus säger till Petrus:
Du är Klippan, och på den klippan skall jag bygga min Kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt 16:18–19)
Läran att det var den historiske Jesus som grundade den Katolska Kyrkan är väl etablerad både i Bibeln och hos fäderna, i Kyrkans lärotradition och bland teologerna. Ändå har det ofta förnekats att Jesus grundade en Kyrka, som häftigast kanske just under reformationen, men även idag kan man ibland stöta på uppfattningen att Jesus inte grundade någon Kyrka. Det är inte svårt att inse varför. Om Jesus inte grundade en Kyrka med en synlig struktur och hierarki börjar genast den Katolska Kyrkans anspråk på auktoritet att vackla.
Om man hävdar att Jesus inte grundade någon Kyrka blir man liksom genom en magisk trollformel i ett svep av med alla besvärliga och kontroversiella läror, som Kyrkan i sin förstockning fortfarande håller fast vid, kan det tyckas. För om Jesus inte grundade någon Kyrka eller instiftade något apostlaämbete, som apostlarna sedan gav vidare till sina efterkommande, vari grundar sig då Kyrkans auktoritet? Hur kan Kyrkan hävda att hon har befogenhet att fatta beslut i trosfrågor? Varför skulle Kyrkan veta bättre än du och jag? Plötsligt tycks det som om dörren öppnas för det moderna samhällets alla välsignelser: skilsmässa, abort, samkönade äktenskap, kvinnliga präster och mycket annat tycks inte längre vara lika långt borta.
*
Men att Jesus grundade en Kyrka framgår klart redan i Bibeln. Jesus utnämnde tolv apostlar som sina ledande följare. Det gammaltestamentliga Israel bestod av tolv stammar som via Jakobs tolv söner gick tillbaka till Abraham. En judisk ”profet” som grundar en religiös gemenskap med tolv individer i spetsen kan inte tolkas som någonting annat än att han etablerar ett nytt, reformerat Israel. Om vi därtill lägger att evangelierna berättar att Jesus instiftade en religiös ceremoni i vilken han och de tolv apostlarna var de första deltagarna, nämligen den heliga Eukaristin, en ceremoni som han gav dem i uppdrag att upprepa i hans minne, då blir det ännu mer uppenbart att han faktiskt grundade en Kyrka.
Dagens evangelium gör också klart att Jesus utnämnde Simon till Kyrkans ledare. Han gav honom namnet Petrus, som betyder ”klippa”. I Gamla Testamentet är givandet av ett namn med en speciell innebörd en mycket betydelsefull handling, som inte kan viftas bort så enkelt. Dessutom säger Jesus ju rätt ut att han skall bygga sin Kyrka på Petrus, Klippan.
*
Men den kanske viktigare frågan är varför Jesus grundade en Kyrka. En anledning har att göra med att det oundvikligen skulle uppkomma frågor om Jesu lära efter att han lämnat världen. Vi kan läsa om detta redan i apostlagärningarna, där en viktig fråga är om hedningar som konverterar till kristendomen skulle vara tvungna att hålla alla judiska föreskrifter och i synnerhet om männen måste låta omskära sig. Herren hade uppenbarligen inte sagt någonting om detta. Ändå var det en viktig fråga. Vid ”Konsiliet i Jerusalem” eller ”Apostlamötet”, som det ibland kallas, beslutade apostlarna att konvertiter inte skulle behöva omskära sig och hålla hela lagen.
På liknande sätt har det uppkommit nya frågor idag på grund av sedvänjor och teknik som inte fanns på apostlarnas tid. Typexempel är eutanasi, abort och preventivmedel, där det finns argument på båda sidor och där diskussionen inte leder till konsensus. Som en teolog kommenterade: problemet är inte att de olika sidorna inte förstår varandras argument utan att man inte håller med varandra. Kyrkan har därför uttalat sig i dessa frågor på ett bindande sätt.
*
Läran om Kyrkans auktoritet är säkerligen inte den mest tidsenliga. Det kan verka som om den inkräktar på individens frihet. Man börjar kanske tänka på underkastelse, blind lydnad och ofrihet i allmänhet. Det beror nog ofta på att man inte ser sig själv som en del av Kyrkan och identifierar sig med henne. Som medlemmar i Kyrkan är vi lemmar i Kristi mystiska kropp, som inte bara omfattar Kyrkan som hon ser ut idag utan som sträcker sig till alla tiders helgon och kristna. Hur skulle jag som en del av Kristi mystiska kropp kunna gå emot vad fäderna och helgonen, kyrkolärarna och påvarna säger utan att avskilja mig från Kristi Kropp? Som aposteln säger: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’” (1 Kor 12:21)
Vi är kallade till en grundläggande vördnad, kärlek och sympati för den Kyrka som Jesus Kristus grundade och som vi är delar av, inte bara för Kyrkan som den ser ut idag utan för Kyrkan som den varit i alla tider. Ofta förstås relationen mellan den enskilde troende och Kyrkan primärt som en maktkamp. Men det stämmer inte in på verkligheten, utan den skall snarare förstås i termer av Guds försyn. Kyrkan har del i Guds försyn över världen. Hon har fått uppdraget att föra alla människor till omvändelse. Gud använder sig av sin Kyrka som ett verktyg för att leda oss till frälsning.
Det är sant att jag som modern människa kan ställa mig kritisk till traditionen och göra uppror mot Kyrkan. Då blir jag fri i en viss bemärkelse: jag kan i lite större utsträckning bestämma hur jag vill leva mitt liv och själv komma fram till vad jag vill tro. Men jag är inte längre del av ett sammanhang, av ”2000 års obruten Tradition” som det stod på T-shirten. Jag är inte längre en lem av Kristi mystiska kropp, utan jag har skurit bort mig själv från vinstocken, Jesus Kristus.
*
Låt oss därför vända oss till vår Herre Jesus Kristus och be honom om nåden att lära känna honom djupare så att vi tillsammans med Petrus kan bekänna att han är ”den levande Gudens Son” och så alltmer växa in i hans mystiska kropp, den Katolska Kyrkan. + Amen
