SÅRAD, MEN HELAD
Ignatiusdagen 2021 Stockholm
S:ta Eugenia kyrka
Kära systrar och bröder!
Vi befinner oss i första delen av det ”Ignatianska året” som fokuserar på Inigo av Loyolas omvändelse. Vi minns vad som hände för exakt 500 år sedan: i Pamplona och Loyola 1521 och sedan i Manresa 1522.
Låt oss i år på Ignatiusdagen särskilt komma ihåg den allra första fasen i Pamplona ochLoyola.
1 VAD HÄNDE DÅ?
PAMPLONA: Historien är välkänd…..Den sammanfattas på följande sätt i bönen för det Ignatianska året:
”Vi minns slaget vid Pamplona, Ignatius mod, hans djärvhet och hans förmåga att samverka med sina kamrater.
Vi minns hans sår, hans krossade drömmar, hans uppenbara misslyckande och hans förstörda hälsa.”
Vi skulle också kunna tala om Pamplona som ett tvärstopp för Ignatius.
- Han är en man som befinner sig mitt uppe i en strålande militär karriär som gör allt han kan för att uppnå de mål han har satt upp för sig själv. Militära framgångar lockar och trots att de spanska trupperna är klart underlägsna i antal och utrustning utmanar Ignatius, som ansvarig befälhavare, ödet tills katastrofen slår till och detta i dubbel bemärkelse:
- På det militäriska planet: Pamplona stormas av fransmännen. Ingenting är känt – åtminstone inte från autobiografin Pilgrimens berättelse – om de förluster som Ignatius är ansvarig för.
- På det personliga planet: kulan krossar ett av hans ben, och därmed – och det är ännu värre –: alla hans framtidsdrömmar.
LOYOLA: I Loyola, dit han transporteras, fortsätter åminstone till en början motgångarna. I minst 14 dagar svävar Ignatius i livsfara. Först på natten till den helige Petrus‘ minnesdag (29 juni) inträder vändpunkten… (Det är värt att en gång meditera över just denna tid och den kris, och vad den har inneburit. En kris, ännu mer existentiell än den han upplevde i Pamplona. Ignatius befann sig i ett livshotande tillstånd: vad tänkte han då? Hur kände han sig? Hur formade detta honom och hans senare liv?
2 VAD SOM HÄNDER I DAG
Vänder vi blicken från Ignatius till oss och vår situation i dag. Vad är vårt Pamplona, och vad är vårt Loyola?
2.1 På ett personligt plan: Ja, sår finnns det en del i våra liv. Ingen av oss går igenom livet utan skador, även om vi inte pratar så mycket om dem. Fysiska och känslomässiga sår är en del av varje människas öde. Ingen av oss är osårbar. Även Akilles hade sina ”akilleshälar” där han kunde bli skadad. Jag är säker på att var och en av oss – jesuiterna inkluderade! – också har haft sina sår i livet, och har fått ärr av livet.
Det finns de psykiska såren..,
- sår t ex efter en orättvis behandling, sår p g a omgivningens ringaktning eller otacksamhet
- sår av att känna sig ”misslyckad” i livet,
- sår av att känna sig avskriven på ålderns höst…
Händelserna i Ignatius liv som vi kommer ihåg i år kan vara ett lämpligt tillfälle att fråga sig: vilka har varit och vilka är dessa sår i mitt liv?
2.2 På ett institutionellt plan: Men frågan om såren kan också dyka upp i ett större sammanhang:
– Vilka har varit eller är såren eller åtminstone ”de ömma punkterna” i kyrkans, stiftets, församlingens, kommunitetens, familjens liv? (De gångna årtiondenas omfattande skandaler i många länder har haft många återverkningar på kyrkan och de troende och där rivit upp många sår.)
– Var har våra planer varit orealistiska eller stött på motstånd? Var har våra förhoppningar om framtiden krossats?
– Var känner vi att vi inte längre får fortsätta som hittills? Var tvingas vi att tänka om, ja t o m vända om?
2.3 På ett globalt plan:
Också på det globala planet kan vi tala om sår, i synnerhet när vi ser på skapelsen.
– Har inte mänskligheten nått en punkt där den börjat inse: ”Det går på tok om vi fortsätter så här!” ?
– Vår livsstil har redan orsakat katastrofer som kunde ha förutsetts. Vem bär ansvar för den sårade skapelsens lidande?
Här är det inte längre bara tal om ben som har skjutits i bitar, utan här handlar det om hela folks och länders förstörda framtidsutsikter
3 SÅR OCH DÖD – VAR MAN KAN SÖKA OCH FINNA GUD?
Kära församling, vi skulle inte fira det här ignatianska året om det inte just i den återvändsgränd som Inigo hade hamnat i, plötsligen hade öppnat sig en ny väg som skulle leda till ett ”nytt liv”.
Såren, smärtan, kampen mot döden, allt detta var bara den dramatiska upptakten till vårt helgons storartade liv.
Henry Nouwen skriver i en av sina många böcker: ”Där vi är sårade är vi öppna för sanningen. Det handlar om att upptäcka pärlan i mitt sår, ja, och då blir mitt sår rentav något värdefullt.”
Som kristna, och särskilt som jesuiter, får vi inte dölja, förringa eller till och med tabubelägga människans sår, hennes lidande och bördor, hennes kors.
Vi behöver inte ignorerar såren, eftersom Gud i Kristus har visat sig själv sårbar. Sårbar av kärlek till oss blev han till slut själv sårad, ja han fick till och med lida döden.
Men…. allt detta skulle heller inte vara någon tröst, om inte Jesus hade uppstått från de döda och visat sig och sina förhärligade sår för lärjungarna:. När vi – som Tomas! – får röra vid den Uppståndnes förhärligade sår, då får även vi i djupet av vår själ som den helige Ignatius erfara:”Genom hans sår har vi blivit helade” (Jes 53).
Det var det budskap vars sanning Ignatius av egen erfarenhet kunde intyga och som han uppfyldes av så till den grad att hans iver förmådda forma eldsjälar kring honom beredda att gör allt för människans väl och ”till Guds större ära”.
Amen.
