14 söndagen under året
Jes 66:10-14c
Gal 6:14-18
Luk 10:1-12, 17-20
Jesus gör inte allt själv. Han låter sina lärjungar aktivt delta i hans mission. Den här gången inte de tolv apostlarna, utan ytterligare sjuttiotvå. Han skickar ut dem på en missionsresa. De ska gå ”till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. De ska bota de sjuka och förkunna att Guds rike är nära. De ska föra in skörden. Med sin förkunnelse ska de leda alla dem till Jesus som är bestämda för Guds rike.
Det kommer inte att bli lätt. ”Jag skickar er som lamm in bland vargar”, säger Jesus till lärjungarna. De får inte ta med sig någonting: Inga pengar, ingen påse, inga sandaler. De ska leva på det som människor frivilligt ger dem. Men inte alla de möter kommer att vara generösa och ta emot dem i sina hem.
”Skörden är stor men arbetarna få”, säger Jesus – inte så konstigt med dessa arbetsvillkor. Är det inte helt naivt att ge sig iväg oförberedd, utan pengar, utrustning, planering eller annan säkerhet? Med vilka känslor och tankar gav sig lärjungarna iväg? Det är lätt att föreställa sig att de tveksamt undrade om det hela överhuvudtaget skulle kunna lyckas. Jag vill än en gång påminna er om att det inte är de tolv ”handplockade” apostlar som Jesus särskilt kallat som ger sig iväg här. Det är sjuttiotvå vanliga lärjungar som får detta uppdrag. Några av dem kommer att ha haft sina tvivel.
Men sedan upplever de alla en otrolig framgång. ”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: »Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.«”
Jesus gör inte allt själv. Han tar in andra i sin tjänst. Men för hans tjänare räcker det med att uttala Jesu namn för att hans fulla kraft ska bli verksam.
”Herrens tjänare skall lära känna hans makt”, hörde vi i den första läsningen ur Jesajas bok. En Herrens tjänare bör ställa hela sitt liv till förfogande för uppdraget. Men ändå får han inte förlita sig på något annat än Guds kraft allena. Han behöver faktiskt inget mer än det.
”Jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er”, säger Jesus till de sjuttiotvå. När kyrkan agerar i Jesu namn har den Kristi kraft till sitt förfogande. Och denna kraft besegrar all ondska.
Jesus gör inte allt själv. Han låter kyrkan förfoga över hans gudomliga kraft och låter den på så sätt delta i hans mission. Men ingen i kyrkan kan berömma sig. Det är bara Kristi kraft som helar och befriar från det onda.
Paulus skriver till galaterna: ”Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.”
”Världen” står här för alla former av mänsklig samhällsordning där man bedöms efter prestation, ursprung, ägodelar eller liknande kriterier. Allt detta är sådant som man kan berömma sig i världen. Paulus har inte längre något med denna ordning att göra. Han har hoppat av tävlingen om att bli erkänd.
I Jesu tjänst kan man inte berömma sig, man kan inte vara stolt över något eget, för all kraft kommer från Herren. Närmare bestämt från Kristi kors.
Inte heller Jesus själv berömmer sig av sin gudomliga kraft. Han väljer en annan väg. En förnedringens väg som leder honom till korset.
Jesus gör inte allt själv. I det avgörande ögonblicket av sitt liv på jorden gör han ingenting alls. Han överlämnar sig helt och hållet till de människor som korsfäster honom. Han är passiv i ögonblicket av segern över Satan. Han lider. Andra är aktiva. Men det är just genom sitt passiva lidande, genom sin passion, som han besegrar synden och ondskan och öppnar vägen till himlen för oss.
Jesus gör inte allt själv. Han ger sin kyrka makt att bota, att driva ut demonerna och att stå emot fiendens hela styrka. Men det är inte det vi ska glädja oss åt. ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen!” Låt oss glädja oss över vår frälsning! Låt oss berömma oss av vår Herre Jesu Kristi kors!
Amen.
